Det är februarikväll i Kotka, nära den ryska gränsen. Norrlandsoperans Symfoniorkester och de två samiska artisterna har just klivit på turnébussen, märkbart glada över det som hände i konsertsalen för en liten stund sedan.
Inom några minuter sover flera av musikerna – en talang som de utvecklat under de senaste årens många turnéer, till Bodø och Savonlinna bland annat.
Katarina Barruk sitter längst fram i bussen och blickar ut över vägen. Långt härifrån, i Kalifornien, har den jämnåriga artisten Bad Bunny nyligen gjort ett omtalat pausnummer på spanska under Superbowl. ”Ingen förstod vad han sa”, påstod den sittande presidenten.
– På ett sätt kräver det mer att sjunga på ett språk som alla inte behärskar. Allt annat runtomkring måste hjälpa till att förmedla. Men det är en fördel också, för det tillför ju en speciell dimension i musiken när man sjunger på sitt eget språk, särskilt när det är ett urfolksspråk som har överlevt mot alla odds.
Turnén tog Katarina Barruk, Hildá Länsman och Norrlandsoperans Symfoniorkester runt om i Finland. Foto: Andreas Nilsson
”Det kan låta grandiost, men jag vill förmedla en frihet.”
Några timmar tidigare. Den vitkalkade konsertsalen från 40-talet fylls av småprat och skalor. Nervositeten över bara ett fåtal sålda förhandsbiljetter dunstar när Kotkaborna strömmar in. Redan i öppningsnumret, Takashi Yoshimatsus And The Birds Are Still…, ser vi fågelflocken lyfta mot det välvda taket.
Katarina Barruk och Hildá Länsman är i sitt esse. Med sina egna låtar, arrangerade för orkester, och de gemensamma jojknumren, tar de med oss på resor över stora avstånd. I finalnumret, där de improviserar fritt över sluttonen i Sibelius femte symfoni, ser de lyckliga ut. De leker.
– Vi är ganska olika, säger Katarina om Hildá efteråt. Vi har olika energi, men också en stor förståelse och gemensam syn på de olika energierna. Jag kan känna vad Hildá har lämnat efter sig och vice versa. I det sista numret, när vi jojkar, känns det som att vi just har börjat konserten. Nu kan vi hålla på så här i två timmar.
Det var Katarina Barruk som föreslog ett samarbete med Hildá Länsman när orkesterchefen Anna Sjödin började skissa på ett nytt konsertkoncept.
Två samiska artister med känsla för immersiv popmusik och vokala experiment. En nytänkande dirigent, Bjarni Frímann. Och en symfoniorkester som med lätthet rör sig mellan genrer.
Under 2027-2028 är Katarina Barruk artist in recidense på Norrlandsoperan. Foto: Andreas Nilsson
Efter några konserter på den svenska sidan fortsatte samarbetet på Finlandsturné – som en del av projektet Arctic Pulse.
Båda solisterna rör sig mycket på scenen. Katarina säger att dansen är självklar del av hennes uttryck.
– Jag gör det för att jag vill göra det. Det kan låta grandiost, men jag vill förmedla en frihet. Det är det som alla människor drömmer om. Det finns många folk och individer som inte är fria, låsta av sina omständigheter. Därför är det viktigt i mitt konstnärskap att göra precis det jag vill med den kroppen och den rösten som jag har.
Friheten kan aldrig tas för given, menar Katarina. Och det är därför kulturprojekt som det här känns så meningsfulla.
Hildá Länsman, Katarina Barruk, dirigent Bjarni Frímann och Norrlandsoperans Symfoniorkester tackar publiken. FOTO: Andreas Nilsson
Under turnén har hon nåtts av nyheterna om Ungdomsbarometern, som visar hårdnande attityder mot urfolket samerna och andra minoriteter.
Det visar sig att vissa unga människor inte vill ha samer som grannar. Det är just därför det vi gör nu är så viktigt. Det här är vår samhällsfunktion.
Hon minns tillbaka på den första repetitionsdagen, då hon berättade för musikerna hur mycket samarbetet med dem betyder för henne, att deras spelande påverkar henne konstnärligt och inte minst, att det förmedlar ett viktigt budskap till publiken.
– Jag hoppas de förstår att jag verkligen menar det.
Framöver väntar fler äventyr med Norrlandsoperan som utsett henne till artist in residence 2027. Det känns väldigt kul och speciellt, säger hon, att tillsammans med en kulturinstitution på det umesamiska området breda ut vingarna ännu mer och på nya sätt.
Efter konserterna i Helsingfors, Kotka och Åbo beger sig sällskapet hemåt igen. Bussen återvänder till en stad där nya vägskyltar börjat sättas upp med ortsnamnet på två språk. Välkomna hem till:
Umeå
Ubmeje
Text: Hanna Kangassalo
Foto: Andreas Nilsson
