”Nils Karlsson pyssling-känslan av att åla in genom en liten lucka från ett ölförråd till orkesterdiket är speciell”…
Jag är väldigt stolt och glad över att ha en fast tjänst i en professionell symfoniorkester. Att ha passerat det ständigt krympande nålsöga som provspelning och provtjänst innebär, är något jag försöker tänka på när det går motigt på jobbet. Variationen i musicerandet och arbetet på Norrlandsoperan är nog den största attraktionskraften som har fått mig att stanna och trivas i Umeå. Ena stunden spelar man Strauss Elektra i en gympasal, för att sedan åka på turné till Vilhelmina med en barockensemble!
De långa bussresorna har tagit oss i orkestern till platser i Sverige jag inte visste fanns, eller fanns kvar. Som en brun aluminiumdörr i Boden som leder till ett underjordiskt Folkets hus med komplett 60-tals inredning och orkesterdike i betong. Eller Nils Karlsson pyssling-känslan av att åla in genom en liten lucka från ett ölförråd till orkesterdiket i Östersund. Det är knasiga och annorlunda upplevelser som sätter krydda på orkestertillvaron!
Jag har spelat fiol sen fyraårsåldern, men satsade inte fullt ut på musiken förrän jag började på musikhögskolan. I takt med att man blir bättre och mer engagerad höjs de egna prestationskraven och självkritiken. På Norrlandsoperan finns ett tillåtande och konstruktivt sätt att musicera som både varit och är, till jättestor hjälp för mig att hitta lugnet och kunna prestera på den nivå jag vill utan att känna nervositet inför kollegor och publik. Det är oerhört värdefullt och ovanligt i orkestervärlden, och en annan stor anledning till att jag trivs. Visst kan man sakna dom större och tuffare sammanhangen ibland, men för mig har det räckt att vikariera några veckor i en större orkester för att inse att det jag har i Umeå är väldigt speciellt.