Med Tartuffe, eller Bedragaren (Tartuffe, ou l’Imposteure) skrev Molière in sig i den absoluta världsdramatiken. Som den skådespelare han i grunden var förstod han kraften i hur en publik får fylla i gestaltningen de ser med en egentolkning. I Molières moralitet gestaltas en överklassfamilj som bit för bit plockar sönder sig genom inflytande av en religiös demagog.
Samtiden förstod att den familjen var en metafor för samhället och Tartuffe, bedragaren, en metafor för kyrkan. Pjäsen hade en sådan slagkraft att Ludwig XIV, under påverkan av ärkebiskopen, förbjöd den kort efter urpremiären i Versailles. Molière skapade sig fiender inom kyrkan för resten av livet och pjäsen kunde inte spelas. Molière omarbetade texten och lät kungen dyka upp i slutet av handlingen (ett skolboksexempel på Deus ex machina) för att ställa allt till rätta. Den versionen spelades under titeln Bedragaren och blev även den förbjuden av kungen som trots allt ståhej fortsatte att beskydda sin favoritdramatiker. Tack vare det undslapp Molière att bli bannlyst av kyrkan och det krävdes ytterligare omarbetningar av manuset för att den skulle kunna framföras igen – då mest i privata sammanhang.
Pjäsen fick dock kultstatus och namnet Tartuffe är för evigt förknippat med hycklare som skenbart och överdrivet låtsas vara dygdiga. Sensmoralen är glasklar: låt dig inte luras av dogmatiker som vill utnyttja din tro för egen vinnings skull. På grund av all kontrovers kring Tartuffe, avstod Molière mestadels från att skriva så politiskt inkorrekta pjäser som denna igen.