…”jag och min kollega skulle klättra ner på en stege, med trumpeten i högsta hugg… en annan gång skulle jag komma ut ur ett kylskåp…
Jag har jobbat på Norrlandsoperan sen 1994. Även om jag inte då trodde att det skulle bli så många år, är jag glad och stolt att ha fått tillhöra Norrlandsoperan sedan dess. Att jag har visat för mig själv att jag kan vara uthållig, i med- och motgång, tycker jag känns kul. Det är också berikande att få jobba på en arbetsplats med många nationaliteter. Sökanden kommer ju hit från hela världen och är beredda att bosätta sig i Umeå med enda anledningen att de vill jobba i orkestern! Jag är stolt över att jag är en av få som faktiskt har en anställning i konkurrens med många andra.
Jag kom till Umeå på grund av familjeskäl. Min mans familj kommer härifrån och när det dök upp en tjänst att söka i orkestern, tänkte jag att det får bära eller brista. Jag höll just på att avsluta mina studier i Göteborg, som är min hemstad, och min son Christoffer skulle födas en månad efter provspelningen, som var i maj 1993. Det var minst sagt en hel del som hände den här perioden i livet. Tack och lov visade sig Umeå vara en toppenstad för en familj att växa i!
Jag har växt in i det här yrket och har försörjt mig som musiker mer eller mindre sen jag var 18 år. Det jag tycker bäst om med mitt arbete är förutom mina trevliga och påhittiga kollegor, omväxlingen i musiken och de varierade dagarna och produktionerna!
Till exempel så har vi två gånger satt upp Carmen under min tid på Norrlandsoperan. Första gången spelades den i en gammal idrottshall i Holmsund. Orkestern satt då på en slags brygga uppe under taket och under en passage i operan ska trumpeterna komma ”från fjärran”, s k off stage. För att kunna ta oss ut fick jag och min dåvarande kollega Alf Burstedt, klättra ner på en stege med trumpeterna i högsta hugg. Vid ett tillfälle lossnade munstycket och ramlade ner – 7 meter…
Så här i efterhand inser man att det nog inte var helt enligt arbetsskyddsföreskrifterna men ändå ett roligt exempel på den ”nybyggaranda” som präglade Norrlandsoperan, kanske i kombination med min egen ålder. Andra gången skulle jag komma ut genom ett kylskåp och spela samtidigt… Snacka om off stage! Och två roliga episoder.
Jag har också fått vara solist med orkestern och vid ett tillfälle tillsammans med Andreas Carlsson Walleng, min trumpetkollega sen 20 år tillbaka, då vi framförde det nyskrivna stycket Mantra. Det var oerhört kul att få ha ett gemensamt projekt som gick utanför det vardagliga. Och jag hoppas få göra fler liknande saker fram över.
Annika Wallin som nyligen avslutade sin tjänst som fagottist i orkestern, har varit och är en förebild för mig. För sin professionalitet och för att hon som kvinna var föregångare som stämledare på ett blåsinstrument. – Och som jag tror, en av de första i en symfoniorkester i Sverige.