Verdi & Schiller
Giuseppe Verdi 1813–1901)
Giuseppe Verdi fyllde sina brev med utropstecken och frågetecken om vartannat. En liten svit av !!!, !?? och ?!! som final på det han ville säga – energiska, högljudda, uppfordrande tecken.
Han var de stora gesternas tonsättare och människa, och i anekdoterna repeterar han under våldsamma vredesutbrott. Fingrarna knäpper som kastanjetter och driver på sångarna och musikerna. Svettdroppar från hans panna fläckar ned partituren, till bekymmer för dirigenterna.
Men under anekdoterna finns allvaret.
Verdi bröt med det gamla produktionssystemet och fordrade att uppförandet skulle vara på nivå med operaverket. Och det var tonsättaren som bestämde, inte solisterna eller operadirektören.
Under ett halvsekel, från mitten av 1800-talet till sekelskiftet 1900, var det han som präglade den italienska operakonsten och utvecklade musi- ken, med samma kraft som Richard Wagner på det tyska området. Höjdpunkter hade uppnåtts med Bellini, Donizetti och Rossini, men när Verdi träder in på scenen finns ingen like.
Hans liv blev mycket långt – han föddes under Napoleonkrigen och gick bort mitt i en ny tid av telefoner och radio. Med ångfartyg och järnväg nådde Rigoletto, Trubaduren och La traviata till Kansas City, Sydney, Kapstaden och Valparaiso. Från positiv och dragspel hördes hans melodier på gatorna i Glasgow och Göteborg. Han var en skicklig affärsman som hävdade sin upphovsrätt och blev sin tids rikaste tonsättare. Tiden för hans musik var också tiden för framväxten av ett självständigt, enat Italien – ”friheten och Verdi” blev politiska synonymer för operapubliken som hyllade honom med ”Viva Verdi!”.
Vid hans begravning samlades en kvarts miljon människor för att följa begravningskortegen. En jätteorkester spelade under ledning av Arturo Toscanini. Från folkmassan hördes ”Fångarnas kör” ur Nabucco.
I William Shakespeares och Friedrich Schillers dramatik fann han en värld som han ville göra till musik. En värld av starka känslor och kontraster. Det heroiska storslagna bredvid det enkla och jordiskt mänskliga. Det tragiska nära det komiska. Det upphöjda tillsammans med det låga. Shakespeare gav honom Macbeth, Otello och Falstaff. Från Schiller hämtade han de operor som nu klingar på Norrlandsoperan. Orleanska jungfrun blev hans Giovanna d’Arco, framförd första gången på La Scala i Milano 1845. I Rövarbandet fann han sin I masnadieri (uruppförd med Jenny Lind
i London 1847). Kabale und Liebe (Intrig och kärlek) blev Luisa Miller på Teatro San Carlo i Neapel 1849. Och Don Carlos fick urpremiär på Parisoperan 1867, sedan omarbetad till La Scala 1884.
I den internationella operarepertoaren är hans verk sedan länge en självklar del – som de hittills onämnda Maskeradbalen och Aida. Verdi behåller sin ställning som både sångarnas och publikens stora tonsättare, tillsammans med Mozart och Wagner. Men de två når inte upp till Verdis rang på fyllda fotbollsläktare, när ”La donna è mobile” från Rigoletto intoneras just före matchstart.
Friedrich Schiller (1759–1805)
Nitton år gammal, som student i Uppsala, slog August Strindberg upp första sidan i Friedrich Schillers Rövarbandet. ”Det var en uppenbarelse! och en revolution i mitt liv! så våldsam att jag avbröt studierna och ville söka in till teatern.”
Det gjorde Strindberg, han gick till Dramaten för att ge prov på sin förmåga som skådespelare. Valet var självklart, rollen som Karl Moor i Rövarbandet, den unge upprorsmannen som knyter näven och förklarar krig mot hela samhället. – Nej, Strindberg blev inte skådespelare. Men Schiller och Karl Moor blev hans följeslagare under hela författarlivet.
Friedrich Schiller föddes i en liten stad i sydvästra Tyskland, i en småstat regerad av en tyrannisk furste. Det var som tonåring i militärskola han skrev Rövarbandet (Die Räuber, 1780), en flammande protest mot makten
där den frihetstörstande Karl Moor utropar: ”Ge mig en armé av karlar, sådana som jag, och av Tyskland ska det bli en republik!” Så var upptakten till Schillers korta liv som hyllad dramatiker, poet, historiker, litteraturteoretiker, översättare och filosof. Den enda i den tyska litteraturen mätbar med Goethe, som kom att bli hans nära vän och kollega – tillsammans ledde de teatern i Weimar.
Rövarbandet följdes av fler pjäser i samma anda. Bland dem Kabale und Liebe (Intrig och kärlek, ofta kallad Kärlek och politik, 1784), där det sanna människovärdet ställs mot en hänsynslöst krossande makt. Också i Don Carlos, utgivet 1787, står friheten mot övermakten. ”Ge oss tankefrihet!” är utropet till den egenmäktiga kungen. Som svarar: ”Ni underliga svärmare!”.
Ja, Schiller var svärmisk och patetisk, men också politisk, och det var nytt i den tyska dramatiken. Teatern var för honom en plats där människans stora frågor kunde uttryckas inför en publik. Samhällsfrågorna, maktfrågorna, människovärdet, de moraliska frågorna – hur ska man leva?
Efter de tidiga pjäserna ägnar sig Schiller åt historia och filosofi. Särskilt var det estetiken som sysselsatte honom. Vad är egentligen konstens uppgift? Vad är dess betydelse för politiken, samhället och människans liv? Hans frågor kom ur besvikelsen över den franska revolutionens utveckling. Där hade ju ropen om ”frihet, jämlikhet och broderskap” urartat i skräckväldets terror. Varför denna avgrund mellan ordens ideal och verklighetens katastrof? Schillers svar var att människan måste skaffa sig bildning för att kunna förändra och utveckla samhället till något gott. Och här såg han konstens uppgift – att med sin fantasikraft bistå människan i hennes vilja att förverkliga sig, att uppnå det hon önskar: frihet.
Efter de historiska och filosofiska studierna återvände Schiller till dramatiken, med pjäser som Maria Stuart (1801) och Wilhelm Tell (1804). Där har han lämnat ungdomens revoltanda bakom sig. Men i Orleanska jungfrun (Die Jungfrau von Orléans, 1802) återkommer den, i den historiska legendens och tragedins form. Jeanne d’Arc förkroppsligar människans frihetssökande kraft och går till seger, till priset av sin död, som hjältinna och martyr.
/Texter av Magnus Florin