Haydn och Camille Pépin

Mer om konserten

Ordet laniakea betyder vidsträckt himmel på hawaiianska. Det är även namnet på den superklunga av galaxer som fysikern Hélène Courtois upptäckte 2014. Klungan, där bland annat Vintergatan ingår, har en sammanlagd massa om 100 miljoner miljarder stjärnor. I sitt verk Laniakea har den franska tonsättaren Camille Pépin inspirerats av galaxerna, något som i musiken tar form genom klanger som mot slutet av konserten expanderar i vildsint extatas.

Camille Pépin är född 1990 och uppmärksammad för sina fantasifulla ljudvärldar. Hennes musik befinner sig i korsningen mellan fransk impressionism och amerikansk, repetitiv minimalism och i sina tonsättningar tar hon ofta intryck av naturen och även av bildkonst. Själv har hon sagt att några ledord under arbetet med Laniakea var ”oändlighet, rörelse, hastighet, ljus”.

En annan inspirationskälla för henne var Joseph Haydns (1732–1809) näst sista symfoni, den storslagna nr 103 i Ess-dur. Precis som Pépins stycke inleds Haydns symfoni med pukvirvel – så kraftfull att hela symfonin fått smeknamnet ”Pukvirveln”. Symfonin var den elfte av tolv som Haydn komponerade i samband med sina två årslånga Londonresor, genomförda i början av 1790-talet. ”Pukvirveln” kom till vintern 1794–1795, och vid det laget hade Haydn redan ett gott renommé i England. Urpremiären av symfonin ägde rum den 2 mars 1795 som del av en konsertserie vid King’s Theatre i London.

Premiären blev en stor succé, och den andra satsen gjorde sådant intryck på publiken att den fick spelas två gånger. I tidningen The Morning Chronicle sammanfattade en kritiker kvällen med följande beskrivning: ”Som alltid hördes återkommande uttryck för genialitet, både i stämning och harmoni. Inledningen skapade den djupaste uppmärksamhet, Allegrot charmade, Andantet spelades två gånger på rad, menuetterna, särskilt trion, var lekfull och söt. Så var också den sista satsen, om än överlägsen den föregående.”

Även om Haydn förmodligen hade uppskattat lite fler nyanser i beskrivningen av satserna satte Londonrecensenten fingret på symfonins rika kontrastrikedom. Att höra verket är lite som att åka snabbtåg genom ett sommarlandskap – ideligen upplever man nya miljöer och intryck, det ena vackrare och mer fascinerande än det andra. Sedan urpremiären har publiken fortsatt att älska ”Pukvirveln”, och det är i dag en av Haydns oftast framförda symfonier.

Associationer till sommarens skiftningar i ljus och färger väcker även den japanske tonsättaren Toshio Hosokawas skira flöjtkonsert Ceremony for flute and orchestra från 2022. I den omvälvande musiken låter han flöjtisten personifiera en schaman som med hjälp av sin andedräkt åkallar naturen och hela universum i form av orkestern. Själv har Toshio Hosokawa sagt: ”Jag tror att själva musiken en gång uppstod ur animismens shamanistiska ceremonier. Den grekiska termen för andedräkt (”pneúma”) betyder både vind och ande. Ljudet av flöjtistens andetag ekar som naturens vind och blir till en sång som väcker andarna”.

Toshio Hosokawa föddes i Hiroshima 1955 och studerade komposition i Tokyo, Berlin och Freiburg. Hans arbete genomsyras av en zenbuddhistisk hållning, och som motto har han framhållit att ”musik är en plats där toner möter tystnad.”

Solist i flöjtkonserten är den österrikiska flöjtisten Daniela Koch, född 1989 och sedan 2011 soloflöjtist vid Bambergs symfoniorkester. Kvällens konsert leds av Norrlandsoperans chefdirigent Eduardo Strausser.