Mitt i Washington, D.C ligger den magnifika byggnaden Dumbarton Oaks. Numera är huset ett konstmuseum, men på 1930-talet var det en musikscen som drevs av de kulturintresserade makarna Bliss. För att fira sin 30-åriga bröllopsdag beställde Bliss-familjen ett kammarmusikstycke av Stravinskij, tänkt att uppföras i musikrummet i byggnadens musikrum. Stycket Dumbarton Oaks – konsert i E-dur – fick sin urpremiär 1938. Bakom sig hade Stravinskij framgångarna med Ryska baletten – där verk som Våroffer och Eldfågeln gjort honom känd som en modern revolutionär. På senare år tog Stravinskij dock intryck av äldre musik och använde sig inom ramen för den neoklassiska stilen av musikaliska former som concerto grosso, fuga och symfoni. Dumbarton Oaks blinkar särskilt till Bach, och är uppbyggd av tre satser utan mellanliggande pauser: snabb – långsam – snabb. Själv kallade Stravinskij Dumbarton Oaks ”en liten konsert i fotspåren av Brandenburgkonserterna” och refererade till Bachs verk med samma namn.
Colafelice är solist i Beethovens första pianokonsert, ett verk som uruppfördes 1795 i Wien med Beethoven själv vid klaveret. Han ville gärna visa upp sin virtuositet som pianist, något han hade med i tankarna redan när han skrev musiken. Det är en konsert som verkligen passar Colafelice eftersom den sprudlar av ungdomlighet, och pianostämman tycks flöda fram som en vårflod genom stycket. Konserten är ganska olik Beethovens senare pianokonserter, och innehåller tydliga influenser från både Mozart och Haydn. I den första satsen hörs ett huvudtema och flera underteman som präglas av mycket energi. I den lyriska largosatsen ges klarinetterna stort utrymme jämte violinerna och i det avslutande rondot hörs folkliga melodier, ett musikaliskt arv som Beethoven kände stor värme inför. Vanligtvis brukade solister i slutet av 1700-talet improvisera i slutet av en sats, men för denna pianokonsert skrev Beethoven ned ett antal olika varianter som skulle kunna variera sluten beroende på tillfälle och typ av publik.
En kompositör som lät sig inspireras av Beethoven var Robert Schumann. Han påbörjade arbetet med sin andra symfoni 1845, men det drog ut på tiden eftersom han samtidigt kämpade med nedstämdhet, dålig hälsa och problem med hörseln. Han skrev till sin vän Felix Mendelssohn att han hela tiden hörde pukor och trumpeter i öronen. Kanske var det verkliga hörselproblem, kanske hörde det samman med hans psykiska ohälsa. Därför är det något förvånande att grundtonen i symfonin är så positiv. Den uruppfördes i Leipzig 1846, med Mendelssohn som dirigent. Den första satsen inleds med en koral i bleckblåset som sedan övergår i mer dramatiska tongångar. I scherzot finns spår av barockmusik, som kanske hör samman med Schumanns stora kärlek till Bachs musik. Adagiot är en vemodig sats, medan man i den avslutande satsen kan höra att Beethoven varit en källa till inspiration, för här finns spår av teman från Beethovens Ode till glädjen i hans nionde symfoni och från hans sångcykel An die ferne Geliebte. Schumann själv skrev att han i denna sats kände sig som sig själv igen, efter flera besök i ett inre mörker och depression. Dessvärre skulle han ganska snart återbesöka dessa dunkla rum, där självkänslan fick sig en rejäl törn och därmed också hans musikskapande.
Bellincampi
Den italienske dirigenten Giordano Bellincampi är musikalisk ledare för Auckland Philharmonia, och har tidigare varit förste dirigent för I Pomeriggi Musicali i Milano, chefdirigent för Kristiansands symfoniorkester och musikalisk ledare för Danmarks nationalopera i Århus och för Köpenhamns filharmoniska orkester. Han har gästdirigerat Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, Sankt Petersburgs Symfoniorkester och orkestrar i USA och Asien. 2010 tilldelades han Dannebrogenorden från den danska kungafamiljen.
Colafelice
Prisbelönte Colafelice föddes i Bari i södra Italien 1995, och undervisar redan i pianospel på konservatoriet i Vibo Valentia vilken gör honom till den yngste läraren vid ett musikkonservatorium i Italien. Han har spelat med orkestrar som Cleveland Orchestra, Israels Filharmoniska orkester, The Rochester Philharmonic Orchestra, Marockos Filharmoniker och symfoniorkestrarna i Aarhus och Kristiansand.