RECENSION: Norrlandsoperans Black box är nästan helt mörklagd. Några svaga ljuspunkter avtecknar sig mot en svart fond som inledningsvis står väldigt nära scenkanten – så nära, att den går att missta för en ridå. Ett ljudspår stämmer av det grunda scenrummet, en kort stund sitter vi ensamma med ljudet. Jag tänker att det låter som det kan göra i en stad. Det surrar, människors prat blandas med de olika ljud som saker och ting gör när vi använder dem.
En ensam gestalt gör entré. Didier Boutiana rör sig längs scenkanten med en cigarett mellan fingrarna. Han rör vid fondväggen och är märkbart besvärad. Plötsligt gör han en serie rytmiska utfall som får väggen att kränga och dåna. Efter en liten stund börjar den att röra på sig. Den fälls inåt, hissas, och öppnar upp scenrummet. Väggen blir till ett föremål som används för att på olika sätt möjliggöra eller hindra kroppens rörelser genom rummet. En enkel och elegant lösning. Dansen präglas av sitt kraftfulla uttryck. Boutiana, som har sina rötter i breakdance genomför ett tämligen fysiskt och tekniskt nummer som bär spår av så vitt skilda influenser som kampkonst och folkdans.
Läs hela recensionen av Sebastian Andersson på vk.se (plus)