Musgrave och Schumann

Program

Missy Mazzoli: Sinfonia (for Orbiting Spheres), 9 min

Thea Musgrave: Helios, 17 min

Paus 30 min

Robert Schumann: Symfoni nr 1, 30 min

I. Andante un poco maestoso; Allegro molto vivace
II. Larghetto
III. Scherzo: Molto vivace
IV. Allegro animato e grazioso

Mer om konserten

PÅ RESA I SOLSYSTEMET

Sci-fi möter rokoko i Missy Mazzolis sinnesvigdande tondikt Sinfonia (for Orbiting Spheres). Skotska Thea Musgraves oboekonsert Helios fortsätter resan över himlavalvet, framförd av tyske oboisten Juri Vallentin. Robert Schumanns mer jordiskt orienterade, jublande första symfoni, också kallad ”vårsymfonin”, tar oss slutligen ner på jorden igen.

Musik är rörelse, hur man än väljer att se på det. Och på Norrlandsoperan har man denna säsong, gjort den inre resan – den som så ofta manifesterar sig vid en stor musikupplevelse – till ett centralt tema vid sammansättningen av programmen. Kanske blir denna avsikt aldrig tydligare än just i detta konsertprogram. Med två av samtidens stora kvinnliga tonsättare, som genom sina intrikata och sinnesvidgande musikvärldar utmanar bilden av vad musik är och kan vara.

New York-tonsättaren Missy Mazzoli kan sägas representera en yngre generation tonsättare vars konstnärliga tyngdpunkt ofta ligger i utforskandet av orkesterpalettens olika texturer och klangmöjligheter. Mazzolis segertåg över världen grundar sig i hennes unika förmåga att kombinera dessa sinnligt närgångna ljudlandskap med en dramatisk framåtrörelse. En slags förening av klassisk komposition och nyare, mer ljudkonst-inspirerad sådan. Resultatet är musik som känns direkt, som är lätt att ta till sig i sin uttrycksfullhet men som ändå bär en tydlig konstnärssignatur.  Sinfonia (for Orbiting Spheres) som öppnar kvällens program är ett spännande, knappt tio minuter långt stycke, vilket enligt tonsättaren, utspelar sig i solsystemets olika omloppsbanor. Här möter barocka stilfigurer framtiden i ett skruvat ljudlandskap med hisnande imaginära sci-fi-effekter. På pulten finner vi Norrlandsoperans egen Eduardo Strausser.

Efter Orbiting Spheres följer vi solens resa över himlavalvet i 96-åriga Thea Musgraves oboe-konsert Helios. Skotska Musgrave tillhör en av samtidens stora kvinnliga tonsättarstjärnor, hon gick i lära hos den mytomspunna Nadia Boulanger i Paris och debuterade redan som orkestertonsättare på slutet av 60-talet. Precis som Mazzoli har Musgrave en fäbless för att med musikaliska medel berätta en historia. Hennes tonspråk är dock annorlunda, mindre landskap, mer stram och återhållen orkesterkolorit. Ett svalare, mer modernistisk tonspråk, som passar perfekt som kontrast mot Mazzollis samtidsklingande maximalism.

I den grekiska mytologin färdas Helios över himlavalvet i sin brinnande vagn innan han sjunker ner i kvällens rike för att under natten färdas tillbaka med havsströmmarna till sitt gyllene palats i öster. Ett förlopp som orkestern i samspråk med den eminente tyske oboe-solisten Juri Vallentin i ”rollen” som Helios raffinerat gestaltar. Stycket skrevs redan 1994 och har kommit att bli ett av tonsättarens mest spelade.

Efter paus spelar orkestern Schumans livsbejakande och grönblommande ”vårsymfoni”. Ett perfekt sätt att återvända ner till jorden och det jordiska. Schumann skrev sin första symfoni under de kalla månaderna 1841, inspirerad av sin hustru Clara, som tyckte att pianot var för litet för hans lyriska begåvning. Eller några veckor, är väl en mer korrekt beskrivning. Som alltid med Schumann, präglades hans tonsättarvärv av en slags manisk energi. Uruppförandet gick av stapeln i Leipzig redan i mars och på podiet stod ingen mindre än Schumanns nära arbetskollega Felix Mendelssohn. Alla som någon gång lyssnat till Schumanns sångcykel Dichterliebe, Im wunderbaren monat Mai minns vårkänslorna den väcker. Våren var som sagt, en inspiration även här, varje sats hade från början titlar med vårtema, vilka ströks strax innan färdigställandet av symfonin. Att kalla det programmusik, som ovan beskrivna stycken av Mazzoli och Musgrave, vore kanske att ta i. Men här finns absolut beröringspunkter, i sättet på vilket Schumann ändå avser att och förmår gestalta en något som alla människor erfarit – vårens jubel, den gryende dagen och majkvällens outsägligt vemodiga, skönhet.