Tosca

Operalitteraturens mest perfekta opera?

Tosca måste vara en av operalitteraturens mest perfekta operor. Den har en tydlig konflikt mellan idealism och personliga begär som skildras genom ett triangeldrama med tydligt gestaltade karaktärer. Handlingen har ett framåtlut och saknar transportsträckor – den blir aldrig tråkig. Dramaturgin är fulländad. Den är – för att vara en opera – kort och kärnfull. Musiken är totalt integrerad i dramat och skildrar både det som sker på scen och det som förblir outtalat. 

Som den genialiske melodimakare Puccini också var är det dessutom en hitparad med odödliga arior. Allt detta är väl svaret på varför den är så älskad och håller en tydlig position som en av världens mest spelade operor, nr 5 för att vara exakt. Det betyder att Tosca har presenterats i tusentals olika iscensättningar. Det betyder också att det finns en förutfattad mening om vad Tosca är och hur Tosca ska göras – manér som många regissörer försökt att frigöra sig ifrån med den ena idén mer krystad än den andra. Alla läsarter och förflyttningar i tid och rum har redan prövats så vad nytt finns att säga? För att inte fastna i uppförandepraxis och ett lamt tillrättalagt upprepande av trötta manér behövs en regissör som vågar se bakom det perfekta och förutfattade idéer. 

När Eirik Stubø, tillsammans med scenograf- och kostymdesigner Magdalena Åberg och ljusdesigner Ellen Ruge, nu har tagit sig an Tosca gör han det på det sätt han tar sig an andra pjäser nämligen som om det är första gången de ska sättas upp. Eirik är en teaterregissör som alltid karvar sig ner till benet i de texter han tar sig an för att se vad som faktiskt står där. Det är inte fråga om en metod snarare om ett förhållningssätt. I ett samtal för många år sedan berättade han att det mest magiska ögonblicket för honom vara att få möta skådespelarna på kollationeringen – repetitionsperiodens första dag – när alla sitter runt ett bord och läser pjäsen. Tillfället då alla dörrar fortfarande är öppna och vad som helst kan hända. Han försöker hålla fast vid den avskalade upplevelsen och tar bort saker snarare än att lägga på. Det finns inget regikoncept i den betydelsen att applicera en gestaltande överbyggnad som handlar om något annat det som faktisk beskrivs i text och musik. 

Detta tillvägagångssätt skapar en destillerad och klar version av den odödliga klassikern Tosca. Sägs något nytt? Inte nödvändigtvis, men handlingen framställs i ett avklädande ljus som drabbar åskådaren med all sin brutalitet och obönhörlighet. Som publik förstår vi inte bara att det här handlar om oss människor – vi ges möjlighet att uppleva det via fler kanaler än de rent intellektuella. Att eftersöka det nya visar sig i det perspektivet vara en banal och platt ambition i förhållande till det som redan finns i verket i sig. 

Det är så glädjande att Norrlandsoperan tillsammans med Folkoperan samproducerat just den här uppsättningen och jag är så glad att den nu får möta publiken i Umeå. 

Dan Turdén

”Det tillför mycket att ha orkestern på scenen”

Foto: Peter Hållsten

Efter en kritikerrosad svit hos Folkoperan har turen äntligen kommit till Norrlandsoperan att presentera Tosca. Och när regissör Eirik Stubøs version av den älskade Puccini-operan intar scenen i Umeå är det stråkarna som sätter tonen.

Av: Jonas Pekkari

Kort och kondenserat: vad handlar Tosca om?

– Tosca är en explosiv mix av konst, kärlek, erotisk besatthet och underbar musik från en genial kompositör.

Går det att plocka ut ett favoritögonblick i föreställningen?

– Det är nästan som att fråga: ”vilket av dina barn tycker du mest om?” – det vill man inte ens fundera på. Men Tosca kulminerar på något sätt med allt som kommer samman vid Vissi D’arte, den berömda arian i slutet av andra akten. Där knyts alla trådar i pjäsen samman.

Det är ju en samproduktion mellan Folkoperan och Norrlandsoperan, men skiljer sig föreställningen mellan de två operahusen på något vis?

– När det gäller det musikaliska så fanns ingen stråksektion med på Folkoperan. Där skapade Henrik Schaefer ett arrangemang för blås som var fantastiskt. Här på Norrlandsoperan adderas en stråksektion, och det är väldigt kul att få uppleva musiken så fullödigt som man gör här – en jättefin orkester! Men det finns fler skillnader, Folkoperan och Norrlandsoperan är två väldigt olika rum.

Hur tar det sig uttryck i föreställningen?

– Hos Folkoperan finns inget orkesterdike, så där måste orkestern vara med på scenen. Hade produktionen startat här på Norrlandsoperan hade orkestern troligtvis suttit i orkesterdiket – nu fick vi hitta en annan lösning. Det blev väldigt lyckat, och den grundidén fick följa med och anpassas till Norrlandsoperans förutsättningar. Det tillför väldigt mycket att ha orkestern på scenen.

På vilket sätt?

– Det där levande musikelementet blir så påtagligt när orkestern är samlad på scenen. Det är en ständig påminnelse om att det här inte är naturalism, det är något annat: en rit, ett sätt att berätta en historia med musik och skådespeleri där allt är på samma nivå.

Foto: Elin Berge

av Cecilia Düringer

Foto: Elin Berge

Det är rejält stökigt. Ja, i Tosca förstås,men också i världen runtom operans handling råder allmänt tumult. En kamp om framtiden är i full gång. Spelplatsen för Tosca är Rom, som vi snarare brukar förknippa med det förflutna än med framåtblickande. Historien ekar runt varje hörn i den eviga staden. En flanör som spetsar öronen kan höra tvåtusenåriga viskningar om det massiva romerska imperiet, lyssna in ljudet av den katolska kyrkans bultande hjärta och förnimma den långa kavalkad av celebriteter som har gjort staden till sitt hem.

År 1800 stormar det betänkligt. Den romerska republiken har nyss fallit – och efter ett sådant påstående vaknar kanske någon som faktiskt har lyssnat på historielektionerna i skolan till, räcker upp handen och frågar häpet va? Den romerska republiken, vad har det med 1800-talet att göra? Den tillhör antikens historia! Väl?

Jodå, det stämmer. Den första romerska republiken var en del av den antika världen i flera hundra år. Runt vår tideräknings början maldes den dock successivt ned av makthungriga män som Julius Caesar, Augustus och Tiberius och förvandlades till ett kejsardöme. Fast det är förstås inte den romerska republiken som skvalpar runt i Toscas periferi, utan en annan, av betydligt modernare snitt. Mycket må ha förändrats mellan antikens dagar och 1800-talets början. Men en sak består: maktkamperna. Och för att begripa sig på den historiska bakgrunden till Puccinis opera behöver man kika lite närmare på den politiska röra som vid den här tiden präglar stora delar av Europa – och stifta bekantskap med minst en makthungrig karl.

År 1800 var det inte länge sedan som den stora revolutionen med frihet, jämlikhet och broderskap på agendan skakade Frankrike. I omdaningen som skulle städa ut den gamla världen, rullade kungligheternas huvuden. Den chockartade utvecklingen fick monarker över hela Europa att 1. skälva av fasa i sina palats och 2. gå ut i strid mot den nya märkliga ordningen i Frankrike och de radikala idéer som varit del av den stora omvälvningen. Upplysningens tankar, det vill säga. Filosofiska och politiska visioner om andra sätt att styra än genom kungligt envälde, om yttrandefrihet och om att få lov att bli salig på sin egen fason. Sådant som namnkunniga författare vid namn Jean-Jacques Rousseau, Voltaire, Olympe de Gouges och Mary Wollstonecraft stött och blött i sina texter.

När så 1700-talet har lagt sig för att dö och det nya seklet inleds, är den franska revolutionen för tillfället över. I det kaos som efter flera ostadiga år till slut urartade i ett skräckvälde, har en herre från Korsika snirklat sig fram, gjort militär karriär och installerat sig själv på den politiska toppen. Han är en lågadelsman, ser kanske inte så mycket ut för världen, men är en sjujädra strateg och befälhavare. Ännu är det ett tag kvar tills han ska utropa sig till kejsare, men år 1800 är det militära snillet Napoleon Bonaparte i allt väsentligt Frankrikes ledare. Och skulle man fråga honom själv, finge man kanske svaret att han också är hela Europas starke man.

Napoleons arméer har skördat stora framgångar i Toscas värld, det som en dag ska bli Italien men som vid den här tiden är ett lapptäcke av olika mindre furstendömen. Några år tidigare trampade fransmännen in i området och Napoleon erövrade med förbluffande effektivitet stora territorier. Bland annat Neapel och Rom hamnade under fransk kontroll – och fick en ny ordning. Ut med det gamla, konservativa och repressiva enväldet och in med ett modernt statsskick och upplysningens tankar som idémässig ledstjärna. Voilá: den romerska republiken såg dagens ljus. Den jagade rymlingen i Tosca, Cesare Angelotti, var en av dess konsuler. Mario Cavaradossi som i operan ger sitt liv för att skydda Angelotti är också en vän av den nya världen. Den skönsjungande Floria Tosca själv verkar snarare sälla sig till det konservativa lägret genom sin djupa trohet till kyrkan, men ska med ett handfast grepp om en fruktkniv visa att kärleken i slutändan ändå trumfar eventuella politiska sympatier.

Frankrike är en av de storpolitiska aktörerna i Toscas omgivning. En annan är kejsardömet Österrike, som styr över vissa italienska stater och är allierade med andra. Österrikarna har, förutom de uppenbara storpolitiska, många anledningar att vilja sätta fransmännen på plats. Till exempel den olyckliga historien med Marie Antoinette, den österrikiska prinsessan som blev fransk drottning och slutade sina dagar i giljotinen. Marie Antoinette tillhörde den habsburgska kejsarätten och det är fortfarande hennes nära släktingar som styr i Österrike och dess lydstater.  

Utöver stormakterna finns en tredje maktfaktor: den katolska kyrkan och påven. År 1800 har Rom i över tusen år varit Kyrkostaten, ett självständigt rike med egna lagar och arméer. Överhuvud i Kyrkostaten, är påven. En herre som ingalunda har jublat över den franska revolutionen och upplysningstankarna. Ett av revolutionärernas första drag var att ta strypgrepp på kyrkan och prästerskapet i landet, och det är nog inte en alldeles vild gissning att katolicismens ledare absolut inte vill se en sådan utveckling sprida sig. Men med krigen som följde på revolutionen och sedan övergick till att föras efter Napoleons huvud riskerade den påvliga mardrömmen att bli verklighet. Och inte nog med det. Guds främsta sändebud på jorden knuffades alltså bort från sitt andliga och världsliga säte, när fransmännen intog Rom 1798 och kyrkostatens emblem ersattes med trikoloren.

Medan den dåvarande, ålderstigna påven tvingades att avsluta både karriären och livet i fransk fångenskap, transformerades Rom från föråldrad teokrati till modern republik. Men republiken blev kortlivad och år 1800, när Tosca utspelar sig, har kyrkans lojala män återfått makten med hjälp av Österrike och dess allierade. Någon påve finns ännu inte på plats, men samhället har vridits tillbaka till reaktionärt religiöst styre. Ja, närmast en polisstat, med sträng kontroll över befolkningen. Att vara upplysningsanhängare och läsa Voltaire är återigen förenat med stor fara. Den som dessutom beblandat sig med fransmännen eller ännu värre, som Angelotti, har haft befattningar i den fallna romerska republiken är stämplad som statsfiende av den hårdhänta regimen och dess hantlangare. Sådana som den sadistiske polischefen Scarpia.

Ja, som sagt: det är stökigt. Och trassligare ska det bli. Innan Toscas koncentrerade handling är över, ska tärningarna ha kastats ännu en gång och spelbrädet fått en ny uppställning. I operans första akt får vi höra om slaget vid Marengo i nordvästra Italien, där franska trupper drabbar samman med österrikiska. Napoleon Bonaparte har tagit sina mannar genom en verklig pärs och marscherat över Alperna. När de slutkörda soldaterna är framme i Italien, passar den österrikiska generalen Michael von Melas på att gå till anfall – och fransmännen har inte en chans. De motas bort med så stor framgång att österrikarna utan tvekan framstår som segrare. Underrättelser sänds raskt till Rom och får de konservativa krafterna att jubla över att den usla Bonapartes styrkor i stort sett helt tillintetgjorts. Men man ska som bekant inte ropa hej innan man är hela vägen över ån. I operans akt två kommer det nya bud. Vid Marengo får general Melas en riktig kalldusch, när Napoleons trupper oväntat förstärks av nya soldater. Med en chock och ett brak vänds styrkeförhållandet och nästa kurir som sätter av mot Rom bär på ett helt annat budskap än den första. Nämligen att slaget vid Marengo, det man trodde var vunnet, i stället är förlorat. De österrikiska väktare som garanterade Roms säkerhet har fallit och när som helst lär Napoleons soldater komma klampande och återinföra republiken. Till de konservativas förfäran, men republikanhängarnas glädje.

Riktigt så blir det dock inte. Ingen ny romersk republik utropas. Vapnen byts i stället mot diplomati och Rom förblir under Kyrkostatens styre, men måste finna sig i att Napoleon och fransmännen dikterar vissa villkor. Män som Scarpia kan inte längre härska genom terror, och stadens upplysningsivrare och republikaner kan åtminstone i slutna sällskap få tala och tänka fritt. Kanske inte helt och hållet den dröm som Angelotti närde och gick i döden för, men ändå en rörelse framåt i den lilla stat som domineras av världens kanske mest reaktionära ledare.

Betyder det att lugnet nu kan lägga sig över Rom och de italienska staterna? Nej, det kan man inte påstå. Femton år senare faller slutligen Napoleon vid Waterloo och efter det flyttar Österrike fram sina positioner igen. Italien är som tidigare en brokig mosaik av olika stater, befolkade av vanliga italienare, som alltså varken kallar sig för eller känner sig som italienare ännu, och som inte alls är överens om vad som är bästa vägen framåt. Det råder inte precis enighet på Apenninska halvön. De olika små staterna har alla eget styre, egen jurisdiktion, egen ekonomi. Man länkas till viss del samman via religionen, men kulturellt är klyftorna stora. Språkligt likaså. Dialekterna som talas i de olika staterna eller regionerna kan vara så olika varandra att det närmast rör sig om olika språk. Att kommunicera med varandra över gränserna är således svårt, vilket inte direkt borgar för gemensamma politiska projekt.

Ändå ska landet bara sju decennier senare, genom långa och trassliga strider och processer, knådas ihop till en sammanhängande stat. Lapptäcket sprättas upp och sys ihop till Kungariket Italien genom det så kallade Il Risorgimento, Italiens enande, fullbordat 1870. Och det är i enandets svallvågor som pjäsen La Tosca av den franska dramatikern Victorien Sardou författas. Den blir utskälld av kritikerna, men en stor publiksuccé med superstjärnan Sarah Bernhardt i rollen som Floria Tosca. Dramat transformeras sedan till Puccinis opera och spelas för första gången efter nyåret 1900, i ett Rom där lugnet fortfarande lyser med sin frånvaro. Premiären får under dramatiska former skjutas upp till dagen därpå när operahuset, Teatro Costanzi, bombhotas av anarkister. För som alla vet, tar ju den politiska turbulensen i Europa inte slut med 1800-talet. Allt historiskt stök som utgör fonden till både operans handling och dess premiär följer med in i 1900-talet, och gör sig påmint hela vägen in i vår minst lika röriga tid. Vilket gör att Tosca förblir aktuell. Maktkamper, passion och drömmar om frihet kan vi människor alltid spegla oss i – och kommer nog aldrig att få nog av.