Inledande ord
En tour de force av passion

Det är en glädje att äntligen kunna bjuda alla välkomna till Tristan och Isolde av Richard Wagner. Det är över 18 år sedan det spelades Wagneropera på Norrlandsoperan och bara andra gången i husets historia. Det blir första gången vi presenterar en av Wagners långa operor och första gången Tristan och Isolde kan upplevas här i norra Sverige. Vi tyckte därför att det var på sin plats att ge vår konstnärliga ledare opera, Dan Turdén, i uppdrag att regissera och ge vår musikchef, Eduardo Strausser, det musikaliska ansvaret.
Wagner räknas till en av operahistoriens absolut största kompositörer och med sin musik och sina berättelser utvecklade han operakonsten vidare från 1800-talets romantiska vardagsberättelser. Han var en stor beundrare av medeltida myter och tragedier och dessa låg oftast till grund för berättelserna i hans operor.
Wagner skrev både libretto och musik till Tristan och Isolde som är baserad på en keltisk saga. Operan utspelar sig som en intensiv kärlekshistoria där huvudkaraktärerna rör sig mellan ytterligheterna hat och kärlek och där Wagners musik målar upp alla storslagna känslor. Tredje akten har av många beskrivits som den mest gudomliga och sublima musiken som någonsin har komponerats.
Jag är stolt över hela vårt eminenta team bakom produktionen och alla medverkande både på och bakom scenen. Det är första gången vår konstnärliga ledare opera och musikchef tillsammans har kreerat en föreställning och detta kan vi nu se fram emot att få uppleva.
Önskar er alla varmt välkomna och mycket nöje.
Helle Solberg

Handling
Förhistoria
Den irländske riddaren Morold har rest till Cornwall för att rättmätigt kräva in skatt. Väl där motsätter sig Tristan – även han riddare, men i tjänst vid det cornwallska hovet – Irlands krav och utmanar Morold på tvekamp. Tristan dödar Morold och låter sända hans avhuggna huvud tillbaka till Irland med budskapet: ”Så betalar vi skatt i Cornwall.”
Under striden har Tristan sårats av Morolds svärd, som prinsessan Isolde, Morolds trolovade, i förväg har förgiftat. Såret vill inte läka, och Tristan blir allt sämre. Till slut återstår bara en möjlighet att rädda hans liv: att resa inkognito till Irland, där en helbrägdagörare sägs finnas.
På en irländsk strand hittar Isolde en dödligt sårad man i en båt. Han kallar sig Tantris. Hon tar honom i sin vård. En dag upptäcker Isolde att en flisa saknas i hans svärd – samma flisa som hon tidigare funnit i Morolds avhuggna huvud. Hon förstår att mannen hon räddat är Morolds dråpare. Hon överväger att döda honom, men avstår. Tantris får lämna Irland med löfte om att aldrig återvända.
Väl tillbaka i Cornwall övertygar Tantris – eller Tristan, som han egentligen heter – sin ogifte morbror, kung Marke, om att han måste säkra tronföljden genom giftermål. Tristan föreslår att prinsessan Isolde är det bästa valet. På så vis kan successionen tryggas samtidigt som tvisten mellan Irland och Cornwall biläggs, och länderna närma sig varandra.
Kung Marke går med på förslaget och skickar Tristan som sändebud till Irland för att verkställa planen. Isolde tvingas acceptera giftermålet – tyngd av sorgen efter Morolds död och förödmjukelsen över Tristans svek.

Akt I
Isolde förs till Cornwall ombord på Tristans skepp för att bli kung Markes gemål. Hon blir upprörd över en sjömans sång om en irländsk flicka, och hennes tjänarinna Brangäne försöker lugna henne. Isolde skickar Brangäne för att kalla på Tristan, men han undviker henne. Hans följeslagare Kurwenal hånar högljutt de irländska kvinnorna och sjunger en nidvisa om Morold – Isoldes trolovade – som dödats av Tristan.
I vrede berättar Isolde för Brangäne hur den sårade Tristan, under antaget namn, en gång dök upp på Irland efter striden med Morold för att bli helad av henne. När hon förstod vem han var ville hon hämnas, men ändrade sig när hon mötte hans bedjande blick. Nu ångrar hon bittert att hon inte dödade honom, och önskar döden för dem båda.
Brangäne försöker få Isolde att tänka om: det är en ynnest att få gifta sig med kung Marke, och Tristan gör bara sin plikt. Men Isolde beordrar Brangäne att förbereda den dödsdryck som hennes mor skickat med, tillsammans med andra elixir.
Kurwenal meddelar att de snart når Cornwall. Isolde kräver att Tristan ber om ursäkt innan hon går i land. Han dyker upp och hälsar henne avmätt. När hon kräver rättvisa för Morolds död, erbjuder Tristan henne sitt svärd – men hon vägrar döda honom. Istället föreslår hon att de sluter fred med en vänskapsdryck. Tristan förstår att hon vill förgifta dem båda, men dricker ändå – och hon gör detsamma.
I väntan på döden ser de varandra djupt i ögonen och blir hejdlöst förälskade. Brangäne har i hemlighet blandat en kärleksdryck i vänskapsskålen. Sjömännen ropar att de nått Cornwall och saluterar kungen.

Akt II
I kung Markes slottsträdgård väntar Isolde otåligt på ett möte med Tristan, medan horn i fjärran signalerar att kungen gett sig ut på jakt. Isolde tror att jaktsällskapet är långt borta, men Brangäne varnar för att det kan vara en fälla. Hon har sett hur Melot – en svartsjuk riddare – iakttagit Tristan när Isolde fördes i land. Isolde avfärdar oron och säger att Melot är Tristans vän.
Hon skickar iväg Brangäne att hålla vakt och släcker facklan – tecknet till Tristan att kusten är klar. Tristan och Isolde möts i en efterlängtad kyss. De hyllar mörkret som döljer konventioner och falska fasader, och känner sig trygga i nattens omfamning. Brangänes röst hörs i fjärran och varnar för att gryningen närmar sig, men älskarna ignorerar faran och liknar natten vid döden – den som till slut ska förena dem.
Plötsligt rusar Kurwenal in med en varning: kungen och hans följe har återvänt, ledda av Melot, som avslöjar kärleksparet. Märkt av sorg och förvirring säger Marke att det var Tristan själv som uppmanade honom att gifta sig med Isolde. Han förstår inte hur någon han älskar så högt kan vanära honom.
Tristan kan inte svara, men frågar Isolde om hon vill följa honom in i döden – vilket hon accepterar. Melot uppmanar kungen att kräva hämnd och försvara sin heder. Tristan utmanar Melot på tvekamp, men blir nedstucken.

Akt III
Kurwenal har fört den dödssjuke Tristan till hans barndomshem – slottet Kareol i Bretagne, på andra sidan Engelska kanalen – och vårdar honom där. En herde frågar hur det står till med hans herre, och Kurwenal förklarar att endast Isolde, helbrägdagörerskan, kan rädda honom. Han har skickat bud efter henne – men kommer hon hinna fram i tid?
I feberdrömmar föreställer sig Tristan nattens rike, där han ska återförenas med Isolde. Han tackar Kurwenal för hans trohet och tror sig se Isoldes skepp närma sig, men herdens sorgsna melodi avslöjar att havet fortfarande är tomt. Tristan minns melodin från sin barndom, tänker på duellen med Morold och önskar att Isoldes medicin hade dödat honom då, istället för att låta honom lida nu.
Till slut spelar herden en glad melodi – Isoldes skepp har siktats. Kurwenal ropar ut nyheten, och Tristan samlar sina sista krafter för att möta henne. När Isolde väl kommer fram, dör han i hennes armar.
Förkrossad av förlusten dricker Isolde den dödsdryck hon haft med sig från Irland. Herden meddelar att ytterligare ett skepp har anlänt: det är kung Marke, Melot och Brangäne, som rest efter Isolde – kungen har kommit för att benåda de älskande.
Kurwenal, övertygad om att de söker hämnd, beväpnar sig. Brangäne försöker lugna honom, men han lyssnar inte och dödar Melot innan han själv faller för kungens soldater.
Marke och Brangäne blir förkrossade när de ser de döda. I en annan dimension vaknar Isolde – och förenas äntligen med Tristan.

Samtal med regissör Dan Turdén
Viljan, kärleken och döden

Till vardags är Dan Turdén konstnärlig ledare för operagenren på Norrlandsoperan men i höst debuterar han som Tristan och Isolde-regissör i det egna huset. ”Vi är alla Tristan och Isolde-debutanter, jag, det konstnärliga teamet, dirigenten och sångarna”, säger han. ”Det är det som är så spännande”.
Av: Edith Söderström
Dan Turdén är fullt uppe i repetitionerna av Tristan och Isolde när vi får tag på honom, en kylig höstförmiddag i september. Trots ett tight schema vill han gärna prata Wagner. Vi frågar hur hans förhållande till just Tristan ser ut.
”Mitt första möte med verket var en CD-skiva med Birgit Nilsson som jag köpte någon gång i 20-års-åldern. Det var framför allt Nilssons sång som jag minns berörde mig”.
Han funderar en stund och fortsätter.
”Om man är verksam i operavärlden går det inte att runda Tristan och Isolde. Den är som en slags monolit. Den bara finns där i synfältet.”

Dan Turdén i regiarbete på Norrlandsoperan. Foto Peter Hållsten
Det är första gången Tristan och Isolde sätts upp på Norrlandsoperan och gensvaret har varit stort, nästan samtliga helaftonsföreställningar är på väg att bli utsålda. Dan är inte förvånad över att så många vill komma.
”Tristan och Isolde är ett sådant mångtydigt verk. Det är därför, tror jag, som det har stått sig så bra över tid. Grundrörelsen är revolten mot konvenansen. Kärleken som trotsar allt men som ändå inte får rum i den världsliga världen. Vars fullbordan endast uppnås i döden. Som publik kan man läsa in så mycket i den bågen”.
Han stoppar sig och tillägger:
”Sedan är det ju fantastisk musik. Wagner är till syvende och sist en bättre tonsättare än librettist. På ett sätt är Tristan en opera om musik. Musiken är den frigörande kraften.”
Just idén om musiken som transcenderande medel har varit betydande i hans egen regi-idé, berättar han. Inte minst har han funnit inspiration hos Schopenhauer vars filosofi hade stor inverkan på Wagner.
”Schopenhauer var en rätt dyster typ, han såg människan som slav under sina drifter och begär, eller som Schopenhauer benämnde det: vilja. Så fort viljan uppfylls börjar vi genast begära något nytt och är på det sättet fånge i ett ekorrhjul. Det enda förutom döden som kan få människan att åtminstone tillfälligt bli fri var konsten och då främst musiken. Det kunde Wagner skriva under på. Däremot hade de helt olika syn på kärleken. Schopenhauer såg den som den största och mest negativa av illusioner medan kärleken för Wagner var en förlösande kraft. I Tristan och Isolde lyckas han liksom förena båda ställningstagandena eftersom kärlen för titelrollerna endast blir förlöst när båda två dör och innan dess bara är en manifestation av lust och illusion.”
För att fånga den där slavliknande instängdheten som Schopenhauer är inne på, berättar Dan, har han arbetat för att hitta ett korresponderande sceniskt uttryck. Målet har varit att närma sig verkets symboliska dimension.
”Tillsammans med Kari och Mathias valde jag att utgå från ett vitt, kraftigt upplyst rum där hörnen är kupade. Tillsammans ger det effekten att man inte riktigt ser var rummet tar slut. I mitten finns en snedställd vridscen, och ljussättningen är monokrom, i starka färger. Ljussättningen ska korrespondera med de yttre och inre händelserna i dramat, som en kommentar till de stora känslo-omvälvningar som Tristan och Isolde genomgår.”

Dan Turdén med Olle Persson och Kristofer Lundin under repetition. Foto Peter Hållsten
Ett avskalat scenspråk alltså. Finns det inte en risk att det blir alltför statiskt, med tanke på verkets längd, undrar vi.
”Utmaningen ligger i att gjuta liv i det till synes statiska med en så detaljerad personregi som möjligt. Det i kombination med en musikalisk ljussättning”.
Dan fortsätter.
”Att arbeta med en samtida inramning på verket är på sätt och vis en möjlighet att förvalta ett arv. Man får inte glömma vilken otrolig vägröjare Wagner var när det kommer till teater. Allt som vi idag tar för givet, att man släcker i salongen, att scenen verkligen används tredimensionellt, att publikens uppmärksamhet ska riktas åt ett och samma håll, allt sådant kommer från Wagner.”
Det är första gången Tristan och Isolde sätts upp i Norrland och bara andra gången Umeå-borna serveras Wagner. Senast var Flygande holländaren. Dan ser fram emot att bjuda besökarna på en riktigt högromantisk fyratimmars-mangling. På ett sätt som helst ska kännas både samtida och wagnerianskt.
”Hos alla regissörer tror jag, finns en vilja att röra om och göra nytt. Samtidigt är jag ödmjuk för att mitt uppdrag här på Norrlandsoperan ser annorlunda ut. Det är också därför jag valt att sätta upp två versioner av verket, som jag nämnde tidigare, så att operan ska bli tillgänglig för fler än de redan invigda”.
Finns det inte en risk att man missar något, i kortversionen?
”Både ja och nej. Handlingen och konceptet får man med sig i båda versionerna. I den långa blir förlösningen för publiken större, eftersom väntan är längre. Men insatsen från, eller kravet på, publiken är också högre. Men befrielsen finns i båda. Jag är helt överens med Schopenhauer där. Är det någon konstform som för ett tag har förmågan att döva viljans irrande, så är det musiken”.

Intervju med dirigent Eduardo Strausser
Dirigent Eduardo Strausser – “Wagners orkester är en lögndetektor!”

Eduardo Strausser är en sann världsmedborgare. Född och uppvuxen i Brasilien, hemmastadd i Berlin och därtill chefsdirigent på Norrlandsoperan sedan ett år. Under en paus i repetitionerna med Tristan och Isolde får vi möjlighet att växla några ord med honom.
Av: Edith Söderström
Du har varit här i snart ett år, hur går det?
Mycket bra, skulle jag säga. Jag och orkestern lär känna varandra mer och mer, det är en process i varande. Och det är precis som det ska vara.
Så allt går enligt plan?
Det är inte en fråga om att ha en specifik plan, vi jobbar ju med konst (skrattar). Det är snarare en fråga om att vända blad, att jag kommer in med nytt syre, nya idéer. Mitt mål är att slipa på ensemble-spelet och utveckla en enhetlig orkesterklang som går i linje med de olika stilar vi spelar i och, så klart, att orkestern ska ha så roligt som möjligt under tiden. Och så vill jag ju självklart locka ny publik till huset.
När man läser om dig står det klart att du är en mångfacetterad dirigent med bred repertoar, eventuellt med en liten förkärlek för nyskriven konstmusik. Vad har du för förhållande till Wagner?
Det går inte att studera musik och inte ha ett förhållande till Wagner, han är en sådan monumental figur i musikhistorien med sin vision att sammanföra musik, ord och dramatik. Efter Wagners sjösättning av det han kallade Gesamtkunstwerk blev inget sig likt inom operan. Samtidigt är det en tonsättare som man måste sätta i kontext, kanske mer än någon annan. Det finns flera olika aspekter av honom att förhålla sig till. Också som bekant hans mer ljusskygga, politiska åsikter.
Det är första gången du dirigerar Tristan och Isolde. Vad är ditt förhållande till operan?
Det är ett fantastiskt verk. Men att dirigera Tristan och Isolde är ingen lätt sak, det är som ett maraton. Det gäller att vara väl förberedd så att man inte sveps med. Sett ur ett orkesterperspektiv är det särskilt viktigt, då orkestern i Tristan och Isolde utgör en av huvudkaraktärerna i dramat.

Eduardo Strausser och Norrlandsoperans Symfoniorkester under repetition. Foto Peter Hållsten
Huvudkaraktären – kan du utveckla?
Låt mig ta ett exempel: I andra akten bedrar Tristan sin kung. Kungen utbrister Varför? Och Tristan svarar Jag kan inte förklara det. Samtidigt svarar orkestern kungen, genom att för första gången, sedan preludiet, spela ut och sammanföra lidandets och längtans motiv (Leiden och Sehnsucht). Wagner är så snillrik här, hans orkester är som en lögndetektor. Den berättar genom musiken, det som vi i publiken redan anat.
Wagners hade ju en önskan om att operan skulle upplevas symfoniskt, att orkestern är blir en röst bland de andra. Här tar han det ett steg längre, menar du?
Wagner såg sin musik som en naturlig utveckling av den stora symfoniska traditionen, den som inleddes med Haydn och Mozart och som nådde sin kulmen med Beethoven. Tristan och Isolde växer orkesterns roll sakta fram, från biroll till huvudnummer. Det finns egentligen bara ett parti i hela verket där orkestern har en ackompanjerande roll. Det är i kärleksduetten som varar i två minuter. Effekten är slående.
Just vulgärt effektsökeri var en återkommande kritik då det begav sig. Det går ju inte att bortse från musikens inneboende, låt oss kalla det, erotiska karaktär. Vad tänker du, kring det?
Clara Schumann fann den obscen. Och ja, hon hade rätt. För de som levde vid den här tiden var Tristan och Isolde effektsökande och vulgär, det är därför den är så bra. Wagner skrev själv i ett brev till sin älskarinna Mathilde Wesendonck att endast en medioker uttolkning kan ”rädda min Tristan”. Så förödande var det ursprungliga materialet, menade han.
Apropå uttolkning. Hur hittar man sin egen röst som dirigent när det gäller ett så ikoniskt verk som just Tristan och Isolde? Är medioker, som Wagner hävdade, enda vägen framåt?
Ha ha, det finns så klart ett visst tolkningsutrymme, det är ju det som gör mitt jobb så roligt. Men för att vara ärlig, i just Tristan, är det utrymmet ganska litet på grund av alla parallella element som man måste hålla i åtanke. Återigen handlar det om praktisk kontext. Normalt är det en av mina viktigaste uppgifter att göra sångarna hörda från scen. Men i Tristan där orkestern också är en del av narrativet, måste jag tänka lite annorlunda. En av de stora utmaningarna blir att hitta var i partituret orkestern ska skina lite extra, och var den behöver stå tillbaka.

Om Wagner och wagnerism
Ur Musikens myter : En klassisk musikhistoria
av Camilla Lundberg
Utdrag från kapitel 12: Jesus, Napoleon & Richard
Sidor 238–240
”Wagnerismen var alltså en märklig kameleont som kunde färgas politiskt, estetiskt, religiöst, revolutionärt, reaktionärt, nationalistiskt, kosmopolitiskt. I många avseenden handlade det om en kritisk reaktion på 1800-talets positivism, liberalism, sexualmoral och konstnärliga akademism. En av wagnerismens många paradoxer är att det gick utmärkt att vara anhängare utan att ha hört eller sett en enda av Richard Wagners operor.
Men själva musiken, då? Numera finns det ett begrepp som myntats för det rent auditiva, musikaliska Wagnersvärmerier – tristanism – och det är denna tristanism som huvudsakligen präglar vår tids wagnerianer. ”Tristanianerna” var förvisso legio också under 1800-talet, men man ska hålla i minnet att möjligheterna för det stora flertalet att höra Wagners musik och se hans operor var ytterst begränsade. Nej, dels var det Wagners skrifter, dels de florerande andrahandsuppgifterna om hans konst som värvade proselyterna för dåtidens wagnerism.
Snarare en strömning och en livshållning än en lära var wagnerismens lika motsägelsefull som mannen Wagner själv. Det enda som förblev konsistent hos Richard Wagner var att han såg sig som en kulturell Messias. Den oföränderliga grunden i hans budskap var att samhället kunde förändras med konst, måste förändras för att bereda plats för konst: en konst som både skulle vara ny och tillgänglig för folket. En konst som både skulle vara ny och vila på uråldrig grund: en konst som i sig skulle innefatta och förena många konstformer. En sådan konst – på denna punkt skulle Wagner aldrig svikta – var just hans egen och ingen annans, det vill säga det av honom lanserade allkonstverket.
Detta är den överordnade konstanten i Richard Wagners livsåskådning, samhällssyn och estetik. Alla utspel och positioner vi finner hos Wagner var underordnade detta hans yttersta syfte: att främja lanseringen och den ideala realiseringen av hans egna musikdramer, vilka i sin tur skulle bidra till en förändring av (det tyska) samhället.
Det är därför man kunde se Wagner uppträda i tur och ordning som barrikadrevolutionär, republikan, rojalist, bayersk patriot, preussare och antimilitarist. Sina sista politiska förhoppningar kom han att sätta till Förenta staterna (som han i likhet med den tyske indianboksförfattaren Karl May aldrig hade besökt). Hos de germanska immigrantkretsarna i USA tyckte han sig se ett nytt och rent uttryck för ”den tyska andens” framtid.
Wagners filosofiska böjelser var lika mångskiftande som hans politiska. De omfattade från början Friedrich Hegel och Ludwig Feuerbach, och det är inte svårt att se hur dialektiska respektive revolutionära processer genomsyrar konceptet av Nibelungens ring. Men denna sociala optimism fick ge vika för pessimismen hos Arthur Shopenhauer, vars tänkande Wagner lärde känna under sina exilår i Schweiz under arbetet på Ringen och Tristan. Wagners entusiastiska beundran besvarades inte av filosofen – Schopenhauer höll honom alltid för ”en man som inget vet om musik” …
Sin antisemitism hade Richard Wagner medvetet odlat alltsedan han 1850 författade den beryktade pamfletten Das Judentum in der Musik. Den förment vetenskapliga grunden för en rasistisk ideologi hämtade han i någon mån från Charles Darwin, som han började läsa på 1870-talet i översättning, men framför allt från den siste i raden av tänkare som passerade revy i hans liv. Det var fransmannen Joseph Arthur Goineau och dennes arbete Studie över människorasernas ojämlikhet – ett verk som Wagner hjälpte till att göra vidare bekant. Dock delade han inte greve Gonieaus undergångsvision av hela den vita rasens hotande förfall. Wagner ville ändå tro på det tyska folkets fortlevnad genom en renodling av tysk konst, en arisk kristenhet och ett ”renat tyskt blod”.
Den sene Wagner hade alltså glidit långt från den tidige Wagners barrikadrevolutionära nyhumanism. Men hela livet igenom förblev han kontroversiell i sina åsikter: en aggressiv antisemit, så småningom även propagandist mot djurförsök och för vegetarianism. Man får inte glömma att det kontroversiella hos Wagner – må det så gälla hans musik, politik eller filosofi – också utgjorde en attraktionskraft i sig på många människor.”

Musiken
Richard Wagner (1818-1883) var både kompositör och librettist till sina 23 operor men skrev även många andra musikaliska verk liksom böcker, artiklar och brev. Han skapade sin egen operafestival i Bayreuth 1876 och startade Wagnersällskap runt om i hela Tyskland. Han var en kontroversiell och omtvistad person. Under en period av sitt liv levde han i landsflykt. Redan under hans livstid skrevs över 10 000 böcker och artiklar om honom och idag är litteraturen kring Richard Wagner oerhört omfattande. Det finns fortfarande aktiva Wagnersällskap och hans verk spelas flitigt i hela världen.

David Björkman är en framstående dirigent, född i Skellefteå 1973 och studerade violin vid Göteborgs Musikhögskola. Innan han sadlade om till dirigent 1999 jobbade han som violinist i Göteborgs Symfoniker och konsertmästare här på Norrlandsoperan. Han studerade dirigering i fem år vid Kungliga Musikhögskolan för den världskände professor Jorma Panula och tog privatlektioner för Esa-Pekka Salonen, samt för maestro Sixten Ehrling i New York. Som chefsdirigent för Livgardets Dragonmusikkår (2016-20) har han under åren spelat in flertal betydande svenska verk. En stor del av sin karriär har David ägnat åt nutida konstmusik. Han har ansvarat för närmare femtio uruppföranden; såväl orkestralt som för balett och musikdramatik. Bland de sistnämnda finns världspremiärer av Sven-David Sandström, Paula af Malmborg Ward, Daniel Nelson, Ming Tsao, Marie Samuelsson, Johan Ullén och Moto Osada.

Konstnärligt team
Norrlandsoperans chefdirigent Eduardo Strausser är född 1985 i São Paulo, Brasilien, och är sedan några år tillbaka bosatt i Berlin. Han är en flitigt anlitad dirigent och har arbetat med orkestrar i Sydamerika, Europa, USA, Australien och Nya Zeeland. Han är även en erfaren operadirigent, något som utvecklades under hans period som Resident Conductor vid Teatro Sao Paolo mellan 2014–2016. Redan under sina studier vid Zurich University of Arts utvecklade Eduardo ett intresse för verk av samtida tonsättare, något som han tar med sig till Norrlandsoperan. Han utsågs till chefsdirigent och programansvarig på Norrlandsoperan som startade hösten 2024 med uppdrag fram till och med våren 2027. På Norrlandsoperan blir detta hans andra opera, då han dirigerade urpremiären av Jenny Wilsons opera Älskarinnorna våren 2025.
Eduardo Strausser har även regelbundna samarbeten med Kansas City Symphony och City of Birmingham Symphony Orchestra, samt dirigentuppdrag med Bamberger Symphoniker, Utah Symphony Orchestra, Royal Northern Sinfonia, Orchestre de Montpellier och Argovia Philharmonic. Tidigare samarbeten innefattar orkestrar i Europa som Antwerp Symphony Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra. I USA har han arbetat med symfoniorkestrarna i North Carolina, Detroit och Indianapolis. Han har även arbetat med Sydney och Queensland symfoniorkestrar samt med New Zealand och West Australian symfoniorkestrar.
Läs mer: https://www.eduardostrausser.com/

Dan Turdéns operaintresse väcktes när han som 19-åring var statist på Göteborgsoperan och blev bergtagen av Yannis Houvardas inscenering av Richard Strauss Elektra. Sedan dess har hans strävan varit att skapa scenkonstverk som med ett direkt publiktilltal placerar operan i vår samtid. Efter sin examen från masterprogrammet i operaregi på Operahögskolan i Stockholm 2014 har han varit professionellt verksam vid bland annat Kungliga Operan, Dramaten, Östersjöfestivalen i Berwaldhallen och Wermland Opera. Dan gjorde regidebut på Norrlandsoperan under hösten 2020 med operaföreställningen Kärlek & Politik med scener ur fyra operor av Verdi. Dan Turdén har sedan kommit att bli konstnärlig ledare opera på Norrlandsoperan och regisserade uppsättningen av Macbeth under hösten 2021. Senaste operaregin var för Sverigepremiären av Kaija Saariahos Adriana Mater 2023, som utöver spelperiod på Norrlandsoperan bjöds in att gästa Savonlinna Opera Festival sommaren därpå.

Den prisade norske scenografen och kostymdesignern Kari Gravklev har under sin karriär i Norge nominerats till Heddapriset sex gånger för sin scenografi eller kostymdesign. Hon tilldelades det också 2003 för arbetet med uppsättningen av Seie-Seiarens song av Daniel Danis på Det Norske Teatret samma år. I Sverige har hon bland annat arbetat med scenografi och kostymdesign för Lygres Ingenting av mig (Stockholms Stadsteater, 2014), Ingmar Bergmans Den goda viljan (Dramaten, 2016) och Sofokles Oidipus och Antigone (båda på Dramaten 2017). Hon arbetade även tillsammans med Dan Turdén för uppsättningen av Macbeth på Norrlandsoperan 2021 samt Adriana Mater 2023.

Mathias Langholm Lundgren är en ljusdesigner verksam inom teater. Han har en kandidatexamen i iscensättning från Den Danske Scenekunstskolen (2016–2020). Under de senaste åren har han stått för ljusdesign i en rad uppmärksammade produktioner, bland annat Rocky Horror Show, Gjentakelsen och Snøfall 2 på Oslo Nye, En midsommarnattsdröm, Kakefabrikken, De må føde oss eller pule oss for å elske oss och Vi er fem vid Nationaltheatret, samt Pinocchio vid Det Norske Teatret. Han har även ansvarat för ljusdesignen Idioten och Oidipus/Antigone på Kilden teater, samt både scenografi och ljusdesign för Skyt meg på Rogaland Teater.

Angelica Ekeberg är utbildad mask- och perukmakare vid Stockholms Dramatiska Högskolas treåriga linje för mask- och perukdesign och har över 20 års erfarenhet inom branschen. De senaste åren har hon arbetat på bland annat Uppsala Stadsteater och Folkoperan i Stockholm och vid flera tillfällen har hon anlitats av Oscarsnominerade Eva von Bahr och Love Larson för peruktillverkning. Tidigare arbetsplatser innefattar Norrlandsoperan, Oscarsteatern, Kalmar Byteater, Romateatern, Glada Hudikteatern, Teater Västernorrland, operauppsättningar på bland annat Läckö Slott, samt ett antal filmer.

På scenen
Den svenska sopranen Åsa Jäger hyllas som en av vår tids mest lovande Wagnersopraner. Född i Holmsund i norra Sverige och numera bosatt i Vadstena, tog Åsa examen med utmärkta betyg från Operahögskolan i Stockholm 2015. Hennes internationella genombrott kom med rolldebuten som Brünhilde i Valkyrian på Landestheater Coburg 2022, följt av Siegfried 2023. År 2024 gjorde hon sin svenska Wagnerdebut som Senta i Den flygande holländaren på Göteborgsoperan – en insats som gav henne Operapriset från Tidskriften Opera.
Sedan dess har hon bland annat turnerat i Europa med Kent Nagano, Concerto Köln och Dresdner Festspielorchester, och framfört Valkyrian på stora scener som Elbphilharmonie Hamburg, Dresdner Musikfestspiele och Lucerne Festival. I maj 2025 framträdde hon i konsert med Pablo Heras-Casado och framförde Brünnhildes slutscen ur Ragnarök till stor uppskattning. Nu gör hon sin debut som Isolde på Norrlandsoperan.
”Isolde är en stark, stolt och frihetstörstande individ. Hon är psykologiskt så mångbottnad att jag som sångerska och skådespelerska får använda exakt alla färger på min palett för att försöka gestalta henne rättvist. Som prinsessa – snart drottning är hon på toppen av allt, men ändå inte fri. Vad gör det med henne? Det har jag försökt utforska.” – Åsa Jäger
Läs mer: https://jaeger.se/

Dimitris Paksoglou är född i Aten, Grekland. Han tog examen från Veaki Dramaskola med inriktning mot skådespeleri och fortsatte sin musikutbildning inom operasång vid Nikolaos Mantzaros Conservatory under mezzosopranen Maria Markétous och belönades där med första pris för sina prestationer. Hans passion för lyrisk sång ledde till vidare studier för de framstående sångarna barytonen Kostas Paschalis och sopranen Marina Krilovici. Paksoglou gjorde sedermera sin operadebut i Frankrike i rollen som Radamès i Verdis Aida på Paris olympiska stadiun – en föreställning som sändes live i fransk tv. Sedan dess har han etablerat sig som en mångsidig tenor och framträtt i ett brett spektrum av roller både i Grekland och internationellt. Han har tolkat roller såsom Cavaradossi i Puccinis Tosca, Turiddu i Mascagnis Cavalleria Rustican, Manrico i Verdis Trubaduren och som Gustavo i Maskeradbalen. Rollen som Tristan här på Norrlandsoperan blir hans Wagnerdebut.
”The role of Tristan is anything but simple — yet, what is simple in the world of opera? Within his character are contained all the meanings of life: love, passion, pain, death — everything that unfolds in every human being’s existence. This is precisely the universality of the role, and indeed of Wagner’s work as a whole.” – Dimitris Paksoglou
Läs mer: apaartistsmanagement.com/dimitris-paksoglou/

Efter att ha varit en del av ensemblen vid Hamburgs statsopera är den internationellt hyllade ungerska mezzosopranen Dorottya Láng frilansande gästartist på scener världen runt. Hon väckte stor uppmärksamhet under säsongen 2023/24 med sin tolkning av Judit i Bartóks Blåskäggs borg vid Den Norske Opera & Ballett – en roll hon har gjort till sin signaturroll. I januari 2025 sjöng hon rollen som Kompositören i Richard Strauss Ariadne på Naxos vid Nederlandse Reisopera, och i juni samma år gestaltade hon Venus i Wagners Tannhäuser vid Müpa Budapest, dirigerad av Michael Güttler, med stor framgång. Andra betydande roller är Octavian i Strauss Rosenkavaljeren samt Die Dame i Hindemiths Cardillac.
”I feel that she is a very important character in the plot of Tristan and Isolde as she is the one who decides to give to Isolde the love potion instead of the death potion. She is “just” the companion of Isolde but without her character and decision, one of the biggest love stories would not exist at all.” – Dorottya Láng

Den svenske basbarytonen Markus Schwartz har en lång lista med roller inom opera och som konsertsolist. Markus Schwartz fick sin utbildning vid Sibeliusakademien i Helsingfors och vid Operahögskolan i Stockholm. Han har synts i roller som bland annat Sakristanen i Tosca, Leporello och Masetto i Don Giovanni, Doktor Bartolo i Barberaren i Sevilla, Monterone i Rigoletto, Schaunard i La Bohème, Alidoro i Askungen, Barone Douphol i La traviata, Bartolo i Figaros Bröllop och Geronio i Rossinis En turk i Italien. Han var sommaren 2023 gäst vid Savonlinna Opera Festival där han framträdde som Papageno i Trollflöjten. Markus har framträtt flertal gånger de senaste åren på Norrlandsoperans stora scen, bland annat som Mustafà i jubileumssäsongens uppsättning av Rossinis Italienskan i Alger hösten 2024 och som Pappi och Paulafarsan i urpremiären av Jenny Wilsons Älskarinnorna våren 2025.
”Marke är en man som byggt en mur runt sitt hjärta, inte vågat ge sig hän för kärleken. När han till slut vågar öppna upp, har det förödande konsekvenser.” – Markus Schwartz

Olle Persson studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, har framträtt på de flesta betydande scener i Norden och är ledamot vid Kungliga Musikaliska Akademien. Han har spelat roller som Figaro, Posa, Jago, Scarpia, Don Giovanni på Folkoperan samt medverkat i en rad uppsättningar på bland annat Kungliga Operan, GöteborgsOperan, Malmö Opera, Drottningholmsteatern och här på Norrlandsoperan, bland annat i rollen som Escamillo i Carmen 2012, i Ålevangeliet hösten 2022 och allra senast som titelrollen Leon Klinghoffer i Sverigepremiären av The Death of Klinghoffer hösten 2023..
””För mig är Kurwenal en trogen och väldigt nära vän till Tristan. Tvekar inte att stå vid hans sida även i svåra stunder.” – Olle Persson

Tenoren Kristofer Lundin är utbildad vid Operahögskolan i Stockholm, har varit medlem av operastudion vid Zürichoperan och är alumn från Aix-en-Provence Mozart/Händel Academy. Han gjorde sin debut vid Salzburgfestivalen 2017 som Odoardo i Händels Ariodante och har sedan arbetat runt om i Europa. Ett urval av betydande roller i Lundins karriär innefattar Fedotik i Péter Eötvös Tri Sestry på Salzburger Festspiele, Yurodivyj i Musorgskijs Boris Godunov på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, Vasilij Golitsyn i Musorgskijs Khovansjtjina i Berwaldhallen, Šapkin i Janáčeks Aus einem Totenhaus på Staatstheater Wiesbaden samt Prologen och Peter Quint i Brittens The Turn of the Screw på Folkoperan. Han sågs senast på Norrlandsoperans stora scen 2021, då i rollen som Macduff i Verdis Macbeth.
”Den unge sjömannens melankoliska sång speglar Isoldes inre smärta. Melot är en förrädisk opportunist som inte skyr några medel för att få vad han vill ha. I kontrast till dessa står Herden i sin omsorgsfulla enkelhet.” – Kristofer Lundin

Johannes Ögren är utbildad vid Musikhögskolan i Göteborg för professor Erik Niord Larsen, Björn Bohlin och Mårten Larsson. Han har jobbat hos många av orkestrarna i Sverige och Norge, bland annat en säsong som solo engelskt horn i Trondheims Symfoniorkester. Han är anställd musiker i Norrlandsoperans Symfoniorkester sedan 2012 i rollen som stämledare oboe i fyra år innan han hittade hem till engelska hornet igen. Han är sedan 2016 alternerande stämledare med huvudansvar för engelskt horn.

Anders Lundström är ett kärt namn på Norrlandsoperan, en erfaren sångare och husets kormästare. Ett litet axplock av roller som Anders spelat är Bengt Lidner i Poet and Prophetess, Simson i Simson & Delilah på Folkoperan, Don Carlos i Don Carlos av Verdi på Brooklyn Academy of Music New York, Calaf i Turandot på Folkoperan och The Israel Opera of Jerusalem samt Radames i Aida på GöteborgsOperan. Här på Norrlandsoperan har han de senaste åren bland annat synts i roller som Mr. Bennet i Stolthet och fördom, Spalanzani i Hoffmans äventyr och Gastone i La Traviata.
”Styrmannen är ”bringer of bad news”. Han kommer för att berätta att vårt försvar var förgäves, vi är besegrade …” – Anders Lundström

Anders Lundström, Håkan Burström, Erik Kohl, Gustaf Bergendahl, Hans Erik Carlborg, Jan Lennartsson, Joakim Widell, Jonas Fahlgren, Kjell Oscarsson, Per Hedström, Peter Irgens, Peter Lundholm, Per Leffler.

Hannes Meidal är skådespelare, dramatiker och teatervetare. Han är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och tillhör sedan 2013 Dramatens fasta ensemble där han har medverkat i en lång rad uppsättningar, däribland Som löven i Vallombrosa, Vildanden, Fäder och söner, Fenix och Oidipus/Antigone.

Norrlandsoperans Symfoniorkester
Violin I
Miguel Chamorro, Andreas Olsson, Isaac Bachs Viñuela, Kersti Wilhelmsson, Per-Erik Andersson, Amandus Lind, Kitiara Braune, Lisa Erpelding, Matias Malmqvist
Violin II
Pontus Björk, Lucy Baker, Mikhail Zatin, Arly Rivero, EvaBritt Molander, Felicia Möller, Thomas Nichols, Lina Samuelsson
Viola
Malgorzata Blaszczyk, Ester Forsberg, Åsa Hjelm, Karolina Bednarz, Pablo Munoz Salido
Cello
Bekhbat Tsagaanchuluun, Florian Erpelding, Karin Bjurman, Kerstin Isaksson, Kristina Tereschatov, Astrid Hansson Wallgren
Kontrabas
Jan-Emil Kuisma, Charlotte Petersson, Josefin Landmér, Pontus Grans
Flöjt
Ebba Wallén, Annica de Val
Oboe
Yui Ito, Johannes Ögren
Klarinett
Tania Villasuso Couceiro, Jonas Olsson Hakelind
Fagott
Maria Kindell, Magnus Bagge
Horn
Orvar Johansson, Yerang Ko, Edna Fernandes, Anders Kjellberg
Trumpet
Malin Silbo-Ohlsson, Andreas Carlsson Walleng
Trombon
Peter Nygren, Daniel Bjerhag Hedin
Bastrombon
Mathias Petersson
Tuba
Linus Mattsson
Pukor
Ian Piniés
Slagverk
Maximiliano Polo
Harpa
Claire Moncharmont
Läs mer om Norrlandsoperans Symfoniorkester här: norrlandsoperan.se/norrlandsoperans-symfoniorkester

Produktionsteam
Konstnärlig ledare opera: Dan Turdén
Produktionschef: Britta Amft
Producent: Robert Dahl Norsten
Produktionsassistent: Esther Von Schoenberg
Regiassistent: Susanna Levonen
Dirigentassistent: Mateo Narančić
Inspicient: Tarja Ylinen
Repetitör I: Jonas Olsson, Miharu Ogura
Repetitör II: Martin Andersson, Darya Tchaikovsky
Kormästare: Anders Lundström
Svensk text: Wille Carlsson
Engelsk text: Jonathan Burton, bearbetning: Tarja Ylinen
Textmaskinist: Ludvig Nitzler
Orkesterchef: Anna Sjödin
Administratör orkester: Pär Freij
Administrativ assistent orkester: Birgitta Lundström
Orkesterproducent: Gene Kindell
Teknisk chef: Håkan Brohlin
Produktionsansvarig scenmästare: Stefan Sjödin Sandgren
Scentekniker: Samuel Björö, Sebastian Larsson, Mikael Farstad
Orkestertekniker: Jerry Ericsson
Produktionsansvarig belysningsmästare: Karl Dagman
Ljusbordsoperatör: Paul Damade
Belysningstekniker: Rebecca Wilhelmsson
Följespotsoperatör: Kristoffer Norgren
Praktikant: Tilda Tullnér
Produktionsansvarig attributmakare/rekvisitör: Linnea Öhrlund
Attributmakare: Catharina Carlsson
Föreställningsrekvisitör: Jenny Stade
Dekorationsmästare: Maja Johansson
Produktionsansvariga verkstadsmästare: Fredrik Larsson, Peter Lundmark
Smed: Kristoffer Norgren
Produktionsansvarig kostymmästare: Mysan Adaméc
Kostymmästare: Maria Öhgren-Hedberg, Susanne Lidgren, Emma Thor Domeij, Sandra Wahlström
Skräddare: Kitty Grenholm
Produktionsansvarig kostymtekniker: Anna Eliasson
Kostymtekniker: Fanny Sallinen, Kitty Grenholm
Produktionsansvarig maskör: Amelia Cazorla Lozano
TRISTAN UND ISOLDE
Opera av Richard Wagner
Program
Foto av Micke Sandström och Norrlandsoperans kommunikations- och marknadsavdelning
Texter av Edith Söderström och Norrlandsoperans kommunikations- och marknadsavdelning
Med stöd av
Norrlandsoperan ägs till 60% av Region Västerbotten och 40% av Umeå kommun. Vi erhåller bidrag från Statens kulturråd.
Stort tack till alla bidragsgivare och samarbetspartners.