Askungen

En bal på slottet

Vad är en bal på slottet? Den kan ju va’ fruktansvärt långtråkig och dötrist och… alldeles… alldeles… underbar.

Idag förknippar nog många smeknamnet Askungen med små falsettsjungande möss som syr en klänning till ett trådsmalt och mycket vackert mobboffer i pastellfärger. Disneys populärkulturella genomslagskraft har varit enorm på det allmänna medvetandet när det gäller några av de mest ikoniska sagorna. Säger någon Robin Hood så tänker åtminstone jag på räv som pratar stockholmska innan jag tänker på en engelsk frihetskämpe/gängkriminell. Folksagan om Askungen är också bra mycket äldre än den tecknade filmen från 1950: dess rötter går att finna i nedtecknad form så tidigt som århundradet före Kristus. Det tyder på att den, som alla folksagor, funnits bra mycket längre i en muntligt traderad form. Motivet som varierats i otaliga varianter är det om en flicka som blir mobbad av sin styvmor och styvsystrar och förpassas till tjänstgöring i det sotiga köket – därav namnet Askungen – men som tack vara sin dygd och skönhet samt med hjälp av en förtrollning vinner kungarikets prins. Redan för mer än 2000 år sedan älskade vi att höra historier om en underdog som får revansch mot sina förtryckare.

Någon som förstod sagan om Askungens slagkraft och själv hade ett stort mått av dito slagkraft – kanske i en svensk kontext endast brädad av Disney – var Gioacchino Rossini. Askungen komponerade han på 22 dagar, kort efter att han gjort braksuccé med Barberaren i Sevilla – än i dag en av världens mest spelade operor. Premiären var ett fiasko men Rossini sade: Innan säsongen är slut kommer alla att ha förälskat sig i min ’Askungen’, innan ett år har gått kommer hon att sjungas över hela Italien, och inom två år har hon besegrat både Frankrike och England. Impressarier och primadonnor kommer att slåss om henne! Han blev sannspådd och operan var under hans levnad lika mycket spelad som Barberaren.

I versionen Norrlandsoperan i samarbete med Malmö Opera nu presenterar, adderar det konstnärliga teamet en absurd och burlesk commedia dell’arte-estetik som vidgar perspektivet på berättelsen och blir ännu en årsring på sagans redan mycket åldrade men livfulla stam. Kanske tänker ni på uppnäsor och fat suits nästa gång ni hör namnet Askungen.

Jag önskar er en alldeles, alldeles underbar föreställning!

Dan Turdén

En betydelsefull sko…

Utdrag från kapitel 12: Jesus, Napoleon & Richard
Sidor 238–240

Askungen har förlorat både sin far och sin mor, och lever som piga hos sin styvfar, den alkoholiserade skrävlaren don Magnifico av Montefiascone. Askungens styvsystrar Clorinda och Thisbe, är besatta av utseende, kläder och skor, och övertygade om att deras skönhet ska locka förmögna friare som kan erbjuda dem ett liv i glans och flärd. De hunsar och hånar Askungen som får arbeta hårt hela dagarna, klädd i trasor.

Landets kung dör, och hans testamente stipulerar att sonen, prins Ramiro, inte får ut sitt arv förrän han gift sig med en kvinna som kan ge kungahuset avkomma. Prins Ramiros sluge lakej Dandini ser nu sin chans att skaffa sig fördelar. Han föreslår prinsen att de ska byta roller, så att Ramiro ska bli Dandinis lakej, och att han själv spelar prins och uppvaktar de vackra damerna. Prinsen låter sig övertalas och godtar planen.

Clorinda och Thisbe får veta att prins Ramiro reser runt i landet på jakt efter en fästmö, och att prinsföljet snart kommer att besöka familjen Montefiascone. Systrarna blir eld och lågor och beordrar Askungen att omedelbart springa och hämta deras flottaste klänningar och snyggaste skor. De ska bli vackrast i landet, så att prinsen väljer en av dem.

Prinsen (d v s Dandini uppklädd till prins) och hans lakej (alltså prinsen) anländer och meddelar att det ska bli fest och skönhetstävling på slottet. Familjens tre döttrar erbjuds att delta, men don Magnifico hävdar att det endast finns två döttrar i huset. Don Magnifico beger sig till festen med Clorinda och Thisbe, och lämnar Askungen hemma.

Varken don Montefiascone, hans döttrar eller den ´intrigante Dandini har emellertid räknat med den hemlighetsfulle Alidoro som dyker upp i olika förklädnader för att ställa allt till rätta. Alidoro tar Askungen med sig till slottet, och plockar i farten med sig en betydelsefull sko…

”Vi leker med leken”

Askungen är ursprungligen skriven för stor ensemble, kör och full orkester. I denna version uppförs den av tre musiker och sju sångare, på en förhållandevis liten scen. Men för regissören Erik Söderblom innebär dessa förutsättningar bara fördelar.

– Visst, det är något av ett »mission impossible«, men jag ser det inte som ett problem, utan mer som en rolig utmaning. Sätter man upp en oförkortad och komplett Askungen på en stor scen skapas genast förväntningar om att det ska vara pampigt och följa en viss tradition, men i det här formatet har inte publiken en aning om vad som väntar, vilket gör att vi kan överraska på ett annat sätt. Allt blir möjligt.

Så vilken typ av möjligheter har uppenbarat sig under processen?

– Jag tror att vi kan få fram verkets humor på ett annat sätt. Komisk opera blir ju sällan särskilt komisk, och det beror ofta på att formatet är tungrott. Om orkestern består av 70 musiker blir det så många åror att det tar tid för skeppet att svänga. Men vi har bara tre instrument: violin, piano och bastuba, och med tre åror går det mycket fortare att plaska vidare.

Hur jobbar ni rent praktiskt med scenbyten och annat teatertekniskt?

– Det finns ju inga scenarbetare, så sångarna får göra det jobbet också. Vi har en fattigmans-vridscen där det inte är själva scenen som vrider sig, utan kulisserna. Och så kan vi inte använda vatten för att gestalta regn, så det har vi fått lösa på annat sätt. Det blir ett slags teater av inskränkningarna.

Ni skojar med själva teaterkonsten?

– Ja, vi leker med leken.

Berätta om humorn i Rossinis musik.

– Karaktärerna har en sak gemensamt: De har en typ av neuros, som gör att de börjar sjunga koloraturer när de blir upprörda. Det är en mycket speciell sjuka som gör Rossini till Rossini, och får berättelsen att flytta ut i en surrealistisk, parallell verklighet. Ett annat symptom är att karaktärerna får uppnäsa. Det är något med koloratur och uppnäsa som hör ihop. Persongalleriet och Rossinis sätt att bearbeta den klassiska sagan lutar åt den italienska commedia dell’arte-traditionen, även om sångarna inte bär masker.

Hur kommer det sig att den här klassiska teaterformen fungerar så bra än i våra dagar?

– Personerna på scen i commedia dell’arte är ett slags seriefigurer, som i Simpsons eller Mumin. Stående och träffsäkra gestalter som ständigt hamnar i nya äventyr. Och egentligen är väl all opera i grunden en typ av maskteater, eftersom sången är en sorts röstmask. Sångaren skapar sin roll med rösten, precis som commediaskådespelaren skapar den med masken. Det är helt naturligt med övertydliga karaktärer på en operascen. Opera är det stora dramats teater, men också teater för storskrattare.

Av: Tor Billgren