Intervju med Carina Reich och Bogdan Szyber
”Vi har hängett oss åt brokigheten”
Jaques Offenbachs opus magnum ”Hoffmanns äventyr” kan med sin fantastiska stil och sina många bottnar verka utmanande till och med för det mest luttrade teaterproffs. Men för superduon Bogdan Szyber och Carina Reich var det tvärtom. De föll pladask för den berömda operan, baserad på E.T.A. Hoffmanns fantasieggande historier.
E.T.A. Hoffmanns litterära segertåg över Europa under 1800-talets mitt kom att göra djupa avtryck i tiden. Inte minst i Frankrike blev de moderna sagorna lästa och älskade, landet där Jaques Offenbach under samma tid hade gjort sig ett namn som ”boulevardernas Mozart”. Att dessa två lekfulla temperament skulle förenas i konsten kan därför tyckas nästan ödesbestämt. För även om librettot baseras på Jules Barbiers och Michel Carrés pjäs, är det Hoffmanns egensinniga humor och uttryck som från börjat dragit till sig Offenbachs intresse. Förutom att operan baseras på tre av hans alster och har uppkallat sin centralgestalt efter honom, ansluter den sig dessutom till samma grundläggande tematik som genomsyrade Hoffmanns eget skrivande: nämligen den om verklighetsflyktens våda och sällhet.
–Librettots Hoffmann fabulerar så pass medryckande, att hitte-på blir verklighet och verklighet blir hitte-på, säger Carina Reich entusiastiskt, när vi når varandra över telefon en tidig höstmorgon i september. Med på tråden är också hennes partner in crime Bogdan Szyber.
–Den här operan, med sitt fantasibejakande upplägg är bara som gjord för oss, säger han.
Tillsammans utgör de den berömda regissörs- och konstnärsduon Reich + Szyber med rötter inom såväl performance- som scenkonst, med ett imponerande track record på den svenska operascenen. Inte minst har de gjort sig kända för sitt lekfulla, djärva arbete i gränslandet mellan konst och teater, där stor tyngdvikt läggs vid helhetsintrycket, inte bara spelet och musiken utan också den visuella inramningen.
Arbetet med operan inleddes redan innan pandemin, då duon approcherades av Norrlandsoperan. På frågan vad de vill sätta upp, föreslog de just Hoffmanns äventyr vilket visade sig vara den dåvarande, framlidna chefen Malin Gjörups egen favorit. Men snart stötte man på patrull. De olika uppsättningarna och versionerna av operan är nämligen lika talrika som Offenbachs musik är omväxlande. Att ur detta försöka vaska fram ”rätt version” blev till slut närmast till en filosofisk fråga. Inte minst visade sig musikologerna vara mycket fästa vid sina rättigheter.
–Den version som just nu anses vara den mest autentiska, den av den schweiziske Offenbachforskaren Jean-Christophe Keck, blev helt enkelt för dyr, berättar Bogdan.
Men den inledande besvikelsen i operahuset vändes snart i upptäckarglädje.
–Vi kom över en version från 1907, den så kallade ”Monte Carlo-versionen”. Och den visade sig innehålla en massa dängor som inte fanns i Kaye-Keck-versionen. Inte minst en helt underbar barcarolle, berättar Bogdan.
Efter lite trixande och fixande från ledningens håll fick man också loss Musans inledande och avslutande sångnummer (Scène et couplets de la Muse och Apothéose) och så plötsligt började en egen, spännande version ta form.
–Jo, visst kan man kanske tala om en Szyber Reich-version, men kanske inte i en strikt musikologisk mening, skrattar Carina, mer konstnärligt.
Själv menar både hon och Bogdan att de i mötet med Monte-Carlo-versionen fått upp ögonen för nya facetter av Offenbachs opera. Den långa förberedelsefasen har dessutom gett duon tid att arbeta med klädritningar och sceniska uppslag. Trogna sin idé om att inte fastna i en tes eller en särskild intention har de däremot hållit gestaltningsarbetet öppet så länge det går
–Vi har valt att hänge oss åt brokigheten istället för att stirra oss blinda på ett tema. Det ligger i vår metod att alltid bejaka fantasin och mångfalden så långt det går – vi håller våra stories på lut jättelänge. Sista akten började vi arbeta med igår, vi har ännu inte bestämt hur den slutar, säger Carina.
Nej, Reich Szyber räds varken risker, det eklektiska eller mångspråkliga. I Hoffmanns äventyr har de, menar de, hittat den perfekta motparten, ett libretto som är lika mycket satir som romantik och vansinne.
–Vi har tagit fasta på E.T.A Hoffmanns drag av horror och absurdism men behövt uppdatera kvinnoporträtten, fortsätter Bogdan. Alla kvinnorna i berättelsen fattar aktiva val, kanske inte alltid de rätta, men ändå. De är inte passiva åskådare till männens manipulationer. Vår Olympia är till exempel, istället för en mekanisk docka, en kvinna som skönhetsopererat sig till oigenkännlighet.
–Olympia väljer sina operationer, Antonia väljer sången framför ett småborgerligt liv med snoriga ungar, Giulietta väljer själv vem som ska vara henne älskare, Stella väljer bort Lindorf – hon är sin egen, understryker Carina.
Därtill har duon valt att casta en sångerska för samtliga tre kvinnoroller – Antoina, Guilietta och Olympia sjungs av danska sopranstjärnan Denise Beck.
–Denise är en sådan fullträff, en sopran som agerar lika bra som hon kan sjunga och som är villig att sätta sin rolluttolkning före röstuppvisningen, säger Carina.
–Vi har haft en sådan tur med både henne och Thorbjørn Gullbrandsøy som Hoffmann. De är fantastiska, utropar Bogdan.
–Men bäst av allt. De har kemi på scen, Det är något man aldrig kan veta i förväg.
Arbetet förenklas också, säger de, av det goda samarbetet med den erfarne operadirigenten Henrik Scheafer som aldrig räds att ta ut svängarna.
–Henrik är så otroligt öppen och enkelt att arbeta med. När Olypmias byst går sönder har vi yrkat på att Denise ska skriksjunga, och Henrik bara ”okej kör”, säger Bogdan.
Carina och Bogdan sticker dock inte under stol med att det är ett massivt projekt de gett sig in i.
–Det är som att sätta upp fyra operor i en, där alla dessutom befinner sig på scen hela tiden, pustar Carina med emfas.
Hennes parhäst avrundar.
–Det är lätt att tala högtravande om konst, men det är också entertainment vi sysslar med. När vi arbetar vill vi uppnå ett resultat som fäster, det ska fästa på publiken. Om det är så är i hjärtat, hjärnan eller ögat.
Av: Edith Söderström