Fest och final

Vårsäsongen på Norrlandsoperan avslutas med ett en verklig musikfest där en mångfald av musikaliska uttryck från världens olika hörn samsas om uppmärksamheten. På pulten finner vi, konserten till ära och väl väntat, husets egen Eduardo Strausser.

Kvällen inleds med Jessie Montgomerys Records from a Vanishing City, en hyllning till den eklektiska ljudbild hon omgavs av i bohemkvarteren East Vilage i New York som barn på 80- och 90-talet.

Montgomerys bitterljuva griftetal följs av en 17-minuter lång solokonsert för maracas och orkester av venezuelanske Ricardo Lorenz. Lorenz är känd för sin förmåga att ur den latinamerikansk musiktraditionen frammejsla konstmusik som är både tidlös och specifikt hans egen. Som maracas-solist hör vi orkesterns egen slagverkare Maximilliano Polo.

Programmets första del avslutas med ett populärt kortstycke av Andrea Tarrodi Camelopardalis, inspirerat av giraffens stjärntecken, en konstellation av himlakroppar synlig från den afrikanska kontinentens södra del. Klangligt, drömskt, med ett filmiskt anslag som så ofta i Tarrodis kompositioner.

Efter paus fortsätter festen, då med Dimitrij Sjostakovitjs nionde symfoni, känd som hans ”klassiska”. Den är första hand kort, bara 27 minuter, och utpräglat kammarmusikalisk. Som alltid är det en högtidsstund att umgås med Sjostakovitj, vad det än rör sig om för form, är det tonkonst som aldrig upphör att överraska. Att man inte vet vad som står att vänta, är det enda förväntade.