Regissör Helena Röhr
Mitt Versus
När människor talar om systerskap, har jag ibland haft svårt att relatera till det. För jag har fått höra att ”kvinnor kan inte samarbeta” ”tjejer kan inte leka tre”, ”kvinnor går bakom ryggen på varandra”. Då har det varit svårt att förstå innebörden av ordet ”systerskap” när jag har fått höra att kvinnor bara konkurrerar med varandra.
Jag har fått ställa mig frågan – vad döljer sig bakom de här påståendena?
Svaren kan vara många.
Ett är, att när den enda platsen kvinnor fått till buds är så liten så måste vi fightas om den.
Ett annat att det är patriarkatet och flertusenåriga strukturer som satt oss på den här arenan där vi måste slåss mot varandra.
Men hur ser vägen ut framåt, ut på andra sidan matchen?
Jag tänker att samarbete är det som kan ta oss vidare. Genom att ge varandra utrymme och stöd så växer systerskap istället för konkurrens, gemensam styrka istället för liten makt till få, och ärlighet istället för skvaller.
V/S är en scenisk, musikalisk och förhoppningsvis underhållande undersökning av denna konkurrens och det här som kallas systerskap.
En av komikens grunder är när någons status faller drastiskt. Då skrattar vi för det är ju roligt att se en maktfullkomlig person dratta på ändan. I V/S flyttas makten fram och tillbaka mellan kvinnorna på arenan. Är det roligt?
Det roligaste skrattet, är inte när vi hånskrattar, utan det när vi skrattar åt oss själva. Och det skrattet har en mening. En förlösande mening som kan inge hopp. Den här sceniska undersökningen ger en möjlighet för oss att öppna upp för det tragikomiska i den här strukturen som håller oss. Att se det komiska i vår situation och förhoppningsvis skratta oss fria.
När föreställningen börjar har sångarna fyra lager kostym på sig. Bit för bit skalas lager för lager av. Jag tänker att det är bilden av en önskan om att skala av alla skydd. För varje ny rond kommer vi närmare kärnan, och vad finns där? Kanske finns där ett möte? Och kanske sker det mötet i ett skratt, ett sånt som man skrattar tillsammans.
/Helena Röhr, regissör
Foto: Emma Larsson