Stenhammar och Daniel Nelson

Mer om konserten

Tonsättaren Daniel Nelson (född 1965), känd bland annat för operan Stolthet och fördom som Norrlandsoperan satte upp våren 2024, har alltid varit intresserad av maskiner. Särskilt den tidiga viktorianska erans ångmaskiner, som drev den tekniska utvecklingen framåt. Det har dock aldrig varit maskinernas historiska betydelse som lockat, snarare hur maskinerna ser ut rent estetiskt. Skinande krom, kuggar och hjul, stigande ånga och muttrar och bultar.

– Som barn läste jag böcker av författaren Jules Verne, och på 1980-talet lockades jag av den estetik inom litteraturen som fick benämningen ”steampunk” och som fokuserar på den viktorianska erans maskiner, berättar Daniel Nelson. 

I flera av sina verk har han omsatt upplevelsen av hur maskinerna ser ut, låter och känns till musik. Detta märks till exempel i trion Mechanical Toys, kontrabaskonserten Analytic Tales of Mechanical Movement, orkesterfanfaren Steampunk Blizzard och även i den senaste operan Andefabriken, uruppförd sommaren 2024 på Vadstena slott.

– Jag tänker ofta på musik som olika lager av rytmer: lite som att titta på insidan av en maskin eller en klocka där kuggarna kontinuerligt rör sig i olika takt och tempi beroende på sina individuella storlekar, säger Daniel Nelson.

Detta är utgångspunkten även för hans nya stycke The Rave Chronicles, skrivet på beställning av Norrlandsoperan för självspelande piano och orkester, som uruppförs vid kvällens konsert. En inspirationskälla är tonsättaren George Antheils Ballet Mécanique, en annan det egna stycket Steampunk Blizzard.

– I Steampunk Blizzard försökte jag arbeta fram en sorts neo-futuristisk stil, någonstans i skärningspunkten mellan den neo-minimalistiska fåran som jag har befunnit mig i länge och det industriella soundet från de tidiga futuristerna. På flera sätt är mitt nya stycke tänkt att vara ett kompanjonsverk till Steampunk Blizzard, ett verk där man verkligen hör maskineriet, där själva orkestern är en jättemaskin, berättar Daniel Nelson.

Under ledning av dirigent Patrik Ringborg framförs inledningsvis Robert Schumanns (1810–1856) vackra Overture, Scherzo, Finale. Stycket från 1841 var ursprungligen tänkt att bli en symfoni, men till skillnad från den traditionella symfoniska formen saknas här en långsam sats. Schumann bestämde sig därför för att helt enkelt döpa det efter namnen på de tre satserna. Stycket inleds med en finstämd och livlig uvertyr som snabbt övergår i ett stormigt scherzo. Det kontrasteras med en lyrisk triosektion som leder fram till den avslutande finalen.

Konserten avslutas med Wilhelm Stenhammars (1871–1927) Serenad för orkester. Stenhammar komponerade stycket under och efter en vistelse i Florens, och kanske var det kollisionen mellan det karga Norden och minnet av det italienska klimatet som fick honom att komponera som han gjorde. Året var 1907 och i ett brev skrev Stenhammar att han ville skriva om något ”på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft”, ”så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan”.

Lika mycket som en längtan till Italien klingar musiken dock som en dröm om nordiska vårkvällar och sensommarnätter. Trots medryckande melodier är harmoniken komplex. Musiken porlar ljuvt och spränger och instrumentationen utmärks av såväl självständiga bistämmor som intrikata stämkorsningar. Stycket uruppfördes med Kungliga Hovkapellet i januari 1914 då Stenhammar själv dirigerade. 1919 reviderade han stycket till sin nuvarande form.