Att improvisera på scen med 6 dansare var ganska långt utanför min comfort zone…
I min släkt är det många folkmusiker, och alla spelar fiol! Min pappa är också väldigt musikintresserad och sammantaget var det nog detta som gjorde att musikskolan blev aktuell när jag var liten. Det var kul att få prova olika instrument, tyckte först att saxofon var kul men jag hade för små fingrar för det, då i ettan. Att jag började med trombon var mycket för att jag gillade hur kul glissandot lät! Läraren var också otroligt entusiasmerande även om det totalt sett var lite bökigt i början – trombonen var större än jag själv…
Efter ett halvår på folkhögskola gjorde jag lumpen som musiksoldat. Efter det gick jag färdigt folkhögskolan och sedan blev det musikhögskola i Göteborg. 2013 flyttade jag till Umeå från Göteborg för jobbet i Norrlandsoperans symfoniorkester.
Det är väldigt motiverande att skapa med andra människor. Att jobba i ett operahus är speciellt, man tar sitt eget uppdrag på stort allvar men det är litet i det stora sammanhanget sen. Det är häftigt att vara en kugge bland alla delar som till slut blir en stor helhet. Det slår mig ibland – allas vår tid och engagemang som ligger bakom det som sedan blir den färdiga konserten eller föreställningen. Det är häftigt att tänka på och att vara en del av. Det är också det som är det roligaste med jobbet, skapandet med andra – och mötet med publiken. Att stå på en scen med andra och ta emot applåder, det blir som ett beroende!
Som person är jag nog ganska okomplicerad och lätt att samarbeta med. Mitt utgångsläge är ”flexibel och orädd” – vilket bland annat lett till att jag medverkat i ett antal dansföreställningar på jobbet också! Bland annat koreografen Helena Franzéns föreställning What’s left behind, där jag skulle improvisera musikaliskt tillsammans med de sex dansarna – på scenen. Det var ganska långt utanför min comfort zone kan man säga – men bland det roligaste jag gjort på jobbet.
Elektra 2014 kommer jag heller aldrig att glömma. Det var sommar och varmt… vi satt i en gympasal och spelade… låg på tjockmattor i pausen… Massor med kompisar som var här uppe dessutom, i och med att vi behövde dryga ut orkestern med extra folk. Nästan som ett slags sommarkollo med vuxna! Jag har inspelningen hemma och när jag lyssnar på den blir jag också så stolt över att orkestern låter så himla bra. Vi var på tårna!
Sen finns det så klart konserttillfällen jag helst inte tänker tillbaka på också… Under min absolut första vecka på jobbet till exempel, skulle vi spela en konsert tillsammans med bandet Winhill Losehill. Genrepet skulle filmas och därför skulle alla vara konsertklädda fast det bara var repetition. Detta hade jag missat. Varse blev jag när jag kom till jobbet 20 minuter innan det var dags och såg hur mina nya kollegor var klädda… Fick så klart lite smått panik. Jan-Emil lånade ut sina extrakläder som han som tur var hade på jobbet. Frid och fröjd kan man tänka, bara det att han är mycket längre än jag, vilket resulterade i att jag såg ut som en clown där, första veckan, under inspelning, med jättestor kostym och jättestora skor! Oerhört fånigt – och pinsamt!
Jag älskar att spela Strauss och Mahler, de har otroligt välskrivna stämmor för just trombon och jag tycker musiken är fantastisk. Just variationen som finns på Norrlandsoperan är det roliga – orkesterkonserter, opera, barnkonserter och genreöverskridande projekt. Kombinationen gör jobbet perfekt och gör så att jag trivs precis så bra som jag tror är möjligt.