En bra vecka övar jag sex timmar om dagen, alla dagar.
För drygt 20 år sedan hörde jag för första gången sur Incises av Pierre Boulez, ett långt och extremt komplicerat stycke där tre pianister har en central roll. Jag blev helt tagen och insåg att det var exakt det jag ville jobba med i framtiden.
Åtta år senare spelade jag just det stycket, med Boulez som dirigent, i Carnegie Hall i New York. Och det känns fortfarande overkligt att det faktiskt hände.
Min största musikaliska förebild är min lärare Pierre-Laurent Aimard, en av få pianister som spelar både ny och gammal musik med samma kompromisslösa integritet, klangkänsla, och en helt ofattbar precision.
Jag har egentligen alltid velat bli musiker, men jag försökte vara realistisk och studera något helt annat. Det gick i ett par år, sedan gick det inte att stå emot musikerdrömmarna längre.
Det bästa med jobbet som musiker är dels att resa och träffa nya fantastiska musiker, men också att man aldrig blir färdig med jobbet, det finns alltid något nytt att upptäcka och förbättra.
Jag tycker det är något extra speciellt med att spela just kammarmusik. Att ge och ta impulser med alla fantastiska musikerkollegor här på Norrlandsoperan, och det finns så oändligt mycket underbar musik!