I Remachine ger sig koreografen Jefta van Dinther in i ett spännande samarbete med kompositören och sångerskan Anna von Hausswolff. Remachine är ett verk som utforskar samspelet mellan människan och en mekaniserad omgivning, och skärskådar den konstgjorda värld av teknologi och system som hon skapat åt sig själv – på både gott och ont.
Med Remachine skapar Jefta van Dinther sin egen, högst samtida, tolkning av ett gesamtkunstwerk fullt ut; här blir ljus, ljud, röst, koreografi och scenografi införlivade i en monumental föreställning för stora scener. Vilket utrymme återstår för människan i en hypermekaniserad värld? Hur påverkas den av att befinna sig i en världsapparat som på många sätt är både onådig mot kroppen och samtidigt beroendeframkallande? På scenen gör fem dansare en resa genom tid och rum. De går och roterar i en oändlig meditation över resandet, och för tankarna till disciplin, obeveklighet, omättlighet och sinnets makt över kroppen.
Tre frågor till koreografen Jefta van Dinther
Maskineriet
För Remachine har du skapat ett maskineri som förutbestämmer och begränsar individens rörelsefrihet. Hur fria är vi människor egentligen?
– Maskinen på scenen blir en symbol för de verktyg, den utrustning och de maskiner som bidragit till mänsklighetens utveckling och framgång. Hammaren, hjulet, motorn och smarttelefonen är alla innovationer som haft en enorm konsekvens för vår historieskrivning. Föreställningen understryker framförallt den framväxande teknologiseringen av den värld vi lever i, där teknik ursprungligen utformad för att stödja och tjäna oss alltmer inkräktar på vår frihet och till och med styr våra liv.
Musiken
I ditt senaste helaftonsverk Unearth präglades atmosfären av upprepade sångritualer. Musiken i Remachine kommer från Anna von Hausswolf och David Kiers. Vad har musiken och rösterna för funktion i det här verket?
– I Unearth användes rösten för att ta sig djupare in i kroppen, som en kanal till minnen och för att återuppleva känslor. I Remachine använder dansarna istället rösten för att ta sig ut ur kroppen, som en flykt från den krassa, jordbundna verklighet som de befinner sig i. Rösten blir här ett sätt att vara tillsammans, och förvandlas till en kraft som gör det möjligt att uthärda och överleva.
Kollektivet
Här är det maskineriet som dikterar villkoren, men människorna påverkar ju också varandra – vad är det om intresserar dig in detta oupphörliga samspel? – Ett återkommande ledmotiv i mina verk är människans natur och jag är fascinerad av vad vi företar oss för att skapa samhörighet. Ritualer – både arkaiska och samtida
– sammanför individer i kollektiva beteenden som upplevs som enormt betydelsefulla och mäktiga men som samtidigt existerar utan egentlig nytta. Det är just i detta meningslösa som kultur uppstår.
Introduktion
Syntolkning: Emmilou Roessling i samarbete med Silja Korn & Sindri Runudde