Katarina Barruk möter Norrlandsoperans symfoniorkester

Mer om konserten

Sångerskan, jojkaren och artisten Katarina Barruk, uppvuxen i Lusspie (Storuman) och Gajhrege (Gardfjäll), är en av få unga samer som talar umesamiska flytande. Med sitt kompromisslösa artistskap och sina medryckande låtar har hon blivit en viktig företrädare för sitt modersmål. Den ordlösa sången kommer först, har hon berättat, därefter texten. Hittills har Katarina Barruk släppt två album, Báruos och Ruhttuo, och vid den här konserten framför hon bland annat musik från den senaste skivan. Hennes kompositioner genomsyras av vemod, allvar och idog framåtrörelse, och när Umeå firade fyrahundra år framträdde hon på Rådhustorget tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester. Nu möter hon orkestern igen i en konsert där hennes låtar har arrangerats för orkestern. Så uppgår Barruks vida och egensinniga tonkonst i tät symbios med den symfoniska klangens kraft.

Att avståndet mellan äldre och nyare musik ibland tycks snudd på obefintligt blir tydligt när Barruks musik korsas med verk av tonsättarna Franz Schubert (1797–1828), Johannes Brahms (1833–1897) respektive Antonín Dvořák (1841–1904). Inledningsvis spelas den första satsen av två i Schuberts ofullbordade symfoni i h-moll. Här finns en febrig melankoli och vild intensitet som på ett spännande sätt går i dialog med Barruks musik. Stråkarna jagar och klarinetterna kvider, innan hornen bryter in och lyssnaren får hämta andan en stund.

Schubert hade påbörjat arbetet med symfonin år 1822. Han skrev två satser och gjorde några skisser till en tredje, men symfonin uppfördes aldrig under hans levnadstid. Först 1865 – trettiosju år efter hans alltför tidiga död, vid bara 31 års ålder – fick den sin urpremiär. Vid den här konserten spelas symfonins andra sats i mitten av programmet.

Stråk av melankoli kantar också Johannes Brahms Tragisk ouvertyr i d-moll, även om det kanske mest är titeln som är tragisk: musiken är långt ifrån enbart mörk. Stycket inleds med två distinkta ackord som följs upp av unisona stråkar och olycksbådande vibrerande pukor. Genom snabba tempoväxlingar skapar Brahms en febrig laddning i musiken, som hastigt växlar mellan olika känslolägen som trappas upp fram till den laddade avslutningen.

Brahms komponerade stycket sommaren 1880 i österrikiska Bad Ischl, från början utifrån tanken att det skulle bli en del av scenmusiken till en uppsättning av Goethes teaterpjäs Faust på Burgtheater i Wien. Skisser till stycket hade han gjort redan tio år tidigare. Musiken användes dock aldrig av teatern – istället uppfördes det som ett renodlat orkesterverk.

Brahms var en viktig förebild för den tjeckiska tonsättaren Antonín Dvořák, och båda hade också ett djuplodat intresse för folkmusik. I Slaviska danser från 1878 vävde Dvořák in flera passager ur dansmelodier som den samtida publiken kände väl till. Verket skrev han för pianoduo på uppdrag av förläggaren Fritz Simrock – som även var Brahms förläggare. Brahms blev så småningom inte bara en viktig inspiratör för Dvořák utan också en av hans nära vänner. Slaviska danser blev ett slags biljett för Dvorák in på den europeiska konsertscenen, och strax arrangerade han stycket för full orkester. Med sina genomgående dansrytmer är det ett kraftfullt och dynamiskt stycke genomsyrat av iver och entusiasm. Även Dvoráks musik kantas dock av ett påfallande vemod, och när Katarina Barruk avslutar konserten med den överjordiskt vackra låten Miärranlanda sluts cirkeln.