Leymans Klarinettkonsert

Konsert 27.11

Boka Biljetter

Leymans Klarinettkonsert

Uruppförande av Katarina Leymans Klarinettkonsert! Som så ofta inspireras Katarina Leyman av det visuella, denna gång den gröna färgen. Solist är Stefan Harg. NorrlandsOperans Symfoniorkester dirigeras av Damian Iorio.

Katarina Leyman är NorrlandsOperans hustonsättare och har tidigare skrivit två verk för uruppförande av NorrlandsOperans Symfoniorkester. Nu är det dags för det tredje: Klarinettkonsert med Stefan Harg som solist. Det är hennes första solokonsert.

- Jag har länge velat skriva en solokonsert för min ofta återkommande samarbetspartner Stefan Harg, berättar Katarina Leyman.

Katarina Leyman har förutom komposition även studerat målning och skulptur – färg, struktur, form och rörelse är för henne formskapande element även i musiken. Som ofta i Katarinas arbete är den ursprungliga impulsen visuell. I ett av hennes tidigare verk, blåsarkvintetten Färger, utgick hon från blått, rött och gult. Denna gång handlar det om den gröna färgen. Verkets undertitel är Verdure, av latinets viridis, som betyder grönska.

- Grönt är livets ursprungsfärg, i form av fotosyntesens klorofyll, och grönt gestaltar därför också livskraft! Klarinettens rörlighet och flexibilitet förmår gestalta alla grönskans nyanser: från ljus, frisk, intensiv, livlig och energisk - till mättat frodig, enhetlig, gråskymrande torr, mörk och tung, säger hon.

Den första av tre satser rymmer såväl dramatik och klagosång som intensitet och kraft. Den gestaltar livets uppkomst genom stromatolitklumparna med cyanobakterier som syresatte jorden, från födelseögonblickets smärta till uppkomsten av en intensiv grönska, från mörker till starkt ljus. Andra satsen är mörkare, kanske som en regnskog dallrande av värme.Tredje satsen, sparsamt orkestrerad i klara färger, (här i klargrönt). Musiken är fartfylld, rytmisk och lekfull i orkesterns individuella stämmor, även här med en kadens innan orkestern tar över.

Kvällens program
Sjostakovitj: Festivaluvertyr
Leyman: Klarinettkonsert
Paus
Pettersson: Symfoni nr 7

Dirigent: Damian Iorio / Solist: Stefan Harg / NorrlandsOperan Symfoniorkester

Katarina Leyman, tonsättare
Katarina Leyman antog uppdraget som NorrlandsOperans hustonsättare 2012. Hennes första verk i den rollen är Transient Skies (2012) som nominerades till Musikförläggarnas pris 2013. Det andra verket, Roller Coaster Super 8, inspirerat av Lisebergs berg- och dalbana, direktsände SR P2 i januari i år.

Katarina Leyman, född på Orust 1963, tog mastersexamen i komposition på New England Conservatory of Music 1995 och dubbla kandidatexamina i komposition och filmmusik på Berklee College of Music 1993, båda i Boston, USA. På Kungliga Musikhögskolan i Stockholm blev Streams hennes diplomkonsert 2006. Genombrottet blev Sveriges Radios beställningsverk Solar Flares till Östersjöfestivalen 2010.

Stefan Harg, solist
Stefan Harg är internationellt erkänd som solist, kammar- och orkestermusiker jämte världsledande musiker och dirigenter. Många tonsättare har skrivit för honom såsom Berio, Ligeti och Libby Larsen. Han har tidigare samarbetat med Katarina Leyman i Tre faser (bassettklarinett), Brazilian garden (bassett, piano),Vattenklanger (sopran, klarinett, piano) och Swarms (klarinett, stråkkvartett, bas, slagverk). Harg är regelbundet solist med dirigenter som Esa-Pekka Salonen, Jevgenij Svetlanov, Kurt Sanderling, Sixten Ehrling, Valerij Gergijev, Sir Colin Davis, David Robertson, Sir John Eliot Gardiner och Bernard Haitink. I våras bejublades hans spel i Nielsens Klarinettkonsert på Opéra Comique i Paris, likaså Françaix’ konsert och Debussys Rhapsodie nr 1 i franska jubileumskonserter 2012. Nyligen har han haft succéer i Skottland med RSNO. Hans TV-program kring Mozarts klarinettist Anton Stadler är en av de mest sedda kulturdokumentärerna de senaste fyra åren. Stefan Harg är officiell artist hos Vandoren, Paris.

Damian Iorio, dirigent
Damian Iorio, född i London i en italiensk/engelsk musikerfamilj, var efter violinstudier i England och USA musiker i danska Radiosymfonikerna, jämte sina dirigentstudier i S:t Petersburg. Som konstnärlig ledare och chefdirigent för Murmansk-filharmonin, byggde han upp en bred opera- och konsertrepertoar. Han arbetade med en rad europeiska ungdomsorkestrar och blev ledare för engelska National Youth String Orchestra. Han har lett rader av orkestrar i Europa och USA och debuterar våren 2015 i San Franciscos Symfoniker. Hans framförande av Michael Nymans The man who mistoke his wife for a hat nominerades vid första ryska framförandet 2004 till årets bästa operaproduktion i prestigefyllda Guldmask-festivalen. Han ledde Verdis Macbeth på Glyndebourne-festivalen och Smetanas Brudköpet på Paris-operan liksom flera uppsättningar i Oslo. Hans Britten-tolkning Rape of Lucretia prisades internationellt på Colorado-operan, och Bohème i italienska Como ansågs färgstark som en Renoir-målning. 2006 blev han riddare av San Marinos Sant’ Agata-orden för sina insatser för minirepublikens musikliv.


Sjostakovitj: Festivaluvertyr
Sjostakovitjs ljusa, lätta Festuvertyr med sina fanfarer och sin öppenhet fyller alla anspråk på en festlig konsertöppning. Festen var årsdagen av oktoberrevolutionen. Sjostakovitjs lätta hand och nyväckta optimism kunde förklaras, när stycket uruppfördes i Moskva 6 november 1954. Den 5 mars året före dog Stalin, samma dag som Sjostakovitjs vän Prokofjev. Stalin stod då på höjden av makt. Medtävlarna som efterträdare befann sig i en hänsynslös maktkamp. Politbyråns generalsekreterare Nikita Chrusjtjov vann. Han hade varit högst aktiv i terror och utrensningar, med en ”avskjutningskvot” från politbyrån på 50 000 ”fiender och spioner”, men lät alla dokument försvinna. Först på partikongressen 1956 tog han i ett berömt tal avstånd från terrorn och personkulten kring Stalin, men för Sjostakovitj blev ändringen nästan ögonblicklig. Visserligen hyllade han Stalin i en minnesartikel redan 9 mars med en maning till partiet att fortsätta i ”Lenins och Stalins visa spår”, men han satte genast igång att arbeta på sin tionde symfoni, som uruppfördes i Leningrad dagarna före nyår 1953, då våldsamt angripen av stalinisterna i tonsättarförbundet i en tre dagar lång debatt.

Men Sjostakovitj gav moteld i artikeln ”Glädjen i skapande experiment” i början av 1954, som om angreppen för formalism inte existerat. Sjostakovitj fann sin ställning stärkt i den nya liberaliseringens spår, utnämndes till sovjetisk folkkonstnär, kunde acceptera att bli hedersmedlem i Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm, fick Lenin-orden till sin 50-årsdag och kunde i januari 1955 uruppföra sin sångcykel ”Ur judisk folkpoesi” som måst ligga i skrivbordslådan i sju år, senare under året också sin första violinkonsert med David Ojstrach, ännu officiellt förtigen, men hans tid var kommen på nytt. 1963 hade liberaliseringen gått så långt att den nya Symfoni nr 13, ”Babij Jar”, kunde uruppföras i en ny revision 10 februari, sedan Chrusjtjov stoppat den första versionen 18 december 1962 ”beroende på solistens sjukdom”. Festuvertyren må vara ett obetydligt verk i Sjostakovitjs verklista men kan nog ses som ett av de första tecknen på hans sinnesstämning och glädje inför vindkantringen efter Stalins terror.

Pettersson: Symfoni nr 7
Då Allan Petterssons Symfoni nr 7 uruppfördes i Stockholm hösten 1968 utbröt Pettersson-hysteri. Världen fick veta att det var snudd på att man utdelat blågula Pettersson-vimplar, med en syrlig kommentar att det behövts femton år i skymundan, följt av fyra paradverk (Symfonierna 6 och 7, Stråkkonsert nr 2 och Barfotasångerna), för att väcka musikvärlden. Nog vaknade den. 1994 fick Pettersson den största uppmärksamhet en svensk tonsättare mött, när man i Tyskland följde upp tidigare satsningar på Bartók, Webern och Sjostakovitj med just Pettersson. Nästan allt han skrivit spelades vid 65 konserter i 27 tyska städer, jämte ett internationellt symposium i Kiel, allt under drottning Silvias beskydd. Fem stora tyska orkestrar deltog jämte Stockholms Filharmoniker under Leif Segerstam i just Symfoni nr 7. I Tyskland hade man bildat ett internationellt Pettersson-sällskap med dirigenterna Peter Ruzicka och Peter Gülke som idoga Pettersson-propagandister.

I årsboken 1988 analyserade Gülke Symfoni nr 7 och utgick från det trefaldiga fortet i övergången från första till andra satsen, samtidigt gällt på smärtgränsen och sotsvart i sitt mörker, som går över i ett lysande Gess-dur, vars pianonyans inte ens försöker konkurrera med fortet men ändå signalerar en annan, ny musik liksom utifrån, i andra satsens sångbarhet. Här återfann han Petterssons ord: ”Det verk jag arbetar på är mitt eget liv, det välsignade, det förbannade... Här, efter rappen, finns en plats, en hjärtats röda plats, där jag möter mänskligheten, där alla finns med och alla är en enda.” Gülke menade att musiken fångade in filosofi, religion och musik och fann i Pettersson en stor skandinavisk tänkare. I sin text till Antal Doratis skivinspelning hörde Göran Bergendal symfonin gjuten i ett enda block skiftande i olika tempon, ”som om han inte vågade släppa taget om lyssnaren förrän han nått fram till slutet”. Hopade konflikter ställdes mot enkel harmonimusik, ”som glömsk av tiden sakta och stilla söker sitt mål”, med brusten yta men ändå med en lång och tung andhämtning: ”Han talar om de små människorna, de som aldrig märks, de utanförstående. Han är protestmusiker, nämligen, och vanmäktigare än de flesta.”

Text: Rolf Haglund