Vårsalong 2026

Irene Tena och Albert Hernández, de två medlemmarna i La Venidera, var tidigare dansare och solister vid Ballet Nacional de España. Men dessa två ledande gestalter på dansscenen ville gå bortom sitt arbete med kompaniet för att vidga gränserna för flamenco och spansk dans.  

Det är precis vad de gör i No, där de presenterar en negativ värld – ett universum av frånvaro, brister och tomrum – en förnekelse av verkligheten som öppnar dörren till konsten. Deras utforskande av friktionen mellan tradition och dagens värld ger en ny syn på det spanska dansspråket. 

Som konstnärlig rådgivare leds de av Marcos Morau, en framstående gestalt inom samtida dans och regissör för kompaniet La Veronal.  

Dessa två hyllade dansare utforskar spansk dans och flamenco ur ett samtida perspektiv. Deras utgångspunkt är förnekelse, frågor och frånvaro, eftersom de menar att konsten uppstår ur förnekelsen av den verkliga världen. 
Irene Tena och Albert Hernández tar oss med in i sitt mest personliga universum, där de ställer frågorna om vem de är och vad som har format deras väg under de senaste åren. Det är en vision av flamencodansen genom ögonen på unga skapare födda i slutet av 1990-talet, fascinerade av att vidga gränserna för vad spansk dans och flamenco kan vara, alltid i ständig utveckling och i kontakt med en föränderlig och tumultartad värld. 
Att låta tradition möta det nya skapar det perfekta utrymmet för att ställa frågor och förmedla ett nytt, samtida och generationsperspektiv på spansk dans. 

 

Skådespelerskan och ikonen Anita Ekberg hade en hel del att säga när hon medverkade i radioprogrammet Sommar i P1 2005. Hennes unika sätt att ta sig an uppdraget fångade scenkonstnärerna Philip Berlin och Sophie Augot, som tillsammans lyssnat på programmet ett otal gånger. Och detta mycket noggrant. 
De smittades av Anitas säregna språk och rossliga stämma så till den grad att det fortplantade sig i både kropp och fantasi. Detta blev en katalysator för att förkroppsliga och koreografera Anitas förtrollande ljudlandskap. Oförutsägbara infall förgrenade sig via associationer och i växelverkan mellan intensiv närvaro, fysikalitet och babblande tog ett universum form med en egen inre logik. I programmet berättar Anita om hur hon hamnade i Hollywood, om sina möten med Frank Sinatra, Judy Garland och andra mer eller mindre kända figurer. Här avhandlas även teman som vin, djurplågeri, olivträd och den ”kungliga svenska avundsjukan”. 
Det ni bjuds in till är en föreställning där de medverkande med stor kärlek och hänsynslöshet rör sig igenom Anitas livsberättelse för att låta fler gestalter och nyanser träda fram. 
 
Om produktionen 
Genom att lyssna på programmet om och om igen lät konstnärerna Ekbergs språk och tonfall flytta in i kropp och fantasi, vilket resulterade i en fysisk och komisk gestaltning som förkroppsligar sommarpratet och låter publiken kliva in i ett nytt universum där verklighet blandas med dröm och minnen. 
Vi möter en drömlik gestaltning av sommarprogrammet, där Anita – kanaliserad genom Berlins och Augots udda och komiska scengestalter – berättar om sitt liv: från Fröken Sverige till Miss Universum och vidare till Hollywood, där hon umgicks med kändisar som Frank Sinatra och Judy Garland. I den strida strömmen av iscensatta tankar ryms reflektioner om olivträd, djurplågeri, ”den kungliga svenska avundsjukan” men också längtan efter en ”companion”. Upplevelsen förstärks av en dynamisk ljudbild med musik från Anitas filmer, italiensk schlager och pop. 
MISS är något så unikt som ett förkroppsligat sommarprat, fyllt av originella formuleringar dragna till sin fysiska spets. Föreställningen är underhållande, absurd, rörande och oförutsägbar – med en stämning som för tankarna till David Lynch. Vi får möta episoder ur Ekbergs liv samtidigt som hennes tankar och känslor vävs in i det hypnotiska flödet av repliker, rörelser och musik. Ett gästspel av och med Sophie Augot och Philip Berlin, med två medverkande på scen/salong. 

Enligt Platon var den högsta formen av kärlek den som existerade själar emellan; ett koncept baserat på själva idén om kärlek. Då syftades det på relationer mellan män vilka ansågs överlägsna de mellan män & kvinnor. Filosofen & feministen bell hooks definition av kärlek fungerar som en motvikt till “kärlek som ren idé”; att kärlek är ett verb, att utföra tillit, omsorg, hängivenhet, respekt, erkännande, engagemang, samt öppen och ärlig kommunikation.

Titeln på verket är taget från ett av spåren på Britney Spears album Blackout (2007). I samband med albumsläppet gick Spears igenom ett publikt sammanbrott. Hennes drastiska förändring av utseende & beteende queerade bilden av en popstjärna genom att förkroppsliga det groteska. Samma år möttes Ludvig & Marcus när de studerade i Bryssel. Deras relation inleddes just över ett samtal om Spears & Blackout. Som studenter av samtida danstekniker starkt influerade av postmodernismens tankar & värderingar upplevde de att en idé om en sk “neutral kropp” främjades. Vita, smala, cis-könade, normativt funktionella kroppar hade ingen betydelse bortom formen de utförde. Trots att Marcus & Ludvig passar in på dessa beskrivningar, är begränsade i vad de kan representera & därmed utmana, vill de ifrågasätta dessa värderingar & queera sin danshistoria. Där bell hooks är motvikten till Platons patriarkala teorier kan Spears, som monstruös emotionell pop-ikon fungera som motvikt till den uttryckslösa, formbaserade postmoderna dansen.

Perfect Lover är inte ett verk om Spears utan en plats för intimitet med falliska & yoniska symboler. Med hål, vätskor & kött: en delad, kroppslig upplevelse av kärlek som praktik. Publiken bjuds in till att se två erotiska, lustfyllda & emotionella karaktärer klädda i plagg som refererar till både antikens Grekland & en modern pop-diva. Deras förvridna, groteska, andra gånger uttryckslösa dansande kroppar engagerar sig i något som kan uppfattas som privat. Med hjälp av röst, blick, en smekning släpps publiken in i älskarnas värld. De rör sig bland scenografi bestående av handdukar; en formad som en svan, en våt & tung, en tredje, stärkt av en oklar vätska står rätt upp från golvet. Handduken talar om homoerotik & rum med sexuell underton viktiga för manlig, queer historia. Marcus & Ludvigs specifika vänskap kan existera i erotiska situationer utan att relationen ändrar karaktär. Detta är något de vill skildra i Perfect Lover: sex i rummet, ej i relationen. Med hjälp av in-ears lyssnar de två utövarna på Blackout, som en privat dramaturgisk kompass, källa för emotioner & samhörighet. Åskådaren upplever verket genom ett annat ljudlandskap. De två ljudbilderna ramar in verket som en lek med det privata/offentliga. I ögonblick flätas de tvåvärldarna samman & överlappar med varandra.

Ludvig Daae

Jag har skapat egna föreställningar sedan 2011, samt verk för Cullberg, Kungliga Svenska Balettskolan, KHiO och Norrdans. Förutom Perfect Lover arbetar jag just nu med två projekt: Meningen med livet, en interaktiv husvagnspark som jag gör i samarbete med Tove Berglund och Attempting Alchemy för Skånes Dansteater. Jag har ett pågående samarbete med filmregissören Joanna Nordahl. Tillsammans har vi gjort MM, HYPERFRUIT och The Viral Dance som alla har turnerat med Dansnät Sverige och Dansnät Norge. Mina föreställningar har visats i 14 länder på scener som t.ex Den Norske Opera (NO), Sophiensaele (DE), The Place (UK), Vooruit (BE), Gessnerallee (CH), Moderna Museet (SE), Biennale de danse de Val du Marne (FR), MDT (SE), Brut (AT), GUIdance (PT), Dansens Hus (SE) och Zodiak (FI).

Mitt mål är att skapa dans som utmanar maskulinitetsnormer och lyfter fram radikal mjukhet (radical softness) som ett alternativ. Där samhället belönar hårdhet, finner jag styrka i softness genom att tillåta känslor i studion, att lita på och luta sig mot andra och låta arbetssättet färga det konstnärliga uttrycket. Mjukhet som arbetsmetod och konstnärligt uttryck står i motsats till dagens nyliberala föreställningar om individualism och autonomi.
Genom att iscensätta universum med egna regler, logik och mellanmänskliga relationer representerar mina föreställningar alternativ till världen utanför teatern. Med ”what if” som startpunkt (what if balett såg ut som disco (Dance To Dance To), what if folkdans skapades idag (Vi kan göra va du vill)), och genom drastiska, snabba dramaturgiska skiftningar “queeras” tiden. Detta utmanar åskådarens uppfattning och förståelse för den framtida utvecklingen av stycket. Målet är att de ger sig hän till känslan av ”här och nu”.

Marcus Baldemar

Mitt arbete vill kommunicera en icke-hierarki mellan det emotionella, det fysiska och det intellektuella. Ett återkommande intresse är att hitta och/eller skapa kopplingar mellan en poetisk/politisk kropp och ett poetiskt/politiskt språk. Detta som en öppen, föränderlig, fråga som följer mig i arbetet. Författaren Leslie Feinberg sa en gång att ”gender is the poetry we make of the language we are taught”. I mitt arbete ser jag också rörelse och kropp som den poesi vi skapar av språket vi lär oss. Jag arbetar ofta med text men i slutändan är kroppen den huvudsakliga kommunikatören.

Jag anser det viktigt att det ”ses inifrån” i motsats till ”tittas på”. Jag menar att de historier som berättas angår de som representerar dem.

Min utgångspunkt är ofta queer historia och berättande samt ambitionen att queera historia och berättande. I mitt solo GALDR (2019) tittade jag på nordisk mytologi genom en queer blick och dansade/berättade en alternativ historia baserad på den nordiske guden Oden. Med Polari Speaking Sex (2021) inspirerades jag av ett hemligt språk som talades bland homosexuella män i England från början av 1900-talet fram till mitten av 60-talet. Tillsammans med mina medarbetare arbetade vi med idén om ett hemligt kommunikationssätt som gjorde det möjligt att tryggt leva ut och dela queer glädje, njutning och intimitet offentligt. I Finally Fantastic (2022) skildras ett tillsammansskap enda in i döden. Hur döendet samexisterar med det fantasifulla, glädjerika och intima. Verket kan ses som en mötesplats och en gemensam gravplats där en samling personer av olika generationer gör, dör och är tillsammans. Som i tidigare verk tog jag avstamp i historien och skapar ett verk som talar till nuet. Vi dör en död vi önskar dö, tillsammans!

Marcus samarbetar kontinuerligt med MDT i Stockholm och har presenterat sina verk runt om i Sverige. Han har även skapat för Riksteatern. 2024 har han premiär för sitt senaste koreografiska verk skapat för både teatrar och gallerier: Sex & Tornedalen kommer presenteras i Luleå, Stockholm och i Oslo.

Dansen kraschar dessa språkdräkter genom en fyra minuter lång viktförskjutningskavalkad, influerad av en baktung framåtrörelse i fördröjt klimax. Dessa vilda stilar är en hoppfull spekulation om en förlängd koreografi, som får ta plats i en kommande och förhoppningsvis blomstrande era för dansen. 

Koreografin är uppkallad efter artisten Wildstylez, som skapar elektronisk dansmusik i musikgengren hardstyle, sprungen ur hardcore techno och influerat av hardtrance och hard house.

Madeleine Lindh 

Madeleine Lindh, född 1985 i Stockholm är en svensk dansare och koreograf, som arbetat internationellt med koreografer som Wayne McGregor, William Forsythe, Angelin Preljocaj och Frederic Flamand. Hennes dansande har präglats av studier i balett vid Kungliga Svenska Balettskolan samt i Isadora Duncan-teknik under ledning av Kathleen Quinlan Zetterberg. Ett antal nära och längre samarbeten i Sverige med dansarkollegor och koreografer har varit viktiga för hennes konstnärsskap. Till dessa hör bland annat Björn Säfsten, Linda Blomqvist och Philip Berlin, samt Anja Arnquist, som hon under 15 år har dansat, samtalat, skrivit och koreograferat tillsammans med. Under mer än ett decennium var hon knuten till Ccap och den Guldlejonbelönade koreografen Cristina Caprioli. Sedan 2018 driver Madeleine koreografduon OR/ELLER tillsammans med Anja Arnquist. 

Madeleine är särskilt intresserad av hur dans och koreografi estetiserar kroppens egna vikt i förhållande till rummet och därtill av dansens och föreställningens inneboende gåta.   

Verket skapades som en koreograferad utställning för Västerbottens museums 200 kvadratmeter stora utställningshall. Utställningen består av ett koreografiskt verk i sju delar med totalt nästan sex timmar. Vi rör oss mot slutet hade vernissage den 17 februari 2024 och visades under tre veckor.  
 
www.malinhellkvistsellen.se