Ett koreografiskt verk "pågående"

Dans

15/2-16/2

Boka Biljetter

Ett koreografiskt verk "pågående"

ÄR ALLT SOM FALLER UTANFÖR RAMARNA UTAN VÄRDE? NÄR VI MÖTER KOREOGRAFERNA MALIN HELLKVIST SELLÉN OCH MINNA ELIF WENDIN PÅ SCEN I DERAS NYA VERK FÅR VI TA DEL AV ETT SAMTAL OCH EN KOREOGRAFISK PRESENTATION. VAR REDO FÖR EN TANKEVÄCKANDE UPPLEVELSE!

Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin kommer tillbaka till NorrlandsOperan med ett nytt samarbete där samtalet står i centrum: samtalet dem emellan, i största allmänhet och med vem som helst. Ett arbete där processen är ständigt pågående och resultatet inte nödvändigtvis endast är det publiken får se på scenen.

I arbetet med det nya koreografiska verket utmanar de formerna för skapandet av koreografi och hur man presenterar dans. Publiken kan förvänta sig en tankeväckande upplevelse!

Så här beskriver de sitt arbete: ”Få saker provocerar lika mycket som det onyttiga, det som inte tillfredsställer begäret efter en effektiv riktning mot ett uttänkt mål. I det läget har vi försatt oss, när det gäller livet och när det gäller konsten. Men betyder det att allt som faller utanför ramarna saknar värde?”

Under ett års tid har Malin och Minna utvecklat ett icke-produktivt skapande. De har gjort det med hjälp av en plexiglasbox, ett flyttbart rum med två stolar och ett samtal om vad som helst.

På den ena stolen: Malin. Utanför dörren: Minna och en griffeltavla för tidsbokning. Enkla instruktioner om att vem som helst får komma in och under 15 minuter samtala om vad som helst med Malin ”som arbetar med koreografi”.

Samtalen i och kring boxen är en del av själva verket. Rörelserna in och ut ur boxen är delar av koreografin.

Malin:
- Allt vi har gjort under den här arbetsperioden har i princip varit att prata. Men vårt fokus har inte varit att formulera så mycket kring arbetet, utan att vara i det, i samtalet.

Minna:
- Kritik har alltid har varit en förväntad del av Malins arbeten. Den här gången handlar det kanske snarare om att känna av ett kritiskt läge. Ett längre samtal mellan Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin finns att läsa på hemsidan.

Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin har samarbetat med ett flertal verk som har visats på NorrlandsOperan, bland annat Inom rimliga gränser, Bättre folk, En kristen kväll och senast Rosa löften som besökte oss under hösten 2012. Under hösten 2012 arbetade Malin och Minna i residens på NorrlandsOperan där samtal i plexiglasboxen genomfördes på Umeå Stadsbibliotek.

Idé, koreografi: Malin Hellkvist Sellén
Koreografisk konstnär: Minna Elif Wendin
Ljusdesign: Chrisander Brun
Assistent: Linda McAllister
Tecknare: Elin Hallberg, Anneli Furmark, Helena Öström, Anna Classon
Samtalsdokumentation: Helena Östrom, Josefin Larsson Olin
Samtalspartners: alla som samtalat i boxen
Produktion: Magnus Nordberg/Nordberg Movement, Malin Hellkvist Sellén
Teckning: Elin Hallberg

Samproduktion: Malin Hellkvist Sellén med NorrlandsOperan, Stora Teatern, MDT och Skeppsholmsstudion.

Med stöd av Kulturrådet och Stockholms Kulturförvaltning.

Samtal med Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin

Av AMELIE BJÖRCK, scenkonstkritiker och litteraturforskare

Under ett års tid har Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin prövat möjligheterna av ett icke-produktivt skapande. De har gjort det med hjälp av en plexiglasbox, ett flyttbart rum med två stolar, och ett samtal om vad som helst.

Malin: Verket är fortfarande och har i princip varit samtal i olika situationer. 

Det är så Malin sammanfattar det verk jag kommit för att tala med dem om. Ett verk som uppehåller sig vid samtal. Samtal av vilka en del ägt rum i en box, som under det senaste året dykt upp i anslutning till kulturinstitutioner i Stockholm,Göteborg och Umeå.

Minna: För mig som har jobbat med Malin tidigare är plexiboxen en oväntad del i arbetet. Det har aldrig varit scenografi eller objekt med från början, nu var det ett helt nytt rum som Malin hade med sig.

Amelie: Vem som helst som råkade gå förbi bjöds in att samtala med dig i boxen, Malin. Vad talade ni om därinne?

Malin: Allt möjligt. Den genomgående känslan var att samtal uppstod på riktigt och att det fanns ett behov av samtal utan mål.

Amelie: Men går det att säganågotändå? Kom människor med bekännelser eller talade ni om koreografi?

Malin: Jag tycker inte det är viktigt att uppehålla sig kring vad vi pratade om i boxen. Det är inget jag och Minna talat om heller. Jag stannar hellre vid det förhållningssätt jag praktiserat, som gått ut på att inte försöka förvänta mig något specifikt utan att framför allt vara närvarande i lyssnandet. Jag satt inte och tänkte på olika sätt att ”ta samtalet vidare”. Att samtala i boxen kändes oväntat exklusivt och fokuserat. En kvart är inte så kort tid när ingenting annat stör. Ibland har jag känt att jag skulle kunna blir beroende av dom samtalen.

Malin beskriver närhetskänslan i boxen och jag känner mig… utanför? Jag kan ju bara fantisera om allt de sa, som jag inte får veta. Det inåtvända och privata i det, det ”exklusiva” som Malin säger – vad ska jag ha det till? Men så börjar vi tala om upplevelsen av boxen från utsidan, och om verkets koreografiska aspekter, och flera konkreta dimensioner kommer till…

Minna: Fokuset i arbetet var samtalet inne i boxen, men situationens manifesta ramar var icke-verbala. När boxen väl var där krävde den olika saker av de närvarande. Så den kroppsliga aspekten var hela tiden närvarande.

Malin: Det som gör koreografin synlig och kännbar tror jag också har med enkelheten att göra, detta att fyra väggar och några kortfattade instruktioner kan skapa nya rörelsemönster och en typ av samtal som annars knappt finns.

Amelie: Tanken att avskilja talet inne i boxen från rörelseaspekten som framför allt hör till utsidan är intressant…

Minna: Att inte höra handlar någonstans om att acceptera att även det en inte har direkt tillgång till kan ha ett värde och en nödvändighet. Det måste inte vara uteslutande.

Amelie: I många andra sammanhang är det ljudet som är gränslöst – man hör till exempel röster genom väggar utan att se vem som talar.

Minna: När en betraktar boxsituationen utifrån är samtalet i fokus utan sina dominanta egenskaper av att vara något som hörs, som ljud och ord.

Malin: Utanför boxen händer det en massa saker, folk går förbi och pratar och så. Då blir närvaron inuti väldigt påtaglig. Det blir olika sorters tid inne i boxen och utanför. Jag tror att det delvis är brottet i flödet som får folk att stanna upp.

Jag tänker på Malins tidigare konstnärskap och den queera maktkritik hon (tillsammans med Minna och andra) blivit känd för i verk somBättre folk,En kristen kvällochInom rimliga gränser. Det är något med boxsamtalen, och med oviljan att ”ta samtalet vidare”, som verkar besläktat med samma intresse för potentialen hos den avvikande, icke-passande gesten.

Amelie: Ni sa att ni tidigare ofta använt era egna samtal som en del av arbetsprocessen. Hur förhåller sig de samtal ni har haft då till de samtal som utspelade sig i boxen?

Malin: Alla samtal jag haft i samband med tidigare verk eller processer har varit resultatinriktade, även om det sett ut på olika sätt. Samtalen i boxen har varit samtal utan givna förväntningar. Vissa har frågat om bristen på riktlinjer betyder att boxsamtalet är oviktigt, men det är precis tvärtom. Det är därför det är viktigt.

Minna: Hur vi förhåller oss till mål tycker jag är en angelägen fråga. Samtalet är på ett plan redan målet i det här verket. Det är också en fråga om när eller hur ett koreografiskt verk tar form.

Gesten att låta samtalet vara, och att inte styra arbetet mot ett uttänkt mål, aktiverar grundläggande frågor. Verket som helhet framstår som en performativ kritik av det nyttotänkande som genomsyrar samtiden och sätter spår i min otåliga fråga: ”vad ska jag ha det till?”.

Minna: Kritik har alltid har varit en förväntad del av Malins arbete, men den här gången handlar det kanske snarare om att känna av ett kritiskt läge.

Malin: Ja, anteckna det: ”att känna av ett kritiskt läge”.