”Jag är född i världens kallaste huvudstad Ulan Bator. Nu veckopendlar jag till och från Stockholm till mitt jobb i Norrlandsoperans symfoniorkester”.
Jag kom till Sverige från Mongoliet 2008 tillsammans med min fru. Vi kom båda hit för att studera musik och nu sysslar hela familjen med det! Min fru är pianist, min dotter spelar också piano och min son spelar cello, som jag.
Man brukar säga att Ulan Bator är världens kallaste huvudstad, jag vet inte om det är sant men klimatet där påminner om det här i Umeå så – jag känner mig som hemma här! Jag och min familj bor i Stockholm, och jag veckopendlar till mitt jobb i symfoniorkestern där jag jobbat sedan 2018. Jag trivs jättebra i Umeå, det är en fantastisk stad!
Jag har spelat cello och jobbat som musiker i hela mitt liv. Det var min fröken på förskolan som sa till mina föräldrar att ”Bekhbat är en musiktalang – sätt honom i musikskola!” Min pappa såg till att jag började. Då var jag 8 år. Pappa älskade musik, och var också den som valde just cello åt mig. Men för en åttaåring är en cello ganska stort och otympligt och jag tyckte faktiskt att det var jättejobbigt från början! Men allt eftersom började jag att älska det. När jag var liten spelade jag lite piano och även gitarr också. Alla stråkmusiker kan förresten spela piano, det bara är så. Men det kanske inte alla vet.
Efter studier på musikgymnasium och sedan musikkonservatoriet, examensarbete och min Master 2014, jobbade jag först i Sveriges Radios symfoniorkester i två år, sedan sökte jag tjänsten i Umeå, fick provspela och vann den provspelningen.
När jag var liten ville jag bli läkare, kirurg närmare bestämt. Läkare är ett så häftigt yrke som jag beundrar. Men det blev musiker, något jag är mycket stolt över, framför allt över att ha studerat och jobbat så mycket som jag har och att det har gett mig den stora erfarenhet jag har nu.
Min lärare Ola Karlsson har påverkat mig som musiker mycket, jag skulle säga att han är en av mina förebilder tillsammans med den världsberömda cellisten, norske Truls Mörk. Honom beundrar jag också. Han har faktiskt även spelat med oss här i symfoniorkestern! När det gäller tonsättare så är Beethoven, och hela den tidsepokens musik, något jag tycker extra mycket om. Hans Trippelkonsert för piano, cello och fiol älskar jag!
Roligaste musiken att spela är barockmusik, tycker jag. Jag älskar Bach, särskilt cellosuiterna. Jag tror att jag tycker att de är extra roliga för att de är extra utmanande – jag gillar det, det blir bra träning! Som cellist drömmer jag också om att få spela Anthonin Dvoraks Cellokonsert med orkestern och Prokofjevs Symfonia Concertante för cello och orkester. Mitt första år på Norrlandsoperan spelade vi Verdis La Traviata och det var en häftig uppsättning – speciellt för mig eftersom jag dessutom spelade som stämledare, för första gången.
Publikglädjen är det bästa med mitt jobb! Att kunna skapa något som kan beröra publiken. Det är fantastiskt. När man spelar så känner man också när det blir riktigt bra, när man når fram – man får samma tillbaka. Jag såg en världsberömd cellist i Konserthuset en gång och i publiken så var det hans kärlek till publiken jag kände, det var inte hans skicklighet eller teknik som jag såg utan den känsla, kärlek som han skapade och kunde förmedla. Det vill jag också göra för publiken.
Foto: Elin Berge