Berio och Beethoven

Program

Jennifer Higdon: Peachtree Street, 7 min

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 3, 34 min
I. Allegro con brio
II. Largo
III. Rondo: Allegro

Paus, 30 min

Luciano Berio: Rendering, 25 min

Mer om konserten

Under de sista veckorna av sitt liv började Franz Schubert (1797–1828) skissa på en sista symfoni. När han dog år 1828, bara 31 år, var den ännu ofullbordad. Ungefär 150 år senare, i slutet av 1980-talet, tog sig kompositören Luciano Berio (1925–2003) an skisserna, sydde ihop dem med hjälp av motiv från symfonins färdiga delar och skapade verket Rendering. Luciano Berio var en av de viktigaste italienska tonsättarna under efterkrigstiden, inte minst inom elektronisk musik.

Själv beskrev Berio verket Rendering som en restaurering av Schubert skisser, och alltså inte som en rekonstruktion. Han liknade sitt arbete vid hur man restaurerar freskmålningar: när byggnadsvårdare återupplivar målningarnas gamla färger försöker de inte dölja tidens skador genom att fylla i allt med nya fält av klar färg, utan lämnar istället en del tomma fläckar som blir en del av kompositionen. Schuberts skisser var i vissa fall mycket fragmentariska och i några fall svårlästa eller skrivna med stenografi. Det fanns även andra slags anteckningar i utkastet, till exempel från lektioner i kontrapunkt, förmodligen nedtecknade bland noterna på grund av att nytt papper var dyrt att köpa. Även denna del integrerade Berio, och resultatet som helhet är ett spännande exempel på hur ett stycke ofullbordad musik fått nytt liv genom en senare tonsättares tolkningshorisont.

Tomma fläckar fanns även i partituret när Ludwig van Beethoven (1770–1827) uruppförde sin tredje pianokonsert våren 1803 vid en välgörenhetskonsert. Enligt bladvändaren vid konserten bestod noterna rentav mest av blanka sidor – och här och där en oläslig krumelur. Först senare färdigställde Beethoven konserten, och att han genomförde konserten trots att han saknade noter säger något om hans förmåga att improvisera. Det var också ett skäl till att han lyckades göra sig ett namn i Wien, trots att det där redan fanns en uppsjö av lysande pianister, många med målet att bli lika populära som Mozart. I den tredje pianokonserten finns drag av Mozarts Pianokonsert nr 24, som precis som Beethovens tredje går i tonarten c-moll. Samtidigt är det en egensinnig och omisskännligt personlig konsert, fylld av livskraft och längtan.

Under ledning av Norrlandsoperans chefdirigent Eduardo Strausser gästas symfoniorkestern vid konserten av den internationellt hyllade, franska pianisten Lise de la Salle, född 1988 och en av vår tids mest spännande unga solister.

Kvällen inleds med verket Peachtree Street av den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon (född 1962), beställt och uruppfört 2002 av Atlanta Symphony Orchestra. Det är den tredje och fristående delen i hennes orkesterverk City Scape, som är en skildring av hennes uppväxtstad Atlanta: en storstadsljudbild tolkad i orkestertoner. Medan den första delen skildrar stadsbildens monumentala byggnader och stålkonstruktioner är den andra en reflektion av parkernas prunkande grönska och svalkande vattendrag.

Peachtree Street är i sin tur namnet på huvudgatan som löper genom centrala Atlanta, och stycket speglar Higdons upplevelse av gatans energi och livliga samtal mellan de människor som möts i en strid ström, något som i verket tar form genom att orkestern uppgår i en gemensam, stor röst. Jennifer Higdon är en av de mest hyllade och oftast framförda nu levande kompositörerna i USA. 2010 fick hon Pulitzerpriset i musik för sin violinkonsert och därtill har vunnit tre Grammy: för sin slagverkskonsert, violakonsert respektive harpkonsert.