NorrlandsOperan fyller 40 år!

Jubileum-1200x560

– Och Umeå är kulturhuvudstad! Vilket sammanträffande!
Det är en del att blicka tillbaka på och det är många som har minnen värda att dela med sig av. Därför har vi samlat dessa här tillsammans med bilder och ljudklipp från förr. Innehållet uppdateras under hela vårt jubileumsår, så titta gärna in här igen!
I högerspalten hittar du länkar till mer läsning.


När allting började

Året var 1974. Alla konstformer skulle bli tillgängliga i hela landet, inte bara i storstäderna. Regionaliseringen av kulturlivet skulle ske och grunden till NorrlandsOperan var lagd.

Även då sa Umeåborna från hjärtat vad de tyckte om saker och ting och det här med att en opera skulle platsa i Umeå var inte odelat positivt.

Porträtt_Georg Andersson
Georg Andersson
, NorrlandsOperans nuvarande styrelseordförande minns tiden väl och berättar;

– Jag var viceordförande i Riksdagens Kulturutskott 1974 och var i och med det med och fattade det grundläggande beslutet om starten av operan. Det bestämdes att staten skulle delfinansiera 4-5 sångartjänster och i Umeå blev det debatt. Motståndarsidan menade upprört att ”universitets-Umeå absolut inte behövde någon elitkultur”! I Stockholm haglade ganska hånfulla kommentarer kring det här också, vill jag minnas. ”Skulle Norrland vara säte för en opera?! Varför skulle man satsa pengar på det, när det ändå inte fanns nåt folk här”? 
Jag satt mitt i det här korsdraget och det var ganska stökigt emellanåt.

Porträtt_Kerstin Berggren
Kulturjournalisten Kerstin Berggren, som också hon varit med från start, berättar om samma sak:

– Ja stridens vågor svallade höga i stan 1974 när Arnold Östman (NorrlandsOperans förste chef och dirigent) drog in med sitt gäng sångare, fast beslutna att satsa på hög kvalitet redan från början. Varför skulle en stad som Umeå ha en opera? Inte kunde väl norrlänningarna förstå sig på något dyligt? Och att dessutom ha mage att kalla den Norrlandsoperan var ju bara helt befängt!! – Här vill vi ha kultur för folket och inget annat!
Ja så kunde det låta från många håll, och det gick åt mängder av rullband för att fånga den intensiva debatten, säger hon.

– Det som var så roligt var att de här sångarna ju blev oerhört uppskattade – av så många! säger Georg. Det här med ”elitkultur” blev lite svårt att försvara när de faktiskt sjöng på flera orter, i olika sammanhang, inom föreningslivet inte minst och – inte bara i Umeå! Dessutom samverkade man ju med andra körer och musiker.

Premiär för premiären
Premiären av NorrlandsOperans allra första opera, Rossinis Italienskan i Alger, planerades även den till 1974. Kulturrådet hade dock missat att det behövdes en orkester till de anlitade sångarna och premiären fick flyttas till 1975, på grund av musikerbristen.

Inte för att det då heller fanns någon egen orkester.

– Operan benämndes i början som ”Sånggruppen med piano”, berättar Georg. Just av den anledningen att det inte fanns några fasta musiker utan man var hänvisad till samarbete med Regionmusiken – som huvudsakligen bestod av blåsare.

Nej. Inte en enda stråkmusiker fanns att uppbringa i hela Norrland. Till premiären blev lösningen att be lovlediga musikhögskolestuderande rycka in.

Porträtt_Göran Jarmar
Göran Jarmar
på NorrlandsOperan, var en av dem,

– Jag gick vid den här tiden mitt första år på Musikhögskolan i Stockholm, solistklass valthorn. Till Musikhögskolan kom en förfrågan från Umeå om hjälp med musiker till ”Italienskan”. Det som behövdes var stråkar och två valthorn, resten av blåsarna lånades från Regionmusiken i Umeå. Vi var alltså en hel drös musikstuderande som anlände till Umeå när repetitionerna på Folkets Hus började.

Göran började sedan sin anställning vid Regionmusiken i Umeå i september 1977, där alla blåsare och så småningom de allra flesta stråkmusikerna som spelade med NorrlandsOperan var anställda. En stråkkvintett var då anställd direkt av NorrlandsOperan.

Sedemera blev det så klart nödvändigt att rekrytera fler egna musiker, stråkar inte minst.

Kerstin Berggren beskriver det bra:
– Allt eftersom åren gick tillkom fler och fler musiker, och när jag idag tittar ut över orkesterdiket och ser hela symfoniorkestern så känns dessa avlägsna år på 70-talet verkligen som en fläkt från ett annat århundrade – vilket de ju också är.