”När jag var 17 anmälde jag mig till en kurs i jazz – med saxofon som instrument. Jag fick dock inte tag på någon sax, men väl en klarinett som stod i ett skåp hemma hos min faster och farbror…”

Jag har spelat sedan jag var barn. Först piano, sen blockflöjt där jag hade väldigt kul i en kvartett som en entusiastisk lärare satte ihop på sin fritid. På den kommunala musikskolan i Lund blev cello mitt instrument.

Det var i pianospelet som jag först hittade det otroliga i att kunna uttrycka känslor utan ord. Det betydde mycket för mig som barn. Tänk att det gick att berätta saker med musik!

På gymnasiet var det naturprogrammet som jag drogs åt eftersom jag ville ägna mig åt något med skog eller naturvård. Jag var en aktiv och rätt engagerad fältbiolog sedan flera år och funderade på att bli jägmästare. Samtidigt hoppade jag och några kompisar på en ABF-kurs i jazz – med saxofon som instrument. Jag fick inte tag på någon sax, men väl en klarinett som stod i skåp hemma hos min faster och farbror. Den fick följa med på kursen.

Det gick inte så bra för mig i naturämnena, så redan efter första året på gymnasiet blev det ett tvärt kast och byte till Musikgymnasiet. Detta innebar även flytt till en ny stad – Malmö stället för Lund – och massor med musik! Här erbjöds man två timmars undervisning per vecka i valfritt instrument. Vad skulle jag välja? Pianoundervisning hade jag redan och cellon hade jag slutat med… Jag hade kvar den lånade klarinetten, det fick bli den!

Min entusiastiske och duktige lärare – Benny Wiberg – gjorde snart klart för mig att jag borde söka till Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Där fanns, enligt honom, den bästa klarinettläraren, och jag och min klasskompis som också spelade klarinett borde söka, för vi kunde ju bli musiker. Bli musiker?! Det visste jag knappt var möjligt att ha som yrke!

Vi kom båda in i Köpenhamn och klarinettläraren Tage Scharff var verkligen fantastisk. Efter sex och ett halvt års studier i Köpenhamn lämnade jag utbildningen då jag vann provspelningen till det jobb jag nu har här  i Umeå. Detta var februari 1984.

Att sätta sig ett orkesterdike och få spela opera var helt underbart, jag hade aldrig gjort det förr och det blev en stor upplevelse! Verdis Falstaff med Arnold Östman som dirigent var min första opera. Att både orkesterspel och kammarmusik dessutom ingick i jobbet passade mig mycket bra. Jag tror det här är ett av de mest varierade orkesterjobb man kan ha i Sverige.

Jag har haft förmånen att vara solist några gånger med orkestern, första gången i Mozarts klarinettkonsert hösten 1991. Sådana tillfällen minns jag så klart lite extra. Många kammarmusikkonserter har jag också starka, fina minnen från. Kammarmusik är fantastiskt roligt att jobba med, att få välja musik, jobba med den på egen hand med kollegor och så få framföra den i vitt skilda sammanhang.

Med det här jobbet berättar man något tillsammans. Det är uttrycket i musiken som är det viktiga, lite mindre viktigt om allt är exakt rätt spelat hela tiden, det är helheten som betyder något. Med en bra dirigent ges alla möjlighet att vara sitt allra bästa. Då är det extra kul.

Med musik upplever jag ofta att tiden liksom upphör, att det bara finns tät, vacker koncentration kvar. Tex när jag och några kollegor framförde Messieans märkliga och vidunderligt vackra ”Kvartett till tidens ände”, i konsertsalen Allhelgonahelgen 2015. Det tror jag att jag alltid kommer att minnas.

Dela: