Sommaren 1999 tillbringade Karin Rehnqvist på polarexpeditionen ”Tundra Northwest” i norra Kanada, och utifrån sin upplevelse av den arktiska naturen komponerade hon orkestercykeln Arktis Arktis!. Breaking the Ice är det första verket i cykeln, och de inledande klustren av dova stråkar som klättrar över tonerna klingar verkligen isande kallt. Samtidigt finns en febrig oro i musiken, som gör det svårt att inte börja tänka på snabbt smältande isar. Karin Rehnqvist är en av vår tids främsta svenska tonsättare, vars musik rör sig på gränsen mellan folk- och konstmusik. Med verk som Silent Earth (2022), som belönades med Nordiska rådets musikpris, liksom helaftonsoperan Strandad på Kungliga Operan (2022), har hon visat ett särskilt engagemang för klimatfrågan.
Musikaliskt formskapande av Saariaho
Semafor av den finsk-franska, Polarprisbelönade tonsättaren Kaija Saariaho – aktuell på Norrlandsoperan våren 2023 med Sverigepremiären av operan Adriana Mater – hade urpremiär i Carnegie Hall, New York, i fjol. Titeln Semafor anspelar på den finska konstnären Ernst Mether-Borgströms lekfulla skulpturer från 60-talet med samma namn, där plattor av geometriska former i olika färger är arrangerade i metallställningar. Också i Saariahos stycke finns element av skarpt skurna former, inte minst med tanke på hur musiken laborerar med ostinatot – en musikalisk figur som upprepas om och om igen. Därtill ger flera passager i stycket känslan av skiftande färgfält, något som möjligen har att göra med Saariahos synestesi.
Violinkonsert med solist Cecilia Zilliacus
Efter nedslaget i Saariahos universum vänder vi blicken mot det tidiga 1900-talet och tonsättaren Karol Szymanowski, född i nuvarande Ukraina 1882 in i en värld som kantades av krig: först det första världskriget, sedan den ryska revolutionen. Violinkonsert nr 2 tillkom relativt sent i tonsättarens liv, åren 1932–33. Det är en makalöst vacker konsert vars höga spänning och tidvis spruckna tonspråk flätas samman med element av polsk folkmusik i en majestätisk orkestrering. Solist i konserten är Cecilia Zilliacus, mångfaldigt prisbelönt och medlem i den hyllade trion ZilliacusPerssonRaitinen.
Mästerlig avslutning signerad Wagner och Sibelius
Konsertens andra del inleds med preludiet till Richard Wagners rafflande opera Tristan och Isolde – också detta en uppvisning i mästerlig orkestrering – innan Jean Sibelius Symfoni nr 7 tar vid och lyssnaren omsluts av en överjordisk sfär av klanger. Många anser att den här symfonin är höjdpunkten i Sibelius produktion, en uppfattning som delades av tonsättaren själv. Vid uruppförandet med Kungliga Filharmonikerna i Stockholm år 1924 var det han som dirigerade, och dagen efter skrev han i brev till sin hustru Aino: ”I går konsert med stor framgång. Mitt nya verk är nog ett av mina bästa. Klangen och ’färgen’ starka.”