Karolinas sömn – librettot
Karolinas sömn
Libretto av Bengt Emil Jonsson
1
Här färdas landskapet förbi,
genomfar mig såsom jag genomfar landskapet. Vad är det yttre och vad är det inre?
Jag frågar inte, svaret vore utan mening.
Här är en yta och jag färdas på den,
det finns ett djup och jag färdas över det
– utan att veta om det, utan att fråga
om yta eller djup.
Här är vinden som möter och förföljer.
Här är ljuset som inte ställer frågor
om djup eller mörker.
Här är jag som inte frågar
men färdas eller förbifärdas.
Här är ljuset som passerar genom mig,
foton efter foton.
Det går undan, inte mer med det
men på samma gång råder stillhet
– i rörelsen, i den självklara vinden
som ömsom möter och förföljer.
Det är något som pågår
och pågår i sin virvlande självklarhet.
Det finns ett djup, det finns ett ljus,
det finns varelser, skogsuddar, glimmande is, det finns en frihet i att färdas,
det finns en glömska i att färdas.
2
Och nu tilltar allt, genomströmningen,
vinden som plötsligt kommer överallt ifrån samtidigt.
Det yttre och det inre sammanfaller, landskapets konturer upplöses,
ljuset blir till något som inte längre liknar ljus.
Om själva fallet kan man inte tala,
det sker långt bortom vett och vilja.
Det är tiden som upphör att finnas,
Det är,rummet som inte längre finns.
Det är jag som virvlar bort med vinden,
fast inte heller vinden längre finns.
Ett mörker och en tystnad
och ingenting kan längre kallas före
eller efter. Det är jag som bleknar bort
inför mig själv.
Om själva fallet kan man inte tala.
Det sker och det är utan återvändo.
3
Jag vet var jag befinner mig.
Jag fördes hit och ser vart jag har kommit. Jag har vistats här förr,
men då var jag en annan
– nu är jag kanske bara mera jag …
Jag famlar efter det som kallas jag,
jag ser att jag är hemma, fast en främling. Det finns en yta och det finns ett djup. Jag hör att röster ljuder över ytan
men ytan är ogenomtränglig.
Jag ser som genom lager utav glas.
Jag känner alla här – men inte mig.
4
Och de utanförstående
– de som visste att de kände henne
– de känner nu bara hennes namn: Karolina. De ropar hennes namn: Karolina,
men får inget svar, eller ett svar
som de inte kan tyda.
Det finns minnesbilder, erinringar,
men de har ingen hjälp att ge.
Rådvilla ser de hennes gestalt
– så välbekant, så främmande.
De talar med varann om Karolina,
fast det är sina minnen de talar om. Om sig själva försöker de nå utom sig. Var och en har sitt eget nu.
Men här ~r ett nu som inte går att dela. De ropar eller mumlar: Karolina…
Men hon är annorstädes.
5.
Vilande – nej försjunken
i en ny slags uppmärksamhet
sjunker hon nu allt djupare
i det som är hennes inre.
Kanske hennes sannare jag.
Den undre världen är inte osannare
än den övre, frågorna om yta och djup kan aldrig meningsfullt besvaras.
Andningen blir långsam,
livet pågår men saktas ner
– kanske till en högre grad av verklighet.
Det är ett stort lugn,
en oanad frihet, en trygghet
utan gräns. Rösterna hör hon,
namnet som hon burit är bekant
men det rör henne inte här
– i detta nu som plötsligt vidgas
och för henne in i en större,
en allomfattande gemenskap
6
Kalla bara inte detta ”sömn”.
Jag stiger stundom upp ur denna vila.
Jag vet att många ser mig där jag rör mig men de berör mig inte, jag är oberörbar.
Kanske är jag mer än någonsin mig själv
– kanske har jag blivit del av något större.
Jag frågar inte vem som ledde mina steg. Jag föll och landade här i mig själv.
Bilder strömmar förbi och genom mig, eller jag färdas genom dem.
Jag ser gestalter, sådana jag känner
och sådana jag aldrig känt
men likväl dunkelt återkänner.
Det virvlar som på isen förut,
landskap som jag sett
och landskap som jag aldrig sett
men likväl dunkelt återkänner.
Jag vistas i ett lysande mörker,
fullt av liv och rörelse och jag är med
i detta fast jag vilar i min kropp.
7
Längst nere i mitt djup har tiden upphört. Här råder ingen årstid, ingen vind
som slår emot mig eller bär mig framåt. Och det vi kallar minne – vad är det?
Allt som har hänt, allt som skall ske finns här i djupet där jag vill förbli.
Jag lever och jag andas, jag.hör
hur hjärtat slår. Jag hör utan att höra.
Jag ser utan att se. Jag vet att jag anses befinna mig i en frånvaro.
Men ingenstans har jag varit så nära det vi kallar ”här”.
Fast inget nu kan skiljas ut
ur allt som lever och som pågår bortom varje nu och här.
8
I mitt lysande mörker trevar
en stråle av ett annat ljus.
En signal som vill nå fram till någon som en gång bar mitt namn.
Jag tvekar inför detta milda anrop.
Jag var i mig – vad rör mig mera ytan? Det liv jag vet finns bortom alla glas. Skall tiden fånga in mig än en gång
– skall den gemenskap med en större och rikare tillvaro överges?
Det finns en tvekan i mig
– kanhända är den min.
9.
Vad är det som har hänt?
Har tid förflutit här?
Nyss bröt ett ljus igenom
och nu ser jag var jag är.
Jag vet att jag var borta,
jag vet att jag var hemma,
mer än någonsin förut.
Jag ser hur ljuset flödar,
jag känner tidens puls.
Jag hör, jag ser och allt är sant men aldrig som förut.