NorrlandsOperans Susanna Levonen nominerad till VK:s kulturpris 2017.

– I musik och teater finns så mycket kraft, vånda, hopp och tröst. Det är som med alla konstformer ren och skär vård för själen, precis som sjukvården är för kroppen, säger operasångerskan Susanna Levonen, som är den fjärde av fyra nominerade till VK:s kulturpris 2017.

Susanna Levonen kallar sig helst för en sjungande skådespelare och berättare. Som operasångerska handlar jobbet lika mycket om att gestalta det innersta hos en människa som att skapa stor musik. Hon letar sanningen mellan notraderna och älskar att få dela den med publiken. När Susanna Levonen pratar om sin karriär och sitt konstnärskap använder hon många superlativ. Det råder ingen tvekan om att denna mezzosopran, med Norrlandsoperan som bas, gillar sitt uppdrag att med sången berätta om livets storhet. – För mig är sång kärlek, det är därför jag håller på. Med den får jag kontakt med mitt inre och kan bygga en osynlig bro till andra. Hon vill tala direkt till hjärtat så utan sin publik skulle det inte fungera. – Jag lyfter mig aldrig till det magiska om jag inte har någon att berätta för. Att få ingjuta mod, kraft och styrka och dela något större med publiken är en obeskrivlig sak.

Jag lyfter mig aldrig till det magiska om jag inte har någon att berätta för.

Susanna Levonen hade inte tänkt ägna sig åt musik, hon ville bli diplomat. Det sjöngs visserligen mycket hemma och hon och lillasystern började tidigt i en flickkör, men när en lärare på högstadiet uppmärksammade Susannas speciella röst och introducerade henne för operasångerskan Dora Lindgren fick sången mer utrymme. ”Mycket bra material” lär Dora ha sagt när hon tog sig an den blyga och tystlåtna tonåringen med den stora rösten. Susannas sång uppmuntrades och hon sjöng en del solon i skolan som verkligen berörde, och till sist började hon tro att det låg någon sanning i allt beröm. – I början var det förstås häftigt att någon ville lyssna på mig, och jag blev överraskad av att de blev så berörda, men det tog tid innan jag vågade ta ut svängarna.

Berättandet är lika centralt som sången för Susanna Levonen vars intresse för människan är en avgörande drivkraft. – Förberedelserna inför en roll är ett sätt för mig att utforska hur andra människor tänker. Jag djupdyker för att förstå olika livsskeden och kanske snudda vid något större än oss själva, säger hon. Hon har gjort många komplexa karaktärer genom åren, men känner alltid sympati för sina roller oavsett hur galna eller ondskefulla de är. – En bitch är också en människa med ett inre och det finns alltid orsaker till att de gör som de gör. Alla har ett val i olika livsskeden och en möjlighet att vara sanna mot sig själva. Allt har ett pris, även det är viktigt att få fram.

En bitch är också en människa med ett inre och det finns alltid orsaker till att de gör som de gör.

När Susanna redan som 24-åring tilldelades Jenny Lind-stipendiet fick hon från flera håll uppmaningen att inte förlora sitt oförställda ärliga uttryck. – Det är fortfarande viktigt för mig och jag kräver av mig själv att vara så ärlig jag kan på scen, ödmjuk uppdraget. Efter sin långa musikutbildning med en masterexamen i sång och solistdiplom år 2000 debuterade hon med Göteborgssymfonikerna och sjöng vid Vadstena akademien. Samma år provsjöng hon för Norrlandsoperan och blev sedan ombedd att prova för rollen Eboli i Verdis opera Don Carlo – och fick den – utan regelrätt operautbildning. – Det var en fantastisk möjlighet som jag har Lars Tibell (dåvarande operachef) att tacka för, säger Susanna. Det blev succé och jag fick förlängt, och lärde mig sedan mer om fysisk gestaltning genom att studera duktiga kollegor på scen och olika skådespelares sätt att jobba och tänka. 2001 debuterade Susanna Levonen på Norrlandsoperan sedan 2007 är hon fast anställd. Hon känner sig nära besläktad med skådespelare samtidigt som hon beundrar de stora artisterna. – Birgit Nilsson hade en helt makalös röst och Maria Callas var kompromisslös på scen. Det var på liv och död och det är det också för mig på scen.

Det är när jag sätter på mig mask och kostym som jag börjar skapa rollkaraktären på riktigt, då hittar jag den i kroppen.

Vi kliver in i kostymateljén på Norrlandsoperan för att titta på några av kreationerna som Susanna burit genom åren. – Kostymerna är mina vänner. Det är när jag sätter på mig mask och kostym som jag börjar skapa rollkaraktären på riktigt, då hittar jag den i kroppen. Inför en ny roll krävs ingående förberedelser. Först läser hon librettot för att ha koll på storyn. Därefter lär hon sig musiken, först på egen hand och sedan tillsammans med en pianist. Texterna måste också översättas ord för ord. Det är viljan att berätta som jag går i gång på, säger Susanna Levonen, här i operan Mahagonny hösten 2016.

När musiken börjar sitta går hon djupare in i sin roll genom att analysera och förstå pjäsen och sambandet med musiken. – Det är då jag börjar söka inåt efter sanningen och försöker förstå psykologin, vad som händer mellan musik och replik. När hon sedan möter regissören och dirigenten gäller det att hitta det gemensamma i deras ibland helt andra idéer. – Begränsningar är bra för fantasin, den gör att du måste hitta nya utvägar och då kickar kreativiteten i gång.

Begränsningar är bra för fantasin, den gör att du måste hitta nya utvägar och då kickar kreativiteten i gång.

När rollen sitter är musiken, rösten och gestaltningen ett. En mezzosopran kan ibland likna den dramatiska sopranen, båda har en fylligare färg men mezzon trivs bäst i ett mellanläge även om hon kan svinga sig upp till höga C. Susanna Levonen beskriver sig som en ”röstlig kameleont” inför olika musikstilar och är lite svårplacerad med sitt omfång på över tre oktaver. 2007 gick hon över från mezzo till dramatisk sopran men fortsatte sjunga höga mezzoroller parallellt. Hon säger att hon aldrig till hundra procent kände sig som sopran, även om det gav fina utmärkelser. – Jag är mycket mer flexibel med min röst i lägre partier och kan variera klangfärgen på ett helt annat sätt. Nu jobbar jag med en ny lärare i Wien för att hitta tillbaka till kärnan och den naturliga klang som alltid har varit mitt kännemärke. Även med rösten gäller det att vara sann mot sig själv.2014 spelade Susanna Levonen Marie Curie i operan Blanche och Marie.

I raden av roller som Susanna Levonen har gestaltat genom åren sticker några ut mer än andra. Närmast både vokalt och berättarmässigt ligger Marie i operan Wozzek. – Rollen är som skriven precis för min röst och sattes upp på Norrlandsoperan med tanke på mig. En annan Marie, nämligen Curie, i operan Blanche och Marie av Mats Larsson Gothe, som sattes upp 2014, är också en roll som haft betydelse. – Det är fantastiskt och jättespeciellt att vara delaktig i den kreativa processen i en nutida produktions första uppförande. Och vilken kvinna att sätta tänderna i och gestalta.

Opera är tyvärr en missförstådd musikgenre på grund av en hel del missbruk och stora egon.

Rollen som Chrysothemis i Elektra, då 12 000 besökare hittade till Umestan under Kulturhuvudstadsåret, är också omöjlig att gå förbi. – Även om rollen inte var helt idealisk för mig var det otroligt häftigt att få jobba med scenkonstkollektivet La Fura dels Baus. Många av besökarna hade aldrig lyssnat på opera tidigare och intresse väcktes. Fler liknande folkfester, eller satsningar som Susannas guide till orkestern i våras för mellanstadieelever, behövs för att tvätta bort finkultur-stämpeln på klassisk musik. – Det var underbart att se hur coolt och bra barnen tyckte att det var, att de blev både lyckliga och berörda. – Annars är opera tyvärr en missförstådd musikgenre på grund av en hel del missbruk och stora egon. Många kan uppleva den dammig och gammal, men klassisk musik är ett fantastiskt uttrycksmedel och en skatt som vore synd om den blev för perifer.

Operasångerskan Susanna Levonen kan få VK:s kulturpris, nominerad i kategorin ton.

Läs hela reportaget på vk.se

 

 

Dela: