## program

Kära publik

Ingen har väl missat att Norrlandsoperan firar 50 år säsongen 2024/2025? Om vi hösten 2024 blickade bakåt på de gångna 50 åren med produktionen av Italienskan i Alger blickar vi nu framåt. Vad bidrar vi som utgör Norrlandsoperan idag med till de kommande 50 åren av opera i Umeå, Västerbotten, Sverige och världen? Jag vill påstå att ingen av konstformerna har traditionen så närvarande i det dagliga arbetet som just operaformen. Ytterligheterna vill å ena sidan riva ned allt vad traditionen står för, andra sidan vill bara att det ska vara som det var i ett odefinierat förr. Däremellan finns alla nivåer av avvägande men ingen kan stå helt fri från traditionen, allt vi gör står i relation till den. Av den anledningen tycker jag att det är centralt för en skattefinansierad operainstitution som Norrlandsoperan att hela tiden ha ett undersökande förhållningssätt till vad opera är och kan vara. I Jenny Wilsons förstlingsverk blir detta väldigt tydligt.

För ett tag sedan träffade jag Per-Erik Öhrn i publikvimlet. Per-Erik var en älskad operachef på Norrlandsoperan 1977-1978 samt 1988-1996 som med en tydlig vision och handlingskraft placerade Norrlandsoperan på kartan som en av operasveriges mest vitala scener. Jag frågade Per-Erik vad han var mest stolt med över sin tid som ytterst konstnärligt ansvarig. Per-Erik blev först tyst, kanske lite förvånad över den banala frågan, men det dröjde inte länge innan svaret kom: ”Fortunato!” Fortunato var en beställning av tonsättaren Ian McQueen, 1993. Den rönte internationellt erkännande och var Peter Matteis genombrott. En produktion som alltså ligger helt i linje Norrlandsoperans DNA: nyfikenhet, nydanande och nyskapande. Norrlandsoperan är ledande bland operascener i Sverige som procentuellt sett till sin totala produktion gjort flest nybeställningar av operor.

Dan Turdén, konstnärlig ledare opera på Norrlandsoperan

När jag började mitt första förordnande som operachef på Norrlandsoperan 2021 stod det snabbt klart för mig att vi hade ett 50-årsjubileum inte långt bort. Hur säsongen skulle utformas var ett öppet fönster men att vi skulle ha en världspremiär på repertoaren var en självklarhet. Vad som också var en självklarhet för mig var att ta kontakt med Jenny Wilson och undersöka om intresse för att skriva opera fanns. Dessa två självklarheter var inte sammankopplade till en början men blev det efter hand. Jennys musik hade jag mött när jag var skådespelare på Stockholms stadsteater. När hon sedermera gav ut albumen Trauma och Exorcism tyckte jag mig höra operor i popmusiklängd. Ett episkt berättande i det lilla med en emotionell musik som sätter lyssnaren i undermedveten direktkontakt med texten. Sedan dess har jag undrat hur Jenny skulle ta sig an operaformatet med allt vad det innebär. Vi fann varandra och efter mycket intressanta samtal hittade vi även rätt förlaga: Älskarinnorna av Elfriede Jelinek. Jag hade först undersökt om vi kunde få rättigheterna att göra opera av Pianolärarinnan men besvarades med ett bestämt nej från Jelineks förlag. Däremot föreslog hennes litterära agent att hennes genombrottsroman Die Liebhaberinnen skulle vara möjlig som förlaga för en opera. Jenny och jag läste den på varsitt håll och föll för dess råa beskrivning av ett samhälle och dess svarta humor och syrliga ironi. När jag senare insåg att Älskarinnorna publicerades 1975 – och alltså också firar 50 år i år – var valet inte svårt. Tillsammans med librettisten Erik Norberg och arrangören Johan Siberg har Jenny nu skapat en mycket personlig och ovanlig opera som, i händerna på vår chefdirigent Eduardo Strausser och starkt gestaltat av ett ungt och intelligent regiteam i Franciska Éry, Basia Bińkowska, Mathieu Cabanes och Emma Eastop öppnar upp idén om vad opera är och kan vara.

Tillsammans med er i publiken ser jag nu fram emot de kommande 50 åren på Norrlandsoperan!

Dan Turdén
Konstnärlig ledare opera

Regissören Franciska Éry – om våld, humor och att regissera sångare med hus på sina huvuden

Världspremiären av Älskarinnorna innebär en hemkomst för regissören. Inte bara för att den sker i barndomens Sverige, utan också för att hon från första stund känt sig hemma i Jelineks feministiska klarsyn och avslöjande humor.

”Hennes skarpa blick ger oss tillåtelse att skratta åt det absurda i all misogyni”, säger hon. ”Aldrig på kvinnornas bekostnad. Inte på männens heller.”

Nej, Älskarinnorna är ett stycke originell samhällssatir, skriven med en lustfylld och rytmisk prosa. Med sin drastiska klarhet är det en berättelse som, enligt Franciska, praktiskt taget tigger om att sättas upp på scen.

Den känns som en teaterpjäs och just därför lockas hon av utmaningen att göra den som opera. En konstform som hon kärleksfullt beskriver som ”ett ganska absurt medium – med sin upphöjda verklighet och figurer som väsnas på varierande volym”.

Franciska Éry under repetition på Norrlandsoperan. Foto Peter Hållsten

Öst möter väst
Franciska, född i Ungern, bodde några formativa barndomsår i Sverige. Luften känns bekant här, säger hon – och på många sätt är även projektet en hemkomst. Tillsammans med designern Basia Bińkowska, som på kort tid blivit som en syster för henne, och resten av teamet, skapar hon en värld där öst möter väst i ett gemensamt omhändertagande av vårt europeiska kulturarv.

Fortfarande relevant
Man skulle kunna tro att mycket har förändrats sedan Elfriede Jelinek skrev sin debutroman för femtio år sedan. Men Franciska påpekar att romanens syn på det patriarkala samhället fortfarande känns relevant idag. På sina håll har stått stilla. Delar av scenkonstbranschen känns exempelvis frustrerande traditionell och hierarkisk. Som yngre kvinna upplever Franciska ofta att hon måste bevisa sig som regissör, vilket tar tid från själva arbetet.

”Ibland fantiserar jag om att maskera mig, bara för att spara lite tid.”

Öppenhet och mod
Så har det lyckligtvis inte varit i Umeå. Alla inblandade har med stor entusiasm kastat sig över produktionen. Franciska berömmer särskilt ensemblen för sitt stora mod och öppenhet.

I början av repetitionsperioden satte de sig i en cirkel för att fritt lufta sina farhågor och förhoppningar kring det blivande verket. Hur skulle de ta sig an den cyniska dråpligheten i librettot, den direkta känslostarka musiken, det snabba tempot och de vidriga scenerna?

Solister bildar kör
För det första är det viktigt att alla förstår sin plats vid det löpande bandet, understryker regissören. Operan utspelar sig i en stiliserad BH-fabrik och solisterna är en del av kören, det vill säga fabrikens arbetare, klädda i likadana overaller och fångade i samma mönster.

Verket kräver ett tajt ensemblespel och även en medveten användning av scenografiska element.

”Vi ville ha ett starkt och surrealistiskt visuellt språk i föreställningen. De två föräldraparen som dyker upp i berättelsen har till exempel ’hushuvuden’, eftersom deras husliga roller helt har tagit över deras personligheter. De är arketyper eller varnande exempel. Och när man spelar med ett hus på huvudet, så måste man maximera varje rörelse och gest, som en mimare. Det är väldigt kul, vi skrattar mycket under repetitionerna,” berättar Franciska.

Förväntat våld
För det andra är det inte solisternas jobb att uppfyllas av harm och avsky inför händelseförloppet – de ska leverera ett skeende som publiken får tolka och reagera på. Däremot måste aktörerna förstå sina karaktärer, exempelvis hur förväntat våldet är i denna värld. I stället för att rygga undan i förfäran, spänner de magen inför slagen.

Arbetet med våldet, inte minst det sexuella, kräver sin särskilda saklighet och koreografi. Därför har Franciska insisterat på att få samarbeta med en intimitetskoordinator, en yrkesroll som har blivit vedertagen i filmindustrin, men som hittills varit ovanlig på svenska scener.

”Nilla Hansson har varit till enorm hjälp för oss, både när det gäller att skapa en realistisk känsla i scenerna och att få arbetsmiljön att kännas säker och bekväm för alla. Det är första gången som Norrlandsoperan jobbar med en intimitetskoordinator och jag är väldigt glad över att vi har med henne i teamet.”

Regissörens jobb
Känner sig Franciska som en förnyare av operakonsten?

”Det finns så många förnyare”, svarar hon, ”både nu verksamma och tidigare”.

Men givetvis vill hon vara en av dem som tar konstnärliga risker. Det behöver inte nödvändigtvis vara på ett extravagant och uppenbart sätt, det verkligt radikala kan lika gärna ske i repetitionssalen.

I Älskarinnorna är allting nytt – musiken, librettot, teamet. Men helt oavsett verk så är det regissörens jobb att presentera sin värld med omsorg, konstnärlig integritet och nyfikenhet.

”Om jag inte är nyfiken, så har jag ödslat bort en möjlighet.”


Text: Hanna Kangassalo

Designern Basia Bińkowska – om besöket på verklighetens BH-fabrik

Med sin scenografi och kostymdesign för Älskarinnorna vill Basia Bińkowska fånga berättelsens unika blandning av sorg och komik, realism och surrealism. Många av detaljerna har hon hämtat direkt från BH-fabriken utanför regissörens hemstad Budapest.

Själv växte Basia upp nära Włocławek, i centrala Polen, där hon tidigt fick upp ögonen för konst och musik. Trots att hon får rysningar när hon passerar sin gamla musikskola, där undervisningen var mycket sträng, känner hon en tacksamhet för den magi som hon också upplevde där.

När hon som sjuttonåring såg Dostojevskijs novell Den ödmjuka i en postdramatisk scenuppsättning, så hittade hon sitt kall i livet.

”Alla beslut som jag tagit sedan dess, har jag tagit för att få jobba med det här – att skapa världar på scenen.”

Basia Bińkowska tillsammans med Alexandra Büchel och kostymmästare under klädprovning. Foto Peter Hållsten

En brutal plats
Precis som regissören Franciska Éry, utbildade sig Basia i Storbritannien och inledde sin karriär i London. En stad som med sina absurda hyror och extrema konkurrens är en brutal plats för unga konstnärer, men också en lockande smältdegel av nyskriven och klassisk dramatik.

”De första åren var jag tvungen att arbeta extremt mycket för att hålla mig flytande. Det var väldigt lärorikt”, konstaterar hon.

Designprocessen
Det hon älskar mest med sitt yrke är början på designprocessen. Det är då, tillsammans med regissören, som hon skapar det visuella konceptet som återspeglar och förstärker verkets dramaturgi.

Arbetet med Älskarinnorna tog fart hemma hos Franciska i Budapest, där de tillsammans började bläddra i varsitt exemplar av Jelineks kortroman, det ena på polska och det andra på ungerska.

”Vi märkte snart att vi hade strukit under precis samma fraser och läst boken på exakt samma sätt. Det har antagligen med vår östliga bakgrund att göra – hur vi ser på sociala mönster. Vi föll båda för Jelineks speciella blandning av sorg och komik.”

Duon lyssnade också noga på rytmiken och framåtrörelsen i Jenny Wilsons musikaliska mock-up och skissade sedan fram operans 29 scener.

Rundtur på fabriken
Redan från början visste de att operan skulle utspela sig i BH-fabriken där Paula och Brigitte arbetar.

Skulle de inte åka och se efter hur en sådan fabrik kunde se ut på riktigt?

Sagt och gjort. De tog det tidiga morgontåget till textilfabriken Diadal i Kapuvár, vid gränsen mot Österrike. Där fick de ett varmt mottagande av fabrikschefen och en ordentlig rundtur på anläggningen.

Det blev en omtumlande upplevelse för Basia:

”Arkitekturen, interiören och hur arbetarna var klädda – allt kändes som en resa bakåt i tiden. Kvinnorna som arbetade där påminde mig om mina släktingar. Många av dem var äldre och hade arbetat med specifika delar i produktionslinjen hela sina vuxna liv. Jag blev väldigt rörd av alltihop.”

Att Elfriede Jelinek valt denna arbetsplats åt sina kvinnliga huvudkaraktärer var ett genidrag, tycker Basia:

”Intimiteten i produkterna som de skapar i kombination med det industriella maskineriet och de monotona sysslorna… det är briljant.”

Upphöjd realism
Efter platsbesöket flödade inspirationen. Från sina många mobilbilder, hämtade hon föreställningens färgskala med dämpade pasteller, formen till syborden och scenrummets generella arkitektur.

Hon skapade också ett grafiskt mönster med rader av bysthållare, som även bildar kvinnoansikten. Detta mönster återkommer i såväl kostymer som möbler. Ja till och med på toalettstolen.

”Scenografins uppgift är inte primärt att efterlikna en verklig miljö”, påpekar Basia – ”utan att förmedla verkets budskap i en sceniskt begriplig form.”

I Älskarinnorna finns detta budskap insytt i fållen mellan vardagslivets krasshet och surrealism.


Text: Hanna Kangassalo

Tonsättaren Jenny Wilson – om förlösande feberdrömmar och öppna spjäll

I tjugo års tid har Jenny Wilson gått sin egen väg som låtskrivare och artist. Älskarinnorna är hennes första opera. Men när du läser det här, har hon redan gett den vidare.

Jenny Wilson är ständigt aktuell med nya projekt. Utöver Älskarinnorna har hon just släppt en EP om unga hemmasittare. 2025 bjuder även på fler sceniska samarbeten och två nya album, varav det ena är en samlingsskiva för att uppmärksamma sina tjugo år som soloartist.

”På sista tiden har jag faktisk lagt lite kärlek på min egen diskografi. Det är sällsynt, men kul. Ett jubileum är en chans att stanna upp en stund och känna efter vad man står för. Så är det säkert för Norrlandsoperan också.”

Jenny Wilson gör sin operadebut som tonsättare. Foto Henrik Folkesson

Minioperor
Helt riktigt. Inför jubileumssäsongen 24/25 ville Norrlandsoperan, förutom att blicka bakåt, även markera ett nytt kapitel genom ett modigt beställningsverk.

För detta behövdes inte bara en djärv och driven historia – Elfriede Jelineks debutroman från 1975 – utan också en orädd musikalisk storyteller. Operachefen Dan Turdén kontaktade Jenny Wilson, vars tematiska kompositioner han beskrivit som ”minioperor”.

Jenny förstår vad han menar. Genom hela sin solokarriär har hon arbetat med starka teman och tydliga scener som hon utforskat på sina album. Råmaterialet är allt som oftast självupplevda, ibland traumatiska upplevelser.

Men hennes skapandeprocess börjar sällan med en färdig historia, utan med fysiska känslor och sensationer.

”Jag identifierar mig mycket med dansare faktiskt. Musiken är för mig en kroppslig och känslomässig upplevelse.”

Hallucinationer
Den här gången var förutsättningarna för skapandet helt annorlunda. Berättelsen fanns ju redan där, i form av librettot som Erik Norberg omsorgsfullt skapat utifrån Elfriede Jelineks text.

”Jag tittade på replikerna och kände mig skräckslagen”, minns hon.

Sedan fick hon feber och låg utslagen en vecka. Om nätterna hallucinerade hon om operan.

”Det var som att jag arbetade i sömnen. När febern till slut släppte, gick jag till studion och satte igång med öppna spjäll.”

Under två och en halv månad återvände Jenny dagligen till sin fönsterlösa skrubb i källarplanet, för att med hjälp av syntarnas spakar och reglage koppla upp sig mot det hon kallar ”en andlig dimension”.

”Det var otroligt tillfredsställande att se verket växa fram. Jag bockade av scen efter scen och behövde sällan gå tillbaka. Verket växte fram kronologiskt.”

Rastlöst och rytmiskt
Men musiken fanns egentligen redan på Jelineks boksidor, påpekar hon. Hon hade känt den vid första läsningen. Rytmisk, kantig och rastlös, med många omtag och loopar.

Det var romanen som fick henne att gå tillbaka till sina långvariga inspirationskällor Philip Glass och Michael Nyman, minimalister som med sina repetitiva musikstrukturer ofta skapar ett hypnotiskt driv. Men hon la också mycket tid på att rota fram avantgardistiska och storskaliga musikverk som hon aldrig hade hört förut.

Melodispråket
Säkert finns det många olika influenser att hitta i operan, för den som letar. Och säkert kommer Wilson-fansen att känna igen sig i melodispråket.

”Men det där är svårt för mig att avgöra, för även när jag själv tycker att jag genomgått en stor transformation och gjort någonting helt annorlunda, så verkar andra fortfarande kunna känna igen mitt DNA.”

En spännande fas i processen var samarbetet med Johan Siberg, vars uppgift var att arrangera Jennys inspelade rytmer, syntarrangemang och sångstämmor till orkestern och solisterna.

”Det var fascinerande att se hur han översatte minsta röstvrängning till faktiska noter.”

Musiken är fri
Att därefter skicka vidare verket till dirigent, orkester, sångare och regissör har inte varit det minsta jobbigt. Tvärt om.

”I det här ständiga skapandet som pågår i hög fart, är det otroligt lustfyllt att lämna vidare till andra. Jag försöker låta musiken vara så fri som jag bara kan. Det är inte upp till mig att avgöra vad någon ska tänka eller känna kring den. Nu vill jag bara uppleva allting, tillsammans med resten av publiken.”


Text: Hanna Kangassalo