Startskott, inre strider och friktion – Läs mer om arbetet inför Beethoven & Beyond #1!

I vår första konsert i Beethoven & Beyond-serien, lördag 11 januari, spelas Beethovens första tre symfonier, med musikaliska kommentarer av tre samtida tonsättare. Rolf Haglund har intervjuat dem om arbetet med verken.

KENT OLOFSSON
Beginnungs

Kent Olofsson foto Marco Feklistoff

Kent Olofsson har en omfattande konstnärlig produktion. Han har skrivit över 150 verk i olika genrer – kammarmusik, elektroakustiskt, vokalt, rock – och samarbetat med rader av konstnärer ur olika discipliner. På senare år har experimentell musikdramatik stått i fokus.

Kent fick Symfoni nr 1 på sin lott. Så här berättar han själv om Beginnings:

Jag har utgått från själva början av Beethovens första symfoni. Som de flesta symfonier vid denna tid har första satsen snabbt tempo. Men den här har en långsam inledning, innan huvudtemat och det livligare tempot drar igång. Och just starten är överraskande i sig. Det är som om den börjar mitt i en fras. Symfonin går i C-dur men inleds i annan tonart. Det första avsnittet slingrar sig som om det undvek huvudtonarten.

Beginnings kommer Beethovens inledning tillbaka om och om igen. Varje gång utvecklar den sig i en ny riktning, in i en ny fas. Och i dessa korta avsnitt, sinsemellan med stora kontraster, kan man skönja olika epoker som utvecklas ur den symfoniska traditionen. Vi hör alltså starten av hans första symfoni gång på gång, och detta ger kanske ett lite annorlunda lyssnande på originalet när det väl kommer... I verket förekommer också korta tematiska fragment från symfonins fyra satser.

Beethovens etta inledde den symfoniska traditionen inom romantiken och når vidare in i vår tid och öppnar nya sätt att komponera. Mitt verk är det första i denna serie av kommentarer om Beethovens symfonier i Umeå 2014. En uvertyr, Beginnings!


FREDRIK HÖGBERG
Beethoven 2 – ADD ON

Fredrik Högberg Foto Marco Feklistoff

Fredrik Högberg, uppväxt i Svedala, studerade på Framnäs folkhögskola och sedan komposition för Jan Sandström vid Musikhögskolan i Piteå. Sedan 15 år är han tonsättare på heltid i Tingshuset i Nyland vid Ångermanälven, vilket han inrättat som ett kreativt kulturcentrum. Som tonsättare överträder han gränser, musikaliska såväl som hierarkiska. Hans stycke har orsakat en intern strid här på operan, i varje bemärkelse värdig ett kulturhuvudstadsår.

Fredrik Högberg och dirigenten Rumon Gamba har diskuterat konstnärens auktoritet och konstverkets okränkbarhet och konflikten speglar nog den debatt som i dag gäller alla konstarter efter postmodernismens överdrifter.

Högbergs idé var att lägga sina nykomponerade intermezzi mellan Beethovens satser, som ett slags tidsmaskin med intervallmålande samtida returbiljett. Gamba svarade att han vore den sista att vilja göra NorrlandsOperan till museum över de nio symfonierna – utan tvärtom återuppväcka dem i all sin aggressivitet och skönhet med vår tids kommentarer (”this is once in a lifetime for most participants”). Men han kunde ändå inte begå våld på Beethovens verkidentitet.

En liknande debatt uppstod redan med Kagels musikteaterstycke Ludwig van till Beethovens 200-årsdag 1970. Kagel ville undvika musikcitat i ett samtida musikspråk och uppfann ett metacollage, där existerande material fungerade  som ”plötsligt upplysande lyktor”. Frågan var då som nu: som allvarlig hyllning eller ironi? Kagels collage ville låta lyssnaren uppleva musikalisk substans utan att förvillas av anekdotiskt igenkännande. En konsekvens var dock upphävandet av den intellektuella äganderätten till materialet – som Beethoven-bidrag till vår tids musik. Undandrog  sig Kagel sitt ansvar? Ingalunda. Beethovens modernitet berodde inte av lyssnarens reaktioner. Musikerna måste nu angripa verket bakom monumentet.

Lösningen den här gången blir ett elektroniskt intro som bakgrund till Högbergs intermezzi.

KIM HEDÅS
RE:CAI:O

Kim Hedås foto Marco Feklistoff

Kim Hedås är kompositionsutbildad på Kungliga Musikhögskolan med verk spelade av Sveriges Radios Symfoniker, Göteborgs Symfoniker, Gageego!, Pärlor för svin, Kroumata, VOX, DalaSinfoniettan och GöteborgsOperan. Hon arbetar även elektroakustiskt. Så här kommenterar hon sitt verk:

I RE:CAI:O har jag arbetat med rörliga, tidsliga transformationer utifrån minnen, motsägelser och hemligheter. Dubbelhet, ambivalens och tvetydighet färgar sanningen, då motsägelsefulla minnen och hemligheter ändrar både musikens mening och själva musiken.

Tre olika varianter av dubbelhet i musiken intresserade mig: friktion mellan olikheter, glidningar mellan tillstånd och spänningsförhållanden mellan framåtrörelse/tillbakadragande. Allt detta finns aktiverat i Beethovens musik. Med hjälp av samma tekniker för utveckling av material har jag arbetat vidare i RE:CAI:O.

I min musik finns inga direkta Beethoven-citat, däremot har jag byggt harmonik och form utifrån ett parti i Eroicans första sats. I takt 248 påbörjar Beethoven en ackordsekvens med tvådelade synkoper som förskjuter tretaktspulsen och via moduleringar över dimackord landar musiken på en a-mollklang med oktaverat f på topp, som i starkt uttryck upprepas åtta gånger, innan musiken faller ner till en förhållning, som i sin tur leder vidare till ett mjukt e-mollackord, varpå nästa tema tar vid. Just detta parti, med disparata element och speciell laddning, har inspirerat mig då musiken här klingar annorlunda – även nu i vår tid.

RE:CAI:O har fått en formstruktur med tre satser, där nio delar innehåller musik från tre olika material (e=energi, f=fall och s=slingor) som framträder i tjugo korta sekvenser. Sju generalpauser formar musiken; med tystnaderna före och efter stycket bildar även dessa pauser talet nio, som är i fokus för hela projektet Beethoven and Beyond.

Bokstäverna i titeln delar RE:CAI:O med Beethovens Eroica, om än i omvänd ordning i en tredelning som speglar styckets form. Men RE:CAI:O anknyter också till musikens kärna: fallandet. Portugisiska recaio betyder ungefär falla – falla bakåt, tillbaka i tidigare tillstånd, glida bakåt, vända åter.

Foto: Marco Feklistoff