Lorenz och Sjostakovitj

Program

Mer om konserten

FEST OCH FINAL

Norrlandsoperans avslutar vårsäsongen med ett maxat festprogram, utblickande mot New York, Sydafrika och Caracas. Missa inte kvällens maracas-solo-konsert med orkesterns egen slagverkare Maximilliano Polo i huvudrollen. Kvällens klassiska och avslutande verk är Sjostakovitjs nionde symfoni, ett kort men naggande välskrivet mästerverk, tillkommet under krigsslutet 1945.

Vårsäsongen på Norrlandsoperan avslutas med ett en verklig musikfest där en mångfald av musikaliska uttryck från världens olika hörn samsas om uppmärksamheten. På pulten finner vi, konserten till ära och väl väntat, husets egen Eduardo Strausser.

Kvällen inleds med en drömsk exkursion till städernas stad: det stora äpplet, New York City. Ingen annan plats kan så utan ansträngning försätta folk i feststämning. Det är något med den urbana energin som liksom genomsyrar dess varje gathörn. Men det är också en stad som likt alla jättemetropoler ständigt uppfinner sig själv, ständigt byter skepnad. Jessie Montgomery fångar något av det där i sin Records from a Vanishing City, en hyllning till den eklektiska ljudbild hon omgavs av i bohemkvarteren East Village i New York som barn på 80- och 90-talet. En ljudbild hon menar, inte längre finns kvar, i takt med att Manhattans en gång mindre köpstarka men levande stadsdelar, blivit allt mer av en plats för de superrika.

Montgomerys vemodsanstrukna hyllningssång till hemstaden följs av en 17-minuter lång solokonsert för maracas och orkester av venezuelanske Ricardo Lorenz. Lorenz är känd för sin förmåga att ur den latinamerikanska musiktraditionen frammejsla konstmusik som både är tidlös och specifikt hans egen. Han växte upp och utbildade sig till musiker i Caracas, men flyttade sedermera till USA där han bland annat etablerade och ledde ett musikcentrum för latinamerikansk musik. Under många år var han knuten till Chicago Symphony Orchestra, för vilken han skrivit flera betydande verk. Hans fötter i dessa båda musiktraditioner, skänker hans tonsättningar en kittlande oförutsägbarhet. Ofta utmanas klichéer om det typiskt latinamerikanska samtidigt som gamla befästa, klassiska kompositionstraditioner får sin beskärda del av skopan. Som maracas-solist hör vi orkesterns egen slagverkare Maximilliano Polo.

Efter paus får vi höra ett populärt kortstycke av Andrea Tarrodi Camelopardalis, inspirerat av giraffens stjärntecken, en konstellation av himlakroppar synlig från den afrikanska kontinentens södra del. Klangligt, drömskt, med ett filmiskt anslag som så ofta i Tarrodis kompositioner.

Festen fortsätter med Dimitrij Sjostakovitjs nionde symfoni, känd som hans ”klassiska”.

I någon mån är det faktiskt en party-symfoni. Från början sägs det, planerade Sjostakovitj för något stort och pampigt för att fira Sovjetunionens seger över Nazisterna. Inför sina studenter talade han entusiastiskt om en väldig orkester med tillhörande kör i Beethoven-stil. Men under våren och sommaren 1945 när han väl skred till verket, tycks han ha övergett denna vision om den nu någonsin fanns. Den nionde symfonin är, lätt till sinnet, skämtsam men inte jublande, inte storvulen. Att det pompösa aldrig har legat för Sjostakovitj vet alla som lyssnat till hans blixtrande intelligenta och sobra musik. Det finns därför anledning att tro att han drev med sina studenter. ”Musikerna kommer gilla att spela den och kritikerna att såga den”, ska han senare ha sagt. Riktigt så blev det inte, många kritiker uppskattade hans formsäkra men korta, nionde symfoni. Premiären i Sankt Petersburg live-sändes på radio och verket blev väl mottaget. Några år senare, 1948 när Stalin-terrorn slog till på riktigt hamnade den dock på en lista över bannlysta verk. 

Den nionde symfonin är i första hand kort, bara 27 minuter, och utpräglat kammarmusikalisk. Som alltid är det en högtidsstund att umgås med Sjostakovitj. Vad det än rör sig om för form, är det tonkonst som aldrig upphör att överraska. Att man inte vet vad som står att vänta, är det enda förväntade.

Mer om Pataruco av Ricardo Lorenz

En konsert för maracas och orkester kan låta som en oväntad idé – nästan provocerande, vilket också speglas i titeln Pataruco (venezuelansk slang för något kaxigt eller utmanande). Men i Venezuela är maracas långt mer än ett enkelt rytminstrument: det är en högt utvecklad och virtuos tradition.

Verket skrevs för slagverkaren Ed Harrison, som lärde sig spela maracas i venezuelansk stil under sin tid i Caracas, där tekniken förs vidare muntligt i folkliga sammanhang. Hans konstnärskap inspirerade Lorenz till denna unika konsert.

Musiken eftersträvar inte att låta som ren folkmusik. I stället väver orkestern en klangvärld kring maracasens rytmiska mönster – ibland i samspel, ibland i lekfull kontrast.

Solostämman bygger på autentisk spelteknik och riktar sig till slagverkare med erfarenhet av denna tradition.