Öppettider i Vita Kuben
Tisdag: 11.30–14.00 & 16.00-20.00
Onsdag: 11.30–14.00 & 16.00-20.00
Torsdag: 16.00-20.00
Fredag: 11.30–14.00 & 16.00-20.00
Lördag: 16.00–20.00
– Samt alltid öppet i samband med föreställningar på Norrlandsoperans scener.
OBS: På eftermiddagarna är entrén via restaurang Elektra.
Heidrun Holzfeind
Under många år har Heidrun Holzfeind i sin konst inom film, fotografi och skulptur tagit upp frågor om det dokumentära läget, och den sociala aspekten inom arkitektur och alternativa livsstilar som avstår från konsumtion. Baserade på omfattande forskning och genomförda med poetisk stil, undersöker hennes verk samverkan mellan samhälle och identitet, mellan individuella historier och samtida politiska berättelser. Heidrun Holzfeind föddes i Linz 1972 och bor och arbetar i Umeå, Sverige
En videoinstallation i två delar
the time is now är Holzfeinds senaste videoinstallation som består av två filmer om den japanska shamanistiska improvisationsduon IRO. Paret Shizuko och Toshio Orimo har arbetat tillsammans sedan 1981. Deras musik, deras aktivism i freds- och kärnkraftsrörelsen och deras fristående livsstil återspeglar en animistisk och panteistisk världsbild som förkastar kommersialism i alla dess former.
Den första filmen visar duon när de spelar på olika platser i Inter-University Seminar House i Hachioji, Tokyo. Det unika modernistiska komplexet – vars huvudbyggnad har formen av en upp och nedvänd pyramid – ritades 1964 av den japanska arkitekten och tänkaren Takamasa Yosizaka (1917–1980). Yosizakas idéer om förhållandet mellan människor, natur och arkitektur, individ och samhälle, hållbarhet och fred, samt hans kritik av västerländsk civilisation överensstämmer i många avseenden med musikernas världssyn. Holzfeind använder sig av Yosizakas extraordinära arkitektur som en scen för IRO: s föreställningar, i vilka de kombinerar improvisation på Noh och stenflöjter, fantrumma och kaguraklockor med sin unika punkkagura-version av forntida Shinto-ritualer, inhemska ceremonier och koreansk teater.
I fasta tagningar och rytmiska klipp leker Holzfeinds film med kontraster och interaktioner mellan den brutala arkitekturen, den omgivande naturen och musikernas framförande. IRO: s tillämpning av traditioner i vilken den konstnärliga framträdandet blir en slags magi speglas av Holzfeinds användning av färgfilter och subtila färgförskjutningar och härmded antyder en övergång till andra verkligheter. Det återkommande motivet med ögats refererar till filmen Phantom av den japanska experimentella filmskaparen Toshio Matsumoto (1932–2017). Ljudspåret väver samman instrumentens toner med Shizukos sång och ljuden från naturen och civilisationen. Ibland känns det som att cikadorna och syrsorna är i dialog med IRO: s instrument.
Filmens andra del tar med oss in i Central Seminar Hall, där Shizuko och Toshio framför en improvisation för piano och kontrabas med fri sång baserat på deras ”anima animus” och ”Maburi Henoko”. ”Maburi Henoko” är en ”kotodama” eller ”ord-ande” som uppmanar till ett slut på förstörelsen av mänskliga och naturliga livsmiljöer orsakade av byggandet av en amerikansk flygbas i Henoko Bay, Okinawa. Holzfeind sammanfogar konserten med hittade bilder av ”Izaiho” en kvinnoritual i Okinawa, proteströrelser i Tokyo och Okinawa mellan 1970-talet och nu, och en videoinspelning av en konsert med IRO 1987. Det var deras sista uppträdande som punk/rock-duon IRO och markerar en radikal förändring i deras musikaliska övning: skakade av Tjernobyl-katastrofen, beslutade de att utesluta elektroniska ljud från sina föreställningar helt och hållet, och bara använda akustiska instrument och fokusera på inhemska traditioner och Shinto-ritualer för att framföra det som har beskrivits som ”energi-fri musik.” De visuella sammansättningarna och de akustiska lagren av konsertinspelningarna från 1980-talet och hösten 2018 visar hur mångfacetterat deras arbete är.
Den andra filmen målar ett poetiskt porträtt av paret och ger oss glimtar från deras personliga universum: med musikaliska rötter i etnisk musik, punk och 1970-talets fri jazz, filosofiska påverkan och reflektioner, deras hållbara livsstil och deras politiska åtaganden. Filmen fångar bräckligheten i deras förhållande och betonar hur de viktiga beslut som utformade deras liv gång på gång var bundna till politiska händelser. ”Vad vi gör är slutligen meningslöst. Men anledningen till att vi fortsätter är inte att förändra världen, utan att världen inte kommer att förändra oss, ”säger de och parafraserar Gandhi. ”Vi vill inte bli kontrollerade. Vi vill vara fria. ”
Holzfeinds dokumentära tillvägagångssätt är att lämna mycket utrymme för sina intervjupersoners personliga historia och reflektioner och empati och ofta sammankopplas personliga och politiska berättelser. the time is now undersöker strategier för motstånd och möjligheter för förändring inom det dagliga livet som ägnas åt självutveckling, konstnärligt uttryck och kollektiv personlig tillväxt.
In English
Over many years, Heidrun Holzfeind has created an oeuvre in film, photography, and sculpture that has insistently addressed questions of the documentary mode in general, and the social function of architecture and alternative ways of life that renounce consumerism in particular. Based on extensive research and realized with poetic flair, her works probe the interrelations between society and identity, between individual histories and the political narratives of the present.
the time is now. is Holzfeind’s latest video installation composed of two films about the Japanese shamanic improvisation duo IRO. The couple Shizuko and Toshio Orimo have worked together since 1981. Their music, their activism in the peace and anti-nuclear movement, and their free-spirited way of life reflect an animist and pantheistic worldview that rejects commercialism in all its forms.
The first film shows performances of the duo in various locations in the Inter-University Seminar House in Hachioji, Tokyo. The unique modernist complex—whose main building has the shape of a pyramid turned upside down—was designed in 1964 by the Japanese architect and thinker Takamasa Yosizaka (1917–1980). Yosizaka’s ideas about the relationship between humans, nature and architecture, individuality and community, sustainability and peace, as well as his critique of Western civilization in many respects concur with the musicians’ worldview. Holzfeind stages Yosizaka’s extraordinary architecture as a set for IRO’s performances, which combine improvisation on Noh and stone flutes, fan drum, and kagura bells with their unique punk kagura version of ancient Shinto rituals, indigenous ceremonies, and Korean mask theater.
In steady takes and rhythmic cuts, Holzfeind’s film plays with the contrasts and interactions between the brutalist architecture, the surrounding nature, and the musicians’ performance and instruments. IRO’s invocation of traditions that interpret artistic performance as a kind of magic is mirrored by Holzfeind’s use of color filters and subtle color shifts that suggest a crossover into other realities. Like the recurring motif of the eye, the tinted shots refer to the film Phantom by Japanese experimental filmmaker Toshio Matsumoto (1932–2017). The soundtrack interweaves the instrumental sounds with Shizuko’s chants and the sounds of nature and civilization. At times, it feels like the cicadas and crickets are in dialogue with IRO’s instruments.
The film’s second part takes the viewer inside the Central Seminar Hall, where Shizuko and Toshio perform an improvisation for piano and contrabass with free-form vocals based on their “anima animus” and “Maburi Henoko” motifs. “Maburi Henoko” is a “kotodama” or “word-spirit” coined by the Orimos that plays on the animist concept of “maburi” (meaning “soul” or “spirit”) and emblematizes their call for an end to the destruction of human and natural habitats caused by the construction of a US air base in Henoko Bay, Okinawa. Holzfeind juxtaposes the concert with found footage of the “Izaiho” women’s ritual in Okinawa, protest movements in Tokyo and Okinawa between the 1970s and the present, and a video recording of a concert by IRO in 1987. It was their last performance as the punk-rock duo IRO and marks a radical change in their musical practice: shaken by the Chernobyl disaster, they decided to exclude electronic sounds from their performances altogether, using only acoustic instruments and focusing on indigenous traditions and Shinto rites to make what has been described as “energy-free music.” The visual juxtapositions and acoustic superimpositions of the concert recordings from the 1980s and the fall of 2018 yield a synthetic impression of their artistic collaboration and experimentation, which spans more than four decades.
The second film paints a poetic portrait of the couple that offers glimpses into their personal universe: their musical roots in ethnic music, punk, and 1970s free jazz, their philosophical influences and reflections, their sustainable lifestyle, and their political commitments. The film captures the fragility of their relationship and emphasizes how major decisions shaping their lives were time and again bound up with political events. “What we do is ultimately futile. But the reason we continue is not to change the world, but so we won’t be changed by the world,” they say, paraphrasing Gandhi. “We don’t want to be controlled. We want to be free.”
It is the characteristic quality of Holzfeind’s documentary approach that she leaves a lot of room for her interview partners’ personal histories and reflections and empathizes with her protagonists. Her work aims to underscore the interconnection between personal and political narratives. Like Holzfeind’s earlier projects, the time is now. examines strategies of resistance and the potential for social change inherent in a day-to-day life devoted to self-development, artistic expression, and collective personal growth.
Released in conjunction with the exhibition, the album IRO / anima animus features four pieces recorded at the Seminar House: two improvisations on Noh and stone flutes, frame drum, and kagura bells, a duo for piano and contrabass, and a trio featuring their son Sabu Orimo on the shakuhachi flute. The LP comes with an illustrated booklet with Heidrun Holzfeind’s interviews with the musicians as well as the architect Yuko Saito, a former associate at Takamasa Yosizaka’s studio (Atelier U), about his work and ideas.
Heidrun Holzfeind was born in Linz in 1972 and lives and works in Umeå, Sweden.
