Didos klagan
Henry Purcells opera Dido och Aeneas från 1689 innehåller en av de vackraste arior som skrivits. Det är i slutet av operan som Dido sjunger om sin olyckliga kärlek i en sång så smärtsam att det svindlar. När dirigenten Christian Reif nu gästar Norrlandsoperans symfoniorkester är det med ett variationsrikt program där Didos klagan framförs i ett romantiskt och kärvt klingande arrangemang signerat Leopold Stokowski. Här är det en expressiv cello som ersätter originalets sångstämma.
Dirigent Christian Reif
Han är verksam i hela världen, och kommer under säsongen 2022 bland annat att dirigera Hallé Orchestra, Orchestre National de Lyon, Münchner Rundfunkorchester, Odense Symfoniorkester, Kansas City Symphony och Gävle Symfoniorkester.
Mellan ljus och skugga
Från Purcell är steget inte långt till den första satsen i Gloria Coates fjärde symfoni. Här hörs en finstämd koral vars mikrotonala glissandon genast för tanken just till Didos klagan. Symfonin, skriven 1984, har undertiteln ”Chiaroscuro”, vilket är en italiensk term som inom konsthistoria används för att beskriva uppdelningen mellan ljus och skugga i en bild. Coates symfoni genomsyras av ett liknande växelspel, där de mikrotonala skiftningarna skapar ett drömskt vågspel av klanger.
Gloria Coates
Amerikanska Gloria Coates är en mångfaldigt prisbelönad tonsättare. Redan som tolvåring vann hon en kompositionstävling, och parallellt med att hon senare studerade vid Mozarteum och Louisiana State University var hon verksam som sångerska, skådespelare och konstnär. Hennes fallenhet för flera konstnärliga uttryck märks ofta i musikens experimentella formspråk. Under 1960-talet utvecklade hon en kompositionsmetod baserad just på mikrotonalitet, vilken blev en utgångspunkt i hennes första symfoni och som alltså också återkommer i den fjärde.
Dubbelt ryskt
En väsensskild musikalisk värld möter vi i Milij Balakirevs Uvertyr till tre ryska folksånger från 1857, skriven när tonsättaren var i tidiga 20-årsåldern. Verket bygger som titeln anger på folkmusiksånger, och hade premiär i Sankt Petersburg i januari 1859. Balakirev tillhörde den så kallade nyryska skolan, och i flera av sina kompositioner utgick han från rysk folkmusik.
Precis 100 år efter att Balakirev komponerat uvertyren skrev hans landsman Dmitrij Sjostakovitj sin andra pianokonsert. Verket var en födelsedagspresent till sonen Maxim som fyllde 19 år – och det var han som uruppförde konserten på sin födelsedag, den 10 maj 1957. I kontrast till andra verk av Sjostakovitj upplever många lyssnare den här konserten som klar, ljus och lekfull. Genom hela verket pågår dock intensiva dialogiska samtal mellan orkestern och pianot, och även i själva pianostämman. Det hörs tydligt redan i den första satsen, där en inledande unison melodi strax kontrasteras av en rytmisk motmelodi.
Henrik Måwe
Som solist hör vi Henrik Måwe, en av Sveriges mest erkända pianister. Måwe utbildades vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hösten 2019 belönades han med det nyinstiftade Janos Solyom-priset. Måwe har konserterat i de flesta europeiska länder samt i USA, Asien och Sydafrika och har också framträtt i svensk radio och TV. Måwe är en flitig gäst vid kammarmusikfestivaler i Sverige och utomlands. Som kammarmusiker framträder han med sångare och instrumentalister ur den internationella musikereliten. Måwes album The 50 greatest Piano Pieces har fått stor uppmärksamhet på Spotify.