Konserten utforskar, som titeln antyder, tillståndet mellan vakenhet och sömn. Vad sker i det där ögonblicket då medvetandet svävar och man ofta upplever en känsla av tyngdlöshet? Och hur klingar det? Nocturnal songs bygger på en icke funktionsbunden tonalitet, och i musiken går det att höra spår av klezmerskalor såväl som polyrytmik – två eller flera kontrasterande rytmer som flätas samman. Resultatet är ett svävande musikalisk uttryck som påminner om Kazuo Ishiguros detaljrika språkkonst.
Schnelzer inspireras ofta av andra typer av kulturuttryck när han skriver. Hans verk Emperor Akbar är inspirerad av en roman av Salman Rushdie. Cellokonserten Crazy Diamond kretsar kring Pink Floyd-sångaren Syd Barrett. Därtill har han skrivit ett rekviem tillägnat Fadime Şahindal till text av Edith Södergran. Personligen gillar han magisk realism. Berättelser som etablerar en värld som går att relatera till – och som sedan bryts av med något oväntat. Så vill han att också att hans musik ska drabba lyssnaren: som en lek mellan förväntan, överraskning och anspänning.
Också Johannes Brahms fjärde symfoni går att närma sig med hjälp av läsning som metafor. Symfonin börjar abrupt – in medias res – som om man slår upp en bok och kastas rakt in i upplösningen. Eller öppnar dörren till en orkestersal och möts av musik som redan är på väg att nå sin kulmen.
I första satsens omedelbara start möter lyssnaren ett allvarstyngt huvudtema som redan från början tycks peka mot den andra satsen. Här är det hornen som presenterar ett slags sorgesång, över vilken blåsarna klättrar med sina lätta staccato-figurer medan cellostämman smeker örat med en sjungande melodi. Tredje satsen kontrasterar de två tidigare satserna med ett marschlikt, konturskarpt anslag, och i fjärde satsen finns tydliga spår av barocken. Satsen är utformad enligt den under barocken populära dansen passacaglia, där en serie variationer över basarna färgar av sig på orkesterns övriga stämmor.
Brahms var 63 år när han i mars 1897 tog sig till konserthuset i Wien för att höra Wiener Philharmoniker framföra symfonin under ledning av Hans Richter. I april samma år gick han bort.
Parallella universum
…”via olika kompositoriska och orkestrala tekniker har jag velat skapa ett slags ”multiversum-musik”. /Britta Byström
Till 150-årsfirandet av Royal Albert Hall i London skrev tonsättaren Britta Byström stycket Parallel Universes. Utgångspunkten för stycket är kosmologen Max Tegmarks teorier om parallella universum. Tegmark beskriver fyra nivåer av ”multiversum”, i vilka vi till exempel skulle kunna möta exakta kopior av oss själva. Själv beskriver Britta sitt verk så här:
”Jag har försökt att överföra Max Tegmarks teorier till musik; via olika kompositoriska och orkestrala tekniker har jag velat skapa ett slags ”multiversum-musik”. Verkets form är även den sprungen ur Tegmarks modell: Parallel Universes består av fyra olika delar (de spelas utan paus) som jag har kallat Multiversumnivå I-IV. Och vem vet – just nu i ett parallellt universum har kanske en exakt kopia av mig just avslutat komponerandet av ett identiskt verk…?”
Dirigenten Ariel Zuckermann
Han är verksam över hela världen och för närvarande musikalisk ledare för Israel Chamber Orchestra. Tidigare har han haft motsvarande tjänst vid Georgian Chamber Orchestra. Zuckermann började sin musikaliska karriär som flöjtist.
Solist Ilya Gringolts
Den internationellt hyllade ryska violinisten rör sig fritt mellan tidig musik, den stora orkesterrepertoaren och nyskrivet. Våren 2021 uruppförde han Albert Schneltzers andra violinkonsert.