Mer om konserten
Kvällens klassiska verk är Sjostakovitjs nionde symfoni, ett kort men naggande välskrivet mästerverk, tillkommet under krigsslutet 1945.
I någon mån är det faktiskt en party-symfoni. Från början sägs det, planerade Sjostakovitj för något stort och pampigt för att fira Sovjetunionens seger över Nazisterna. Inför sina studenter talade han entusiastiskt om en väldig orkester med tillhörande kör i Beethoven-stil. Men under våren och sommaren 1945 när han väl skred till verket, tycks han ha övergett denna vision om den nu någonsin fanns.
Den nionde symfonin är, lätt till sinnet, skämtsam men inte jublande, inte storvulen. Att det pompösa aldrig har legat för Sjostakovitj vet alla som lyssnat till hans blixtrande intelligenta och sobra musik. Det finns därför anledning att tro att han drev med sina studenter. ”Musikerna kommer gilla att spela den och kritikerna att såga den”, ska han senare ha sagt. Riktigt så blev det inte, många kritiker uppskattade hans formsäkra men korta, nionde symfoni. Premiären i Sankt Petersburg live-sändes på radio och verket blev väl mottaget. Några år senare, 1948 när Stalin-terrorn slog till på riktigt hamnade den dock på en lista över bannlysta verk.
Den nionde symfonin är i första hand kort, bara 27 minuter, och utpräglat kammarmusikalisk. Som alltid är det en högtidsstund att umgås med Sjostakovitj, vad det än rör sig om för form, är det tonkonst som aldrig upphör att överraska. Att man inte vet vad som står att vänta, är det enda förväntade.
Om Dimitrj Sjostakovitj (1906–1975)
Dmitrij Sjostakovitj levde i en tid då musik inte bara var konst utan också politik. Ibland var han både en stjärna i Sovjetunionen och en galjonsfigur för kommunismen i väst. I nästa ögonblick var han ute i kylan eftersom Stalin hade vänt sig emot honom och han löpte överhängande risk att deporteras till Gulaglägren eller till och med avrättas. I ett sådant samhälle var det inte lätt att vara konstnär och kompositör.
Regimens svidande kritik av operan Lady Macbeth från Mtsensk 1936 blev en vändpunkt i Sjostakovitjs liv. Från att ha hyllats som ett musikaliskt underbarn dalade hans stjärna och ingen vågade ha något med honom att göra.
Samma år hade Stalin inlett ”den stora terrorn”, där en våg av arresteringar, massdeportationer och utrensningar mellan 1936 och 1938 slutade med omkring en miljon avrättningar och många fler förstörda liv i Gulaglägren. Genom att angripa Sjostakovitj och hans mest framgångsrika verk gjorde regimen klart att ingen konstnär var oantastlig.
1937 svarade Sjostakovitj på kritiken med sin 5:e symfoni, som bara kan ses som en musikalisk ursäkt till kommunistpartiet. Han kallade den själv ”en sovjetisk konstnärs svar på berättigad kritik”. Nu kunde Sjostakovitj användas som ett politiskt instrument för att främja Sovjetunionens kultur – både inom och utanför landet.
Under Nazitysklands belägring av Leningrad 1941 tog Sjostakovitj värvning i Leningrads folkliga försvarsstyrka och fick arbeta som brandman. Bilder av den världsberömde kompositören utklädd till brandman på toppen av en byggnad spreds över världen. Den 20 juli 1942 hamnade brandmannen Sjostakovitj till och med på omslaget till Time Magazine med rubriken ”Fireman Shostakovich”.
Under belägringen skrevs hans mest berömda verk – den 7:e symfonin, mer känd som Leningradsymfonin. Verket uruppfördes i Leningrad den 2 mars 1942, medan staden fortfarande var under tysk belägring. Konserten direktsändes i radio till lyssnare i Sovjetunionen, USA och Storbritannien. ”Vid den här tidpunkten är det nästan opatriotiskt att inte gilla Sjostakovitjs 7:e symfoni. Verket har blivit en symbol för Rysslands heroiska motstånd”, skrev den amerikanska tidskriften Life 1943.
Om Sjostakovitj och andra konstnärer i Sovjetunionen hade trott att de skulle få större konstnärlig frihet efter krigsslutet 1945, blev de svårt besvikna. Tvärtom stärkte Stalin sitt grepp om konsten när han 1948 gav kommissarie Andrej Zjdanov ansvaret för landets kulturpolitik. Och även om Sjostakovitj hade uppnått folkhjältestatus efter Leningradsymfonin kunde han ändå inte undgå kritik.
Hans efterföljande 8:e och 9:e symfonier var mer formalistiska och experimentella än den hyllade 7:e symfonin och drog därför på sig kulturkommissarien Zjdanovs vrede. Zjdanov menade att verken präglades av en ”osund individualism”. I ett offentligt uttalande försäkrade Sjostakovitj den sovjetiska regimen att han skulle följa partilinjen i framtiden.
I kölvattnet av Stalins död skrev Sjostakovitj sin 10:e symfoni. Verket har tolkats som en kommentar till Stalins terrorvälde och dess miljontals offer. Den bestialiska andra satsen har av många tolkats som ett porträtt av massmördaren Stalin.
Utåt sett förblev Sjostakovitj regimens användbara geni, men ibland visade han mod och publicerade komplex och abstrakt musik som föll utanför partilinjen. Ett bra exempel är den musik han skrev 1961 till Jevgenij Jevtusjenkos dikt Babij Jar, om den tyska massakern på 33 771 judar i Kiev 1941. I Sovjetunionen var det olagligt att hedra judar, som i den offentliga terminologin endast kunde kallas ”sovjetmedborgare”. Det faktum att Sjostakovitj ändå tonsatte dikten ledde till hård kritik från regimen.
Sjostakovitj skrev inte bara musik. Under sitt liv hann han gifta sig tre gånger, blev pappa och hejade på sitt lokala fotbollslag. Han skrev till och med en balett som handlade om ett sovjetiskt fotbollslags vedermödor under en turné i det onda västerlandet. De sista åren av Sjostakovitjs liv plågades av sjukdom och 1972 fick den store konstnären diagnosen lungcancer. Tre år senare, den 9 augusti 1975, avled han.
Källa: varldenshistoria.se
