The Galloping Cure

Operachefen Dan Turdén – om allt som hände innan 

Hur gick det till när Norrlandsoperan drog igång sin största internationella samproduktion någonsin? Vår konstnärliga ledare inom opera berättar. 

Ber redan nu om ursäkt till läsare för viss name-dropping. Alla namngivna personer har haft en viktig del i Norrlandsoperans möjlighet att visa The Galloping Cure för er ikväll. Att räkna upp alla som bidragit från ax till limpa finns det inte utrymme för – dessa är otaliga. Det här är historien om det som hände innan det fanns ett libretto, innan det fanns musik, innan det behövdes sångare och regissör, innan en dirigent började bläddra i ett partitur, innan biljetter kunde säljas. 

Som nybliven operachef på Norrlandsoperan, våren 2021, såg jag 50-årsjubileet närma sig med stormsteg. Med den historia Norrlandsoperan har av att, trots sin jämförelsevis lilla storlek, beställa nyskriven opera, tyckte jag att det bästa sättet att fira våra 50 år var med en rykande färsk operapremiär. Men vem skulle skriva den? 

Jag gjorde en kort lista med namn jag i praktiken gissade skulle vara omöjliga men som var dem jag drömde mest om. Högst upp på den listan stod amerikanska tonsättaren Missy Mazzoli, redan då en av de mest hypade kompositörerna på den internationella operahimlen. Jag hade hört hennes och librettisten Royce Vavreks genombrottsverk Breaking the Waves adaptionen av Lars von Triers film med samma namn, och blivit golvad. Tätheten i historieberättandet, det effektiva librettot, melodiken och klangvärlden som helt fångar von Triers värld men skapar något eget, något oberoende av sin förlaga.  

På vinst och förlust hörde jag av mig till Missy och bad om ett möte. Vi sågs på Teams. På grund av tidsskillnaderna satt jag i Norrlandsoperans minsta gästlägenhet på Kungsgatan 27 A som jag hyrde en kort period, hon satt i sin studio apartment på Manhattan med en fascinerande psykedelisk tapet som bakgrund. På väggen bakom mig hängde ett massproducerat oinramat tryck av Brooklyn Bridge.  

Mötet följdes upp med ännu ett, då även förläggaren Peggy Monastra och Missys parhäst Royce närvarade. Jag minns inte om Brooklyn Bridge syntes i bakgrunden då också, men det är inte otänkbart. Av någon outgrundlig anledning var både Missy och Royce jättepeppade på idén. Det fanns bara en hake. 2024–25 var otänkbart på grund av deras redan inbokade åtaganden. Jag ska inte tråka ut läsare med hur kontakten hölls, men det gjorde den och vi var överens om att släppa jubileumsåret och titta längre in i spåkulan för säsonger därefter. 

På Ingmar Bergmans gård Hammars på Fårö sommaren 2021 förhörde Royce sig om vad jag faktiskt var mest intresserad av för sorts opera. En svår fråga, men jag vet att jag fablade ur mig att jag sökte efter något samtida, något som handlar om oss här och nu, en historia som drivs av ett komplext dilemma samt en idé som inte är en adaption av ett annat verk.  

I mars 2022 fick jag ett mail från Royce där han presenterade deras första idé till The Galloping Cure. Idén var baserad på en nytt synopsis av Karen Russell och behandlade den skenande opioidkrisen i USA, silat genom Frans Kafkas novell En läkare på landet. Idén prickade helt rätt utifrån vad jag försökt att formulera som det jag önskade mig mest av en nyskriven opera.  

Men jag fattade också två saker: det här inte får bli en historia som blir en angelägenhet enbart för Norrlandsoperan och Umeåpubliken – idén var för bra för att inte få större spridning – och att det här kommer krävas en finansiering som Norrlandsoperan inte kan bära med egna krafter. På våra olika håll försökte förläggaren Peggy och jag att intressera andra operahus. Även om intresse fanns så är det aldrig klart i operasammanhang innan “the fat lady sings”. Finansiering fortfarande en huvudvärk. Men Gud hör bön. 

I oktober 2022 blev jag som en blixt från klar himmel kontaktad av Olle Jansson, rektor på Teaterhögskolan under min studietid där, som berättade att han satt som sakkunnig i en bedömargrupp på Riksbankens Jubileumsfond och han i den rollen approcherade olika kulturorganisationer i Sverige för att undersöka intresse om de ville delta i en utlysning från ett nytt stödsystem från fonden, RJ Konst och Kultur. Stödet syftade till att finansiera kulturprojekt som lät sig inspireras av forskning finansierad av Riksbankens Jubileumsfond. “Rätt så substantiella summor kan komma i fråga.” Jo Norrlandsoperan är absolut intresserad, var mitt underdrivna svar. Ny process inleddes och jag fick via RJ kontakt med forskarna Susanne Lundin och Mats G. Hansson som bedrivit forskning som var direkt applicerbar på Missys och Royce’ idé. De var dessutom intresserade att låta mig ta del av deras forskning för ändamålet att skriva ansökan. 

För att skriva en sådan ansökan behövs kompetens både inom forskarvärlden och inom scenkonstvärlden, själv vet jag inte ett dyft om forskarvärlden. Det fanns bara en person som jag litade på att kunna formulera en sådan text så att den blev begriplig och trovärdig på den nivå att den skulle kunna generera de rätt så substantiella summor som skulle behövas, nämligen Kristina Hagström-Ståål, disputerad i performance studies vid Berkeley och själv verksam som regissör, intelligent som få och med en skarp penna. Henne sålde jag in idén till på Balders bröd i Sollentuna centrum och hon accepterade. Detta var i augusti 2023. Kristina tog, med viss hjälp av undertecknad, fram en ansökan som gjorde mig väldigt förhoppningsfull, men konkurrensen om stödet från RJ Konst och Kultur skulle vara bedövande så när ansökan väl skickats in var det bara att hålla tummarna. 6 december 2023 kom svaret. Ansökan beviljad. Tårta på jobbet. 

Under tiden hade Peggy, Missy och Royce lyckats plantera idén hos producenten John Berry. En legendar inom operavärlden som genom sitt pro-bono-produktionsbolag Opera Ventures Productions har varit essentiell för exempelvis Breaking the Waves enorma framgång. Tillsammans med John, hans team och världsomspännande nätverk kunde produktionen få det genomslag som Missys och Royce idé förtjänade. Och det var väl ungefär här som det verkliga arbetet med att skapa verket och att skapa produktionen började. Mer om det kanske jag skriver en annan gång. 

Efter världspremiären signerad vår partner Scottish Opera, på Edinburgh International Festival har produktionen varit i operahuset på Operaplan. Tillsammans med regiteamet Tom Morris och Leah Hausman – även de några av den internationella operascenens titaner – har Norrlandsoperans personal, både fastanställd och extra frilansande dito, jobbat hårdare och mer dedikerat än vad som kan begäras. Det har varit slitsamma veckor sedan 17 augusti för att få produktionen på plats. Här måste jag lyfta fram projektledaren Esther von Schönbergs outtröttliga engagemang – alltid med produktionens bästa i sikte och hela ensemblen med dirigent Jessica Cottis i spetsen. Mitt hjärta är fyllt av ödmjuk tacksamhet för allt hårt arbete som lagts ner, efter allt det som hände innan. 

The good news is we are human, 

We are graced with the ability to feel. 

The opposite would be devastating:  

An inescapable numbness. 

I can’t cure you, but I can listen. 

You beg for answers I do not have. 

There are no simple solutions. 

There is no simple relief. 

 
Theresas första aria, text av Royce Vavrek 

Dan Turdén, konstnärlig ledare opera, Norrlandsoperan

Opera Director Dan Turdén—On Everything That Happened Before

How did Norrlandsoperan launch its largest international co-production ever? Our artistic director for opera explains.

I’d like to apologize in advance to readers for a bit of name-dropping. Everyone mentioned here played a vital role in making it possible for Norrlandsoperan to present The Galloping Cure to you tonight. There isn’t enough space to list everyone who contributed from start to finish—they’re simply too many to count. This is the story of what happened before there was a libretto, before there was music, before singers and a director were needed, before a conductor began flipping through a score, before tickets could be sold.

In the spring of 2021, as the newly appointed opera director at Norrlandsoperan, I could see the 50th anniversary approaching fast. Given Norrlandsoperan’s history of commissioning new operas despite its relatively humble size, I felt the best way to celebrate our 50th anniversary was with a brand-new opera premiere. But who would write it?

I made a short list of names that I knew, in practice, would be impossible to secure but were the ones I dreamed of most. At the top of that list was the American composer Missy Mazzoli, already one of the most hyped composers on the international opera scene. I had heard her and librettist Royce Vavrek’s breakthrough work, Breaking the Waves—an adaptation of Lars von Trier’s film of the same name—and had been blown away. The intensity of the storytelling, the effective libretto, the melodies, and the soundscape that fully capture von Trier’s world yet create something of their own, something independent of its source material.

On a whim, I reached out to Missy and asked for a meeting. We met on Teams. Due to the time difference, I was sitting in the Norrlandsoperan’s smallest guest apartment at Kungsgatan 27 A, which I had rented for a short time, while she was in her studio apartment in Manhattan with a fascinating psychedelic wallpaper as a backdrop. On the wall behind me hung a mass-produced, unframed print of the Brooklyn Bridge.

That meeting was followed by another one, this time with publisher Peggy Monastra and Missy’s partner Royce in attendance. I don’t remember if the Brooklyn Bridge was visible in the background then either, but it’s not out of the question. For some unfathomable reason, both Missy and Royce were really excited about the idea. There was just one catch. 2024–25 was out of the question due to their already scheduled commitments. I won’t bore you with the details of how we stayed in touch, but we did, and we agreed to set aside the anniversary year and look further into the future for subsequent seasons.

At Ingmar Bergman’s estate, Hammars, on Fårö in the summer of 2021, Royce asked me what kind of opera I was most interested in. A difficult question, but I know I blurted out that I was looking for something contemporary—something about us here and now—a story driven by a complex dilemma and an idea that isn’t an adaptation of another work.

In March 2022, I received an email from Royce in which he presented their initial concept for The Galloping Cure. The concept was based on a new synopsis by Karen Russell and addressed the spiralling opioid crisis in the U.S., filtered through Franz Kafka’s short story “A Doctor in the Country.” The idea hit the mark perfectly in terms of what I had been trying to articulate as what I wanted most from a newly written opera.

But I also realized two things: this couldn’t be a story that became a matter of concern solely for the Norrlandsoperan and the Umeå audience—the idea was too good not to reach a wider audience—and that this would require funding that the Norrlandsoperan couldn’t provide on its own. From our respective corners, publisher Peggy and I tried to spark interest among other opera houses. Even though there was interest, nothing is ever certain in the opera world until the fat lady sings. Funding remains a headache. But God answers prayers.

In October 2022, out of the blue, I was contacted by Olle Jansson, the dean of the Theatre Academy during my time as a student there, who told me that he served as an expert on an evaluation panel for the Riksbank’s Jubilee Fund and, in that role, was reaching out to various cultural organizations in Sweden to gauge their interest in participating in a call for proposals from a new grant program run by the fund, RJ Art and Culture. The funding was intended to finance cultural projects inspired by research funded by the Riksbankens Jubileumsfond. “Quite substantial sums may be available.” “Well, the Norrland Opera is definitely interested,” was my understated reply. A new process began, and through RJ I was put in touch with researchers Susanne Lundin and Mats G. Hansson, who had conducted research directly applicable to Missy’s and Royce’s idea. They were also interested in letting me access their research for the purpose of writing the application.

To write such an application, you need expertise in both the academic world and the performing arts; personally, I don’t know the first thing about the academic world. There was only one person I trusted to craft such a text so that it would be comprehensible and credible enough to secure the rather substantial funding that would be required: Kristina Hagström-Ståål, who holds a Ph.D. in performance studies from Berkeley and works as a director herself—a woman of rare intelligence and a sharp writer. I pitched the idea to her at Balders Bröd in downtown Sollentuna, and she accepted. This was in August 2023. Kristina, with some help from yours truly, put together an application that made me very hopeful, but the competition for funding from RJ Konst och Kultur would be fierce, so once the application was submitted, all we could do was keep our fingers crossed.

On December 6, 2023, the answer came: the application was approved. We celebrated with cake at work.

In the meantime, Peggy, Missy, and Royce had managed to pitch the idea to producer John Berry—a legend in the opera world who, through his pro bono production company Opera Ventures Productions, has been instrumental in the enormous success of productions like Breaking the Waves. Together with John, his team, and his global network, the production was able to achieve the impact that Missy’s and Royce’s idea deserved. And it was probably around this time that the real work of creating the piece and putting together the production began. Perhaps I’ll write more about that another time.

Following its world premiere by our partner, Scottish Opera, at the Edinburgh International Festival, the production has been staged at the opera house on Operaplan. Together with the directing team of Tom Morris and Leah Hausman—themselves titans of the international opera scene—the staff of Norrlandsoperan, both permanent employees and freelance collaborators, have worked harder and with greater dedication than could ever be expected. It has been a grueling few weeks since August 17 to get the production up and running. Here, I must highlight project manager Esther von Schönberg’s tireless dedication—always with the production’s best interests in mind—and the entire ensemble, led by conductor Jessica Cottis. My heart is filled with humble gratitude for all the hard work that has been put in, after everything that happened before.

The good news is we are human, 

We are graced with the ability to feel. 

The opposite would be devastating:  

An inescapable numbness. 

I can’t cure you, but I can listen. 

You beg for answers I do not have. 

There are no simple solutions. 

There is no simple relief. 

Theresa’s first aria, lyrics by Royce Vavrek.

Dan Turdén, Artistic Director Opera, Norrlandsoperan

Författaren Karen Russell: ”Smärta är en djupt privat, oöversättlig upplevelse”

Karen Russell har på uppdrag av Missy Mazzoli och Royce Vavrek skrivit originalberättelsen som The Galloping Cure bygger på, inspirerad av Franz Kafkas novell En läkare på landet.

Hon inleder sin artikel med dikt nummer 599 av Emily Dickinson, här på originalspråket – samt ett citat ur boken Empire of Pain – The Secret History of the Sackler Dynasty av Patrick Radden Keefe, i fri översättning:

There is a pain — so utter —
It swallows substance up —
And covers the Abyss with Trance
So Memory can step
Around — across — upon it —
As one within a Swoon —
Goes safely — where an open eye —
Would drop Him — Bone by Bone —

”En av Roches konkurrenter, Wallace Laboratories, var först ut på marknaden med ett milt lugnande medel som hette Miltown, vilket blev en galopperande framgång…”

The Galloping Cure föddes ur ett samtal mellan Missy Mazzoli, Royce Vavrek och mig i vinterljuset 2022. Missy och Royce hade tidigare bearbetat en av mina noveller till operan Proving Up. Den här gången hittade vi på handlingen tillsammans. Jag älskade att spöka omkring i ett Zoom-rum med Missy och Royce, som är lysande samarbetspartners och nära vänner. I våra tidiga samtal pratade vi om opioidkrisen och girigheten inom den globala opioidindustrin, om sorg och kärlek, om operans förmåga att gestalta missbrukets drömlika och mardrömslika dimensioner, om de magiska hästarna i Franz Kafkas surrealistiska mästerverk En läkare på landet och det ”stora såret” som drabbar både läkare och patient. Ett halt och ostadigt föl till idé växte fram.

I mitt ursprungliga scenario anländer en djävul till en förfallen gruvstad och erbjuder invånarna fullständig befrielse från smärta. Han kallar sin mirakelkur för ”the galloping cure”. En glänsande karusell dyker upp på stadens torg. Grinande hästar med ögon av havsglas väntar på sina ryttare. ”Gunga på de här”, instruerar han stadsborna, ”så blir ni förflyttade. Mina hästar bär er ut ur plågan, ut ur tiden, och in i en himmel inom er själva.” Stadsborna gungar allt snabbare på sina ”förtrollade springare” och flyr smärtans entoniga ton. Musiken inne i deras huvuden förändras när de når en värld som är precis som den borde vara: en symfoni av ljus och färger, ultravioletta blommor som slår ut på de kala, isiga grenarna. Vad är haken? Till en början verkar det inte finnas någon. Men notan kommer. Med tiden blir ”the galloping cure” till en förbannelse.

Detta är berättelsen om en döende stad, härjad av missbruk. Det är också berättelsen om hur en lantlig läkare tappar riktningen. Doktor Theresa Hart tar hand om stadsborna, vars behov känns bottenlösa. Hon älskar sina patienter och gör allt i sin makt för att lindra deras lidande. Hon fostrar både sin tonårsdotter Noy och sitt barnbarn, Baby Rosa. Sorgen hemsöker deras hus och staden nedanför. Doktor Hart finner tröst i att vagga Baby Rosa till sömns. Vaggan frammanar en trösterik melodi och en känsla av att fullständigt vilja ge efter i en moders varma famn – samma underbara känsla av ”varm, mjölkig kärlek” som doktorns patienter upplever när de gungar på sina demoniska hästar.

Men det blir aldrig lika euforiskt som den första gången. Nu gungar de på hästarna med en dyster desperation. De kan aldrig höra den härliga sången i samma frekvens; världen mjuknar inte längre och lyser inte upp med samma intensitet. Istället sitter de fastspända vid hästarna, deras fötter smälter samman med stigbyglarna.  Gungar runt, runt, allt magrare och sjukare. Rida måste de, för att hindra all färg från att sippra ur världen. För att hindra sina kroppar från att skaka sönder. För att slippa den gnäggande fasan inför avstigningen. Det finns ingen väg tillbaka till dagsljuset. Att komma ur dessa sadlar, hem till jorden. Allting täcks av snö, de darrande ryttarna och hästarnas frusna leenden…

Vi kom fram till titeln ”The Galloping Cure” tillsammans. Det finns något där, i ordet ”galloping” – den huvudlösa, hjärtklappande farten är helt rätt för den här berättelsen om människor som försöker fly sin smärta men bara springer runt i cirklar, piskade av skräcken för abstinensen, fångade på en infernalisk karusell, utan någon utväg i sikte.

Smärta är en så djupt privat, oöversättlig upplevelse. Dess grymma paradox är att vi känner vår egen smärta fullständigt, intimt, i grunden – och ändå kan vi bara gissa oss till vad som pågår i en annan kropp, även hos en älskad person: en bror, en syster, en älskare, ett barn. Ur vår egen smärta föreställer vi oss någon annans smärta. Fantasin är det enda som kan överbrygga den stora, snötäckta klyfta som skiljer ett medvetande från ett annat. I The Galloping Cure korsar Doktor Hart varje dag bron mellan sitt eget liv och sina patienters liv. Hon tar sig över avgrunden, lyssnar på sina patienter när de beskriver sina symtom och gör sitt bästa för att röra sig från diagnos till lösning. Att ta hand om sina medmänniskor kan förstås vara ett mycket ensamt arbete, särskilt när misslyckandet är det enda man kan förvänta sig.

Som allegori hoppas jag att The Galloping Cure känns mångtydig. För oss handlar den här berättelsen inte bara om opioidmissbrukets tragedi, eller det ”botemedel” som fört så många i fördärvet. Den är också en metaforisk utforskning av avgrunden, det bottenlösa tomrumet av existentiellt lidande som Dickinson kartlägger i sin dikt.

När jag hade skrivit ner mitt febriga drömscenario bearbetades berättelsen vidare av Royce, Missy och Tom Morris. Endast Royce kunde komma på ett så perfekt namn på vår diaboliska helbrägdagörare – ”Lucky Mack”, eller en refräng lika skrämmande som denna: ”their faces split open in a smile” – ”deras ansikten klyvs i ett leende”. Det har varit ett enormt nöje att skapa denna dröm på papper tillsammans och se den förvandlas till en mångdimensionell opera.

Text: Karen Russell
I översättning av Norrlandsoperan

Skriven inför världspremiären på Edinburgh International Festival och återpublicerad med festivalens tillåtelse.

Karen Russell är Pulitzerfinalist, National Book Award-finalist samt MacArthur- och Guggenheimstipendiat. Hon har skrivit tre novellsamlingar samt två bästsäljande romaner, varav den ena, Swamplandia!, finns översatt till svenska.

Author Karen Russell: ”Pain is such a deeply private, untranslatable experience”

Karen Russell was commissioned by Missy Mazzoli and Royce Vavrek to write the original story on which The Galloping Cure is based, inspired by Franz Kafka’s short story ”A Country Doctor”.

There is a pain — so utter —
It swallows substance up —
And covers the Abyss with Trance
So Memory can step
Around — across — upon it —
As one within a Swoon —
Goes safely — where an open eye —
Would drop Him — Bone by Bone —

Emily Dickinson, 599

’One of Roche’s competitors, Wallace Laboratories, was first to market, with a minor tranquilizer called Miltown, which became a galloping success…’

Patrick Radden Keefe, Empire of Pain: The Secret History of the Sackler Dynasty

The Galloping Cure began as a conversation between Missy Mazzoli, Royce Vavrek and me in the winter light of 2022. Missy and Royce had adapted a previous short story of mine into the opera Proving Up. This time, we dreamed up the scenario together. I loved haunting a Zoom room with Missy and Royce, who are brilliant collaborators and dear friends. In our early exchanges, we talked about the opioid crisis and the greed of the global opioid industry; about grief and love; about opera’s power to communicate the dreamlike and nightmarish dimensions of addiction; about the magical steeds in Franz Kafka’s surreal masterpiece ’A Country Doctor’ and the ’great wound’ that afflicts doctor and patient alike. A slippery foal of an idea emerged.

In my original scenario, a devil arrives in a blighted mining town, offering complete freedom from pain. He calls his miracle treatment ’the galloping cure’. A shining carousel appears in the town square. Grinning horses with sea-glass eyes await their riders. ’Rock on these’, he instructs the townspeople, ’and you will be transported. My horses will carry you out of agony, out of time, and into a sky inside you’. The townspeople rock faster and faster on their ’enchanted steeds’, escaping the monotonous note of pain. The music inside their minds changes as they reach the world as they have always felt it should be: a symphony of light and colours, ultraviolet flowers opening on the skeletal, icy branches. What’s the catch? At first, it seems there is none. But the bill comes due. As time passes, the galloping cure becomes a curse.

This is the story of a dying town ravaged by addiction. It is also the story of how a rural doctor loses her way. Doctor Theresa Hart tends to the townspeople, where their needs feel bottomless. She loves her patients and does everything in her power to relieve their suffering. She is raising both her teenage daughter, Noy and her granddaughter, Baby Rosa. Grief haunts their house and the town below. Doctor Hart finds consolation in rocking Baby Rosa to sleep. The cradle sings a lullaby, conjuring a sensation of lolling surrender into a mother’s warm arms – the same sensation of absolute correctness and ’warm, milky love’ that the doctor’s patients experience while rocking on their demonic horses.

It is never as euphoric as the first time. Now, they rock on the horses with a grim desperation. They are never able to hear the glorious singing at the same pitch; the world never softens and brightens with the same intensity. Instead, they are lashed to the horses, their feet melting into stirrups. Around and around, growing gaunter and sicker. They must ride simply to stop all color from leaching out of the world. To stop their bodies from shaking apart. To halt the whinnying dread of the dismount. There is no way to safely return to daylight. To slip free from these saddles and come home to the earth. Snow covers everything, the shivering riders and the frozen smiles of their horses…

We decided on ’The Galloping Cure’ as a title together. There is something about the headlong, heart-racing momentum of ’galloping’ as a modifier for ’cure’ that felt right for this story where people attempt to escape their pain and then find themselves running in circles, lashed by the fear of withdrawal, trapped on an infernal, inescapable carousel.

Pain is such a deeply private, untranslatable experience. Its cruel paradox is that we know our own pain utterly, intimately, entirely – and yet we can only guess at what is happening inside another body, even the body of a beloved: a brother, a sister, a lover, a child. Out of our own pain, we imagine another’s pain; the imagination is the only bridge that exists across the great snowy chasm that separates one consciousness from another. In The Galloping Cure, Doctor Hart crosses the bridge between her life and her patients’ lives daily, traversing the abyss. She listens to her patients describe their symptoms and does her best to move from diagnosis to solution. Of course, caring for one’s fellow mortals can be very lonely work, particularly when failure is the guarantee.

As an allegory, I hope that The Galloping Cure feels multiply interpretable: for us, this story is not only about the tragedy of opioid addiction, or the ’cure’ that has led so many to oblivion. It’s also a metaphorical exploration of ’the abyss’, the ’floorless’ void of existential suffering that Dickinson maps in her poem.

After I wrote my fever dream of a scenario, the story was workshopped by Royce, Missy and Tom Morris. Only Royce could come up with a name as perfect as ’Lucky Mack’ for this diabolical ’healer’, or a refrain as frightening as ’their faces split open in a smile’. It has been an immense pleasure to create a dream on paper together and witness its transformation into a multi-dimensional opera.

Written by Karen Russell

Written ahead of the world premiere at the Edinburgh International Festival, and republished with the festival’s permission.

Karen Russell is a Pulitzer finalist, National Book Award finalist and MacArthur and Guggenheim fellow. She is the author of two bestselling novels, The Antidote and Swamplandia! and author of three story collections, Orange World and Other Stories, Vampires in the Lemon Grove and St. Lucy’s Home for Girls Raised by Wolves.