– Bergman är Sveriges mest underskattade humorist!
Jan Holmberg är filmvetare och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Han tycker att det är hög tid att göra upp med bilden av Bergman som enbart en dyster grubblare.
– Sommarnattens leende är en av Sveriges roligaste filmer någonsin. Det glöms lätt bort när man pratar om Bergman, säger han.
”Bergman är mycket mer ironisk mot männen. De framställs alla som patetiska på något sätt”
Handlingen utspelar sig kring sekelskiftet 1900, i en värld av eleganta salonger, strikta umgängesregler och välbevarade hemligheter. Bergman skulle senare återvända till samma tid i Fanny och Alexander.
– Det är en period som ligger Bergman nära. Några år eller något decennium innan han själv föddes. På franska talar man om La Belle Époque, den vackra epoken, en jämförelsevis ljus tid i Europas historia före första världskriget, berättar Jan Holmberg.
Bakom den anständiga fasaden sjuder det av förbjudna känslor, svartsjuka och begär. Alla längtar efter kärleken, men få verkar veta vad de ska göra med den. Och medan männen trasslar in sig i sin egen fåfänga är det kvinnorna som tycks ha bäst grepp om situationen.
– Bergman är mycket mer ironisk mot männen. De framställs alla som patetiska på något sätt. Den formelle advokaten, machosoldaten och den bräcklige präststudenten. De är nästan karikatyrer.

Kvinnorna genomskådar spelet
Det går att se Sommarnattens leende som en berättelse om kvinnlig frigörelse. Trots att handlingen utspelar sig i en tid då männen fortfarande har den formella makten är det kvinnorna som visar störst självinsikt och handlingskraft.
Ingmar Bergman hade själv ett minst sagt komplicerat förhållande till kärlek och trohet. När filmen spelades in hade han redan lämnat tre äktenskap.
– Han verkar ha haft en förmåga att betrakta även sig själv utifrån och se de komiska aspekterna av vad det innebär att vara man, säger Jan Holmberg.
”Han verkar ha haft en förmåga att betrakta även sig själv utifrån”
Liknades vid pilsnerfilm
När filmen hade premiär 1955 hade Sverige börjat röra sig mot en friare syn på sexualitet och äktenskap. Men det var inte alla som uppskattade att Ingmar Bergman gjorde komedi av otrohet, depressioner, utomäktenskapliga barn och förbjuden åtrå. En kritiker liknade filmen vid pilsner upphälld på champagneflaskor – enkel buskis förklädd till finkultur. Olof Lagercrantz avslutade sin recension med orden:
– Jag skäms över att ha sett den.
Samtidigt blev Sommarnattens leende Bergmans stora internationella genombrott. Framgångarna vid filmfestivalen i Cannes 1956 öppnade dörren för Det sjunde inseglet och den långa rad klassiker som följde.
Mer än 70 år senare har komedin förlorat förvånansvärt lite av sin kraft, menar Jan Holmberg.
– Jag tycker knappt att den har åldrats! Första gången jag såg den var jag kanske 20 år och hade en bild av Bergman som en dysterkvist. Jag blev helt knockad av att den var så rolig. Och sist jag såg den kände jag samma sak, säger han.
TEXT: Olov Antonsson



