Det självspelande pianot och Maria W Horn

Mer om konserten

Titeln till Maria W Horns Phantom of Grace för självspelande piano och orkester kan, med Horns egna ord, syfta både på flygeln som instrument och på dess symbolvärde av elegans och behag. Titeln kan också syfta på ett spökskepp som sakta rullar in mot hamn. På avstånd ter sig skeppet rofyllt och vackert, men vädrets skiftningar är bedrägliga. Musikaliska vågrörelser och motrörelser i olika tempon rullar som vågor mot skrovet och för skutan mot outforskade vattenmassor.

I stycket har Maria W Horn velat fånga flygelns inneboende spektrala egenskaper och utöka dessa till att omfatta hela orkesterns klangvärld. Genom att analysera pianosträngens övertonsserie har hon tagit fram en skala som fungerar som utgångspunkt för styckets harmonik, inspirerad av den spektrala kompositionsmetod som utvecklades i Frankrike under tidigt 1970-tal. Med hjälp av algoritmiska metoder har hon bearbetat melodiska fraser och arpeggion, med effekten att det tonala materialet förskjuts samtidigt som rytmiska figurer rör sig gentemot varandra.

Maria W Horn (född 1989 i Härnösand) komponerar i varierande format: från analoga syntar till kör, stråkinstrument, orgel och kammarmusik. Ofta kombinerar hon elektroniska ljud och algoritmiska kompositionsmetoder med akustiska instrument.

Under ledning av chefdirigent Eduardo Strausser framför Norrlandsoperans symfoniorkester efter pausen Paul Hindemiths (1895–1963) symfoni Mathis der Maler (Matthias målaren). Musiken kommer från en opera med samma titel om konstnären Matthias Grünewalds liv och hans största verk: altarmålningen Isenheimaltaret (1512–1516) som finns att se i Colmar i Alsace.

Mellan raderna ställer operan frågan på sin spets vilket ansvar konstnären har för samhället. Grünewald levde under bondekriget i Tyskland då livegna bönder gjorde uppror mot sina feodalherrar men slogs ned av yrkesarméer. I Hindemiths opera slutar Grünewald sitt arbete som hovmålare i solidaritet med bönderna, men stöts bort och tar då sin tillflykt till skogen. Där drömmer han att han är den helige Antonius som möter eremiten Paulus. Paulus säger till honom att det var fel att vända konsten ryggen, varpå Grünewald dör.

Innan operan var färdig – den uruppfördes 1938 – skapade Hindemith symfonin, där respektive sats utgår från några av Isenheimaltarets bilder. Den första, Engelkonzert (änglakonsert, som också är operans uvertyr), skildrar hur Maria och Jesusbarnet hör änglarnas serenad. Med skimrande ackord i G-dur reflekterar musiken målningens breda ljusfält. Trombonerna introducerar den medeltida sången Es sungen drei Engel innan fraset av änglarnas vingar tar form genom flöjtens drillar och violinens kvitter. Den andra, Grablegung (Gravläggning), utgår altartavlans bild av hur den korsfäste Jesus läggs i graven. Den kommer från operans sista scen, när Grünewald ska dö. Den sista satsen skildrar hur Antonius möter Paulus – musikaliskt sammanflätad med den medeltida sången Lauda Sion Salvatorem.

Som verksam i Nazityskland i början på 1930-talet ställdes också Hindemith inför frågan om konstens roll i förhållande till politiken, om än i en helt annan kontext än i berättelsen om Grünewald. Nazisterna avskydde Hindemiths musik, och en månad efter symfonins uruppförande med Berlinfilharmonikerna 1934 förbjöds ett framförande på grund av rapporter om att Hindemith hade uttalat sig kritiskt om Hitler. Gradvis klippte han banden med Tyskland, och 1938 flyttade han: först till Schweiz och därefter till USA.