Strauss och Beethoven på turné

Program

Mer om konserten

SÅNGBAR KLARINETT OCH ÖDESKNACKNINGAR

Den sceniskt begåvade stjärnklarinettisten David Orlowsky besöker Sara Kulturhus med sitt egenskrivna, hypnotiska solostycke Shadow Dancer. En dramatisk kväll utlovas, laddad med känsla och modig ekvilibrism. Som pricken över i avslutas programmet med Beethovens aldrig falnande mästerverk, den femte symfonin också känd som ödessymfonin.

Tyske stjärnklarinettisten och kompositören David Orlowsky kommer till Sara Kulturhus för att framföra sin egenskrivna Shadow Dancer ett vackert, expressivt verk med mycket mollton. Orlowsky har beskrivit sitt sätt spela som en förlängning av den egna rösten. En hållning som tydligt går igen i kvällens solokonsert, rik som den är på böljande sköna, sångbara partier.

Som aptitretare bjuder Orlowski på Richard Strauss Mozart-pastisch, den eleganta Serenad i Ess-dur. Ett stycke lika molnlätt som formsäkert, skrivet av den tyske operamästaren redan 1881. Samma årtionde, bara två år senare, avled Richard Wagner vars operor Strauss så många gånger skulle komma att dirigera.  Och detta leder oss bemärkt in på nästa stycke.

Svenske tonsättaren och musikprofessorn B Tommy Anderssons Death in Venice är ett stycke specialskriven musik, som Norrlandsoperan står bakom. Till skillnad från vad man kan tro anspelar titeln inte på Thomas Manns berömda roman med samma namn eller Viscontis kanske ännu mer berömda filmatisering av densamma. Nej, B Tommy Andersson har valt att skriva musik inspirerad av Richard Wagners död. Den 13 februari 1883 drog nämligen den berömde kompositören sitt sista andetag i Ca’ Vendramin Calergi, ett vackert 1500-talspalats invid Grand Canal i Venedig, efter en särskilt elakartad hjärtattack. Hans hustru Cosima var otröstlig – det var efter denna olycka som hon antog gestalten av den svartklädda, evigt sörjande änkan som hon gått till eftervärlden som.

Death in Venice beställdes till Norrlandsoperans öppningskonsert under kulturhuvudstadsåret 2014 där nio tonsättare fick uppdraget att var och en skriva en kommentar till en av de nio symfonierna. B Tommy Anderssons lott föll på femman, ödessymfonin. ”Så bultar ödet på porten”, som Beethoven själv beskrev de inledande takterna på sin berömda symfoni.

Kvällen avslutas också så, med tre korta och en lång ”knackning”. Beethoven skrev och arbetade med den femte symfonin vid sidan av flera andra projekt under 1800-talets första årtionde, de tidigare sketcherna går att datera ända tillbaka till 1804. Kanske förklaras det dramatiska tonspråket av just en osäker och mörk tid. Beethoven var i 30-årsåldern och hade redan börjat känna av verkningarna av sitt tilltagande hörselproblem. Kontinenten plågades också av återkommande krigshärjningar på grund av Napoleon-krigen, något som ytterligare fördunklade den introspektive tonsättarens utblick. Femman fick slutligen premiär samtidigt som den sjätte symfonin, några dagar innan jul 1808 i Wien. Naturligtvis var det Beethoven själv som stod på pulten. Fyra timmar lång var den berömda urpremiären, femman spelades förstås allra sist när de flesta hade tappat geisten. Något omedelbart genombrott var det alltså inte tal om. Inte desto mindre har femte symfonin kommit att bli världens kanske kändaste klassiska stycke. Och 2025, mer än 200 år senare avnjuter vi den åter, som om tiden stått still. Beethovens ande svävar nog väl i salen, men på pulten finner vi istället spanske dirigenten Jaume Santoja.