Att få vara på scen och försöka förmedla känslor till publiken genom musiken – det är magiskt! Jag kan inte leva utan det.

Båda mina föräldrar är musiker och de valde violin åt mig när jag var 6 år. När jag blev tonåring blev det mer av ett val jag gjorde själv – att satsa på musiken. Jag tog examen från St. Petersburg State Conservatory med professor Alexander Stang och studerade också vid The University of Music and Performing Arts Graz i Österrike med professor Tibor Varga.

Innan jag började i Norrlandsoperans symfoniorkester i maj 2013, hade jag bland annat jobbat i Mariinsky Theatre Orchestra i St.Petersburg, Palau de les Arts i Valencia. Jag medverkade också i konserter med NHK Symphony Orchestra i Tokyo och Rotterdam Philharmonic Orchestra, bland många andra. När jag såg den lediga platsen här blev jag nyfiken även på Sverige! Jag provspelade och fick tjänsten, vilket även innebar att flytta till Umeå från Finland, där jag bodde då och jobbade i Kuopio Symphonie Orchestra.

Jag trivs bra här. Att få vara på scen och dela uttryck med andra genom mitt instrument och försöka förmedla känslorna till publiken genom musiken – det är magiskt. Jag kan inte leva utan det.

Jag tycker mycket om att mitt jobb kan vara kopplat till resande. Att få chans att möta olika typer av publik i olika konsertsalar och se olika städer, atmosfär, arkitektur… Allt det är också utvecklande, inte minst känslomässigt – och vi talar ju till publikens känslor genom våra instrument. När tiden tillåter spelar jag fortfarande ibland i Finland. Även i Spanien, där jag jobbat förut.

Jag tycker om att spela alla genrer, det är svårt att välja favoritmusik eller favoritkompositör. Jag älskar att spela operor av Verdi, Puccini, Prokofiev och Tchaikovsky, men också symfonisk musik. Självklart intar Schostakovichs symfonier, Rimskij-Korsakovs fantastiska musik och Igor Stravinskys lysande verk, en speciellt plats. Möjligheten att få spela en blandning av opera, symfoniorkesterkonserter och kammarmusik är värdefullt för mig som musiker. Att även spela i mindre grupper, och inte enbart i stora symfoniorkestersammanhang, ger variation. Det innebär olika sätt att spela och därmed olika sätt att presentera sig själv – vilket ger utveckling. Det är viktigt. Och gör det också roligt.

Min motivation är att jag vill utvecklas, varje dag. En musiker får aldrig förlora sin nyfikenhet, tänker jag. Man måste alltid försöka hitta nya vägar att prata med publiken via sitt instrument, kanske hitta nya sätt att spela samma stycke… och visst är det ett arbete som inte har någon ände, men det är också det som motiverar mig – att allt alltid kan bli ännu bättre!

Ett av mina mest värdefulla minnen är när jag hade turen att spela operan 1984 komponerad av Lorin Maazel baserad på en roman av George Orwell, under ledning av Lorin Maazel. Ett annat är när jag var med och spelade hela Vagners Ringen på Metropolitan-operan i New York med Valery Gergiev. De flesta drömmer om att få spela där åtminstone en gång, och det har jag fått göra. Det känns stort att ha fått spela där, liksom i konserthallar som Carnegie Hall, David Geffen Hall, Barbican Hall i London, Suntory Hall i Tokyo, Musikverein i Wien, Concertgebouw Amsterdam… Det är erfarenheter jag bär med mig och känner mig stolt över.

Jag har fått spela med flera världsberömda orkestrar och dirigenter som: Lorin Maazel, Zubin Mehta, Valery Gergiev, Mariss Jansons, Christoph Eschenbach, Paavo Jarvi, Gianandrea Noseda, Vladimir Jurowski, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Jaap van Zweden, Tugan Sokhiev och många andra i olika länder och konsertsalar, men jag drömmer fortfarande om att få spela i London Albert hall! Dels för att det är en legendarisk konsertsal, dels för att den rymmer enormt många människor och jag älskar känslan av att spela för en fullsatt konsertsal. Publiken är nyfiken… ALLA vill vara där. Det är häftigt.

Här på Norrlandsoperan önskar jag få göra fler kammarmusikprojekt. En dröm är att få framföra Suita for violine & jazzpianotrio by Claude Bolling och kanske blir det också nån dag.

Jag älskar att öva. Eller egentligen – jag älskar att bli bättre! Men vägen dit är att öva! Jag vill också vara en musiker att räkna med, och då har jag heller inget val. Det räcker inte att enbart vara i form för en viss konsert, du måste ta varje tillfälle och se det som en chans att bli lite bättre – hela tiden. Utveckling är allt.

Och du blir aldrig färdig. Jakten på den perfekta tonen finns jämt.

Dela: