Konserten inleds med Éric Tanguys Adagio för stråkorkester från 2002. Tanguy, en av de mest spelade franska tonsättarna idag, studerade hos spektralistmästarna Horațiu Rădulescu och Gérard Grisey, men hans egen musik kännetecknas mer av en tillgänglig, melodisk stil, modal harmonik och klassiska former.
Johannes Brahms var en av de mest självkritiska tonsättarna, och upplevde särskilda svårigheter inför att skriva en symfoni efter Beethoven. Redan Schumann beskrev de tidiga pianosonaterna som beslöjade symfonier, och man kan se både pianosonaterna, orkesterserenaderna och mycket av Brahms tidiga kammarmusik som ett sätt att närma sig symfoniformen så att säga från sidan. Efter att ha kämpat med den första symfonin i 14 år, skrevs den andra symfonin året efter och blev snabbt ett av Brahms mest omtyckta verk. Den första satsen, den längsta av Brahms symfonisatser, har en övervägande avspänd, lyrisk och pastoral grundkaraktär och följs av ett rikt uttrycksfullt adagio, en ländler som transformeras till en galopp och en snabb vals, och en finalsats som avslutar symfonin på ett glansfullt sätt.
Ville Matvejeff
Den finländske dirigenten Ville Einar Matvejeff (f.1986) har redan etablerat sig som en utomordentligt omfattande musiker som har framgång som dirigent, kompositör och pianist. Han är utbildad vid Sibelius Academy och Espoo Music Institute och har uppträtt i hela Europa såväl som USA, Kina, Japan och Mexiko. Matvejeff dirigerade symfoniorkestern i operan Kärlek och politik på Norrlandsoperan hösten 2020, som också kan ses filmad på OperaVision som Love & politics. Matvejeff ledde också orkestern i Sibelius trea här i konsertsalen så sent som förra veckan, 27 maj.