En av de mest originella tjeckiska tonsättarna är Bohuslav Martinů, som gärna blandar renässansens polyfoni med jazz och folkmusik. I hans mästerliga cellokonsert från 1930 möter vi Senja Rummukainen som solist.
En olycksbådande skugga vilar över Tjajkovskijs sjätte symfoni. Drygt en vecka efter uruppförandet i Sankt Petersburg 1893 dog tonsättaren i sviterna av kolera – efter att han druckit ett glas förgiftat vatten.
Konserten inleds med ett stycke av den unga tonsättaren Nina Šenk från Slovenien, vars musikaliska landskap vi ser fram emot att utforska tillsammans med dig.
Varmt välkommen.
Mer om kvällens program
Lugnet före stormen
I Nina Šenks stycke Shadows of Stillness for orchestra från 2021 tycks tonerna ömsom smälta samman i ett suggestivt kalejdoskop, ömsom träda fram med skarpa konturer. I utrymmet mellan tonerna tar en helt egen klangkropp form, i vad som tycks vara lugnet före stormen.
Nina Šenk, född 1982, utbildades i komposition vid universitetet i Ljubljana och vann år 2004, fortfarande som student, första pris i Young Euro Classic Festival i Berlin, för sin första violinkonsert. Sedan dess spelas hennes verk på scener runtom i världen, och själv beskriver hon sin musik som pågående över ett vidsträckt landskap, där det lugna samexisterar med det virtuosa, det abstrakta med det poetiskt precisa och det kända med det okända.
Den sjungande cellon
Stormen som följer efter det kontemplativa Shadows of Stillness är i detta fall Bohuslav Martinůs cellokonsert. Martinů (1890–1959) hör till den tjeckiska musikhistoriens mest originella tonsättare, och i sitt tonspråk blandade han inte sällan renässansens polyfoni med jazz och folkmusik.
Martinů var själv professionell violinist, och komponerande flertalet stycken för stråkinstrument. Hans sätt att skriva för cellon präglas av en finkänslig kännedom om instrumentet, och ofta får man en känsla av att cellon ”sjunger” sig genom konserten. I den första satsen går det att höra spår av såväl barockens idiom, den tjeckiska folkmusiken som av Martinůs landsman Antonín Dvořák.
Här etableras en tät dialog mellan cellon och träblåset som utvecklas i andra satsen. Den rytmiska finalen inleds med ett kraftfullt avsnitt där cellistens toner klättrar och kränger innan konserten avslutas i ett vidöppet, skimrande ljus. Uruppförandet av cellokonserten ägde rum i Berlin, då med en liten kammarorkester. 1939 omarbetade Martinů konserten för full symfoniorkester, innan han 1955 gjorde den slutgiltiga bearbetningen.
Verket som blev det sista i Tjajkovskijs liv
Konserten avslutas med Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni, över vilken det vilar en ödesdiger skugga. Drygt en vecka efter uruppförandet i Sankt Petersburg, den 28 oktober 1893, dog tonsättaren plötsligt i sviterna av kolera efter att han druckit ett glas förgiftat vatten. Omständigheterna kring hans död har höljt Pathétique i ett mystiskt dunkel: var det en olyckshändelse – eller självmord? Tjajkovskij tvingades under hela sitt liv att hemlighålla sin homosexualitet, och ibland har slutsatsen dragits att detta ska ha varit skälet till att en hedersdomstol dömt honom att dricka av vattnet.
Redan i den första satsen – ungefär dubbelt så lång som var och en av de andra tre – slår en nervös förtvivlan till som en smocka mot lyssnaren. Efter den andra satsens dansanta skevhet följer den tredje satsens snabbt, glödande marsch innan den fjärde satsen återgår till inledningens melankoli.
Finska stjärnor på scenen
Solist vid kvällens konsert är cellisten Senja Rummukainen, en omtyckt musiker i de finska konserthusen som även har spelat med BBC Symphony Orchestra, Mariinskijteaterns orkester och filharmonin i Kraków.
Här ser vi henne samarbeta med Norrlandsoperans symfoniorkesters förste gästdirigent, Ville Matvejeff, utbildad vid Sibelius-Akademin och Espoo Music Institute och numera flitigt anlitad av konserthus världen över.
