Mer om konsertprogrammet: Stravinskij och Rachmaninov

Program

Mer om konserten

PEAK ROMANTIK

Omhuldade världsnamnet Boris Giltburg kommer till Umeå för att välkomna våren med en av världens mest älskade pianokonserter: Rachmaninovs andra pianokonsert från 1901, den böljande, storvulet romantiska klaverkonstens opus magnum. Kvällen bjuder också på nyskrivet av tysk-svenska Lisa Streich samt lekfull spelkorts-klassicism signerad Igor Stravinskij.

Lagom med vårljuset kommer den grekiska dirigenten Zoe Zeniodi till Norrlandsoperan med ett program i absolut världsklass. Kvällen inleds med Händeküssen av svensk-tyska tonsättaren Lisa Streich från 2019. Streich ingår bland den nya generationens tonsättare med särskilt öra för ljudets möjligheter att anta olika ”konsistenser”. Trots att hon inte hunnit fylla 40 har hon redan skrivit beställningsverk för Berlinfilharmonikerna. Hennes användande av vad hon själv kallar för ”mögliga ackord” kan ge en fingervisning om hennes speciella och gäckande tonvärld. I Händeküssen är det den döve Beethoven som fått stå för inspirationen. Streich fick idén genom ett av den gamle titanens konversationshäften där hon fann utsagan: ”handkyssande är inte bra”. Ur denna sentens bygger hon en fiktiv balsal med många handkyssande kavaljerer där orkestern imiterar den döve Beethovens dansande fötter. Lyssnaren, tänker hon sig, befinner sig i Beethovens hörselkanal.

Och händer är en likaledes viktig ingrediens i nästa stycke, Igor Stravinskijs pokersittning: Jeu de Cartes. En liten balettmusik uppdelad i givar (tre stycken), precis som i ett pokerspel och där dansarna utgörs av jokrar, drottningar, kungar i olika kortfärger. Baletten som skrevs på 30-talet under tonsättarens neo-klassiska period präglas som så ofta av spjuveraktiga blinkningar till klassisk form, men bär i första hand sin tonsättares eldiga och rytmbetonade temperament. Kanske blev Stravinskij inspirerad av Walt Disneys fantasieggande, dansande kort i de ikoniska Musse Pigg-kortfilmerna från samma period. Vem vet?

Efter paus blir det så dags för kvällens huvudnummer, Rachmaninovs andra pianokonsert. Musik som i sin melodiska strävan och romantiska lidelsefullhet står i bjärt kontrast till konsertens båda mer cerebralt präglade öppningsnummer. Den andra pianokonserten tillkom under slutet av en mångårig depression, den blev en för tonsättaren väg ut ur mörkret och självtvivlet som bland annat utlösts av det svala mottagandet av första symfonin i slutet av 1890-talet. Med den nya pianokonserten var han tillbaka på estraderna, och det med besked. Premiärspelningen under senhösten 1901 möttes av jubel av såväl publik som kritiker. Och samma direkta, nästan hypnotiska effekt, har den än idag på sina lyssnare. De flesta som har hört den upplever en nästan omedelbar melodisk hänryckning, när stråkarna bryter in efter de första takternas suggestiva ackordväxling i klaverets djupa register. Andra pianokonserten är en omisskännlig hit, och Rachmaninovs, utöver vocliasen, i särklass kändaste verk. Det bedövande vackra adagiot med sin lyriskt ljudande melodislinga, har fungerat som ledmotiv i både Hollywood och i popballader (All by myself av Eric Carmen, 1975).

För att ta sig an detta mästerverk har stjärnpianisten Boris Giltburg kommit till Norrlandsoperan, det sker för första gången. Den israeliske klaverspelaren har kommit att bli en av vår tids mest eftertraktade uttolkare av Rachmaninov. Musiken, säger han, fick han med modersmjölken genom sina tidiga uppväxtår i Sovjetunionen. Giltburgs förmåga att förena teknisk briljans med brinnande innerlighet, anses vara förklaringen till varför han har blivit en så kär uttolkare av den ryske titanens pianomusik. Ikväll får Umeå-publiken äntligen chansen att ta del av hans musikmagi.