Ljus, kamera, action! Fingrar hoppar omkring i en underbar miniatyrvärld, kamerorna svävar i synk med musiken, en röst berättar. Filmskaparen Jaco Van Dormael och koreografen Michèle Anne De Mey filmar rakt framför våra ögon.
En flygresa, en dimmig skog, sju oväntade dödsfall…
Avbrutna av plötsliga insikter i en hallucination visar Cold Blood en serie olika liv i en hypnotisk berättelse kantad med en skruvad humor. Med en viss lätthet, firar livet sina sista stunder av lycka och minnen dokumenterar det förflutna, ibland långsamt och trött, ibland mer livfullt och vibrerande. Livet står still för en dans.
När döden kommer är den absurd, ofta trivial och ibland komisk
Thomas Gunzig´s manus berättar att ”det finns mekaniska dödsfall, organiska dödsfall, väldoftande dödsfall, dödsfall mitt i natten, förstahandsdödsfall, tysta dödsfall. Och sen finns det erotiska dödsfall.” Detta är måhända en värld av död, men dansen är långtifrån makaber. Åh nej, det är ett firande av livet, sinnena, kärlek, de sista stunderna av ljus och de föregående minnena.
Föreställningen utforskar det pyttelilla, utforskar små världar där livet ses genom ett kalejdoskop
I denna lilleputtdekor, tvinnas händer samman för att sedan slappna av, de rör varandra och lämnar scenen, kommer sedan tillbaka innan de försvinner för gott. Under ledning av Michèle-Anne de Mey and Jaco Van Dormael ser vi här Kiss & Cry-gruppen med sin senaste skapelse som tar plats i en studio där tekniker fullt synligt filmar animerade miniatyrvärldar.
”Vi utmanade oss själva genom att göra en fullängdsfilm på ett köksbord. Och med en ensemble bestående av dansande händer.”
förklarar Jaco and Michèle Anne
”Men till skillnad från en vanlig film, så skrevs manus i efterhand. Efter att vi hade experimenterat med improvisation och förslag från alla medlemmar i gruppen. När manuset var klart satte vi ihop alla skisser och modeller. Ja, det är film, men det är också mycket mer. Där finns dans, men där finns också mer än dans. Det är som en pop-up-film där kameran filmar saker som är för små att kunna ses med blotta ögat. Och ögat ser vad kameran inte fångar.”
Cold Blood tar oss till andra sidan spegeln, där ögonblick har frusit i tiden, i ett tillstånd av viktlöshet. Bakom scenerna hittar vi en fantasivärld, en optisk illusion som påminner oss om barndomens mirakel.
”Det är en föreställning för alla fem sinnen. När människor tar sitt sista andetag förväntar de sig att se sina liv passera i revy, men det är inte vad som händer. Det är bara en sista bild som överraskar dem … hudens mjuka yta som en eftermiddag doftar av vanilj , ljudet av fåret som du klipper, doften av nyklippt gräs under högsommaren…”
Dessa oväntade minnen är en påminnelse att vi bara dör en gång för när slutet kommer vet vi inte att det är slutet…