”Du kan inte bli musiker, sa de hemma, man måste ha ett riktigt jobb!”

Min pappa är från Estland och spelade flera instrument i skolorkestern på 30-talet, bland annat basbalalajka – en stor tresträngad trekant och okarina – en slags lergök i porslin. Okarina var också det första instrument jag själv kom i kontakt med när jag var 4-5 år, men jag fick bara titta på den för mamma, den var ju gjord av porslin… Jag fick börja spela blockflöjt istället. Prinsessan  Leias melodi i filmen Star Wars spelas förresten på okarina!

Vi hade en hel del instrument hemma, dragspel och fiol bland annat. Och när jag kom in i musik-klass i fyran började jag spela fiol. Jag gjorde det i ett år och blev sedan tillfrågad att fortsätta med altfiol i orkestern. ”Du som har så stora händer kan få följa med på orkesterläger… om du spelar altfiol?”Man gjorde ofta så förr, började med fiol och sen gick man eventuellt över till altfiol – eller viola, som det också heter. En del fortsätter att spela både ock så klart. Skillnaden på instrumenten är storleken, klangen och stämningsläget. Rent funktionellt i orkestern kan man säga att vi violaster ibland spelar melodier, andra gånger är vi med i basgången. Att vi stöttar andra med en motstämma är inte heller ovanligt. Väldigt omväxlande att befinna sig i harmoniens centrum, som jag en gång hörde i en dikt, om just violan.

”Man kan inte bli musiker” sa de hemma, man måste ha ett riktigt jobb”! Så jag påbörjade 4 årig teknisk linje, teleteknisk variant, på gymnasiet och avslutade efter att ha gått alla fyra åren! Under tiden kom jag på att jag ändå ville söka till en musikhögskola, vilket jag gjorde och kom in. Jag gick i 4 år Arvika, Ingesund, mellan 1975-79 och det passade mig.

Mitt första jobb, under skoltiden hösten 1977, blev jag anlitad av Riksteatern för deras Sverigeturné av Figaros bröllop. Det innebar att man var på turné tre veckor och var ledig en. Under den lediga veckan tog jag igen de missade timmarna på skolan så gott jag kunde. Så klart var inte alla lärare glada. Totalt med repetitioner, andra konserter i Stockholm (”Musik på slottet”) och tre turnémånader blev det en hel höst och blev jag riktigt biten av opera – vi spelade Figaros bröllop 55 gånger! Orkestern var ett hopplock med folk från hela världen. Till den här föreställningen hade Riksteatern köpt dekor – som hade producerats av Norrlandsoperan.

Sista skolterminen vt79 behövdes det folk till en produktion på NorrlandsoperanRhapsody in Blue, det var då jag spelade här för allra första gången. Så från hösten -79 flyttade jag till Umeå och har spelat i orkestern sedan dess, tre månader i taget – till en början. Jag hade ingen tjänst utan vikarierade sedan i omgångar, ända fram till 1988 då jag provspelade för en fast tjänst som jag också fick.

Jag har aldrig haft tråkigt på jobbet! Det mest motiverande i mitt arbete är just att det är varierat, vilket passar en person som jag. Man övar och övar sen kommer konserten – ett ögonblicksverk som skapas i samspelet musiker/åhörare och åhörarna går förhoppningsvis därifrån med en upplevelse som lever kvar. Man måste underhålla kunskapen hela tiden så att den inte ”går upp i rök”. Bygger man något, som ett instrument eller gör något hantverksmässigt, kan man ju ställa undan det vid ett tillfälle och fortsätta vid ett annat tillfälle. Flyktigheten i vårt jobb är faktiskt en tjusning, men jag tror att jag behöver både och. Vare sig man är musiker eller instrumentmakare sysslar man med något där man aldrig har tråkigt – blir helt enkelt inte fullärd i första taget.

Jag har inga planer på att sluta spela musik, även om jag nu går i pension. Jag ska också ta upp mitt stora intresse – instrumentbygge, igen. Det är något jag utvecklade på 80-talet, när man kanske inte hade jobb varje vecka, och därmed lite mer tid över. Jag gick och lärde mig hos en fiolbyggare i Arvika under min studietid. Under årens lopp har jag spelat på flera egenbyggda instrument och en av mina döttrar, som gick på Ingesund förra året, spelar på en altfiol som jag har byggt.

Jag kommer att sakna gemenskapen i orkestern när jag slutar. Jag hoppas på att få möjlighet att på nåt sätt fortsätta vara med ändå… se utvecklingen i orkestern och ha någon form av kontakt med huset – genom att för omväxlings skull själv gå på konsert!

 Jag har så klart massor med minnen efter alla år på Norrlandsoperan. Över lag så är det väldigt roligt att ha fått vara med på det här tåget. Tongivande när jag var ny, var dirigenten Arnold Östman. Jag skulle säga att vi var hans experimentorkester! Vi hade moderna instrument men han ville att vi skulle låta som man gjorde förr när musiken skrevs, och man fortfarande spelade på gamla, icke ombyggda instrument. Han hade specialstuderat detta och hade också ett speciellt sätt att leda oss, han pratade sällan om att spela starkare eller svagare utan kunde uttrycka att vi skulle ”spela mera blått” till exempel. Han var förstås en åsiktsdelare och väldigt kontroversiell för vissa.

Utomhusoperan Elektra kan man bara inte glömma! Jag såg ju inte föreställningen eftersom jag spelade, men allt var så speciellt. Lite magi i det hela måste det ha varit när det slutade regna en kvart innan publiken kom, och började regna igen när vi spelat klart. Vi spelade fem kvällar och regnet missade föreställningen lika många kvällar.

När jag började var Norrlandsoperan ”en sångarensemble med stråkkvintett”. Resten av orkestern kom från Regionmusiken och huset var uppdelat, rent bokstavligt. Regionmusiken hade sin del och Norrlandsoperan sin. Två enheter i samma hus, och det var inte tal om att man skulle dela på något eller ännu mindre gå samman!

Norrlandsoperans verksamhet höll från början till i ”gamla Folkets Hus”. Och när det till slut bestämdes att vi kunde flytta till ”gamla brandstationen” där vi är nu, så var det först endast med avsikt för att repetera. Alla publika föreställningar skulle ändå spelas i nya Folkets hus – som höll på att byggas då. Medan det byggdes om här gick jag och en kollega runt i huset nästan varje kväll och följde bygget, kan man säga. Det har gett att jag verkligen har stenkoll på vartenda skrymsle här!

Jag älskar att spela Mozart. Ju mer man spelar så inser man storheten. I vilken annan musik som helst kan du ta bort en ton och det märks inte. Men Mozart – det är så koncentrerat och avancerat – i sin enkelhet. Men oavsett opera eller konsert – tjusningen är ändå att man gör något tillsammans, att man är en del av något.

Sen kan man ha övat… men det är ändå inte säkert att det blir så som det är tänkt. Det ena ger det andra i stunden och man har (i bästa fall) hjälp av en dirigent. I opera är det extra mycket som kan hända…  så många delar som måste passas in och som vi alla måste rätta oss efter och koncentrera oss på, det gäller att ha långa öron! Lyhördheten och koncentrationen är allt.

Ett exempel jag minns tydligt är när en oboist hoppade över en takt i en opera och alla övriga femtio personer i orkestern uppfattade detta och bara följde efter! Ingen i publiken märkte något. Man känner till stycket så bra och på ett sådant sätt som gör att man uppmärksammar allt. Det gör en konsert/föreställning levande. Och sen får man betalt direkt! I applåder.

Dela: