Amanda Maier
Amanda Maier föddes i en musikaliskt mycket aktiv familj i Landsklrona och fick som barn violinlektioner av sin far. Efter studier vid Musikaliska Akademiens undervisningsverk utexaminerades hon år 1872 som den första kvinnliga musikdirektören i Sverige, varpå hon fortsatte sina studier i Leipzig. Bland hennes lärare fanns Carl Reinecke och Friedrich Richter, samt violinisten Engelbert Röntgen, med vars son Julius hon sedermera gifte sig. Under åren i Leipzig blev hon också bekant med Edvard Grieg och de förblev goda vänner livet ut. Under 1880-talet var paret Maier-Röntgen bosatta i
Amsterdam men medan Julius blev professor vid konservatoriet var Amandas offentliga karriär i och med äktenskapet i allt väsentligt över. Efter andra sonens födelse försämrades hennes hälsa och hon vårdades under de sista åren upprepade gånger för lungsäcksinflammation. Hon fortsatte emellertid att komponera och färdigställde ännu år 1891 ett av sina främsta verk, en omfattande pianokvartett.
Redan innan avfärden till Leipzig för studier hade Maier komponerat en pianotro, som dock under många år var försvunnen. Först hösten 2016 återfann hennes ättlingar i Amsterdam noterna till trion bland hennes efterlämnade papper och den får nu sitt moderna uruppförande.
Mel Bonis
Historien om Mélanie Hélène Bonis är blott alltför välbekant inom ämnet kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Hennes musikaliska begåvning uppmuntrades inte av föräldrarna, men sedan hon introducerats för César Franck ordnade han med en studieplats på konservatoriet i Paris. En romans med studiekamraten Amedee Hettich fick föräldrarna att sätta stopp för hennes studier och några år senare gifte hon sig med industrimannen Albert Domange och ägnade ett decennium åt att bilda och fostra familj.
Ett möte med Hettich år 1893 var avgörande för att hon skulle återuppta sitt komponerande. Under de följande decennierna skrev hon och publicerade en stor mängd verk som ofta togs mycket väl emot av kritiker och åhörare. Hon visade övertygande att hon kunde följa med sin tid genom att ta tillvara impressionismens nya tonspråk och integrera det i hennes egen stil. Det här hörs exempelvis i hennes Soir – Matin från år 1907, som belyser de skiftande stämningarna under afton och morgon. Väl medveten om att hennes kön var en black om foten använde hon det mera maskulintklingande ”Mel” som förnamn när hon publicerade verk. Trots detta förblev hon en sekundär figur i den musikaliskaoffentligheten och var vid sin död i det närmaste helt bortglömd.
Joseph Haydn
Joseph Haydns intresse för pianotrion som format karaktäriserades av två vågtoppar, av vilka den tidigare inföll under hans unga år. Före anställningen hos släkten Esterházy komponerade han en rad trior, men för vissa av dem som tillskrivits honom råder delade meningar gällande autenticiteten. Tillvaron som hovmusiker lämnade inte mycket utrymme för trioformatet, men på ålderns höst, som fri tonsättare, återkom han till genren med en samling trior ämnade för den växande markaden för hemmamusik, särskilt i England. Det vanliga i trioformatet under under den här periodenvar att pianot hade huvudrollen och ”ackompanjerades” av de övriga instrumenten, men i D-durtrion Hob.XV:24 upplåter Haydn generöst med utrymme också för violinen, medan cellon långt är hänvisad till att förstärka de harmoniska fundamenten. Stämningen i trion är ovanligt allvarsam genom hela verket, från inledningens snabba nyansskiften, via den högstämt sorgmodiga mittsatsen till finalens intima samtal.
De tre trion som Haydn komponerade sommaren 1795 tillägnades den unga änkan Rebecca Schroeter, som hade blivit Haydns elev i London och sedermera en nära vän, i ett eventuellt romantiskt, men diskret förhållande. En innerlig brevväxling mellan de två har bevarats för eftervärlden.
Dimitr Shostakovich
Piano Trio nr. 2, Op. 67 kom till våren 1944 som resultat av både en personlig och nationell tragedi efter många år av krig i Ryssland. Belägringen av Leningrad där miljoner dog och många avskyvärda krigshändelser satte spår. Dimitr Shostakovich förlorade sin bästa vän, Ivan Sollertinsky, en lysande musikkritiker och en brilliant lingvist och talare. Sollertinsky hade just skrivit om hans åttonde symfoni 5 dagar innan han dog i en hjärtattack, februari 1944. Shostakovich hade skrivit på sin pianotrio sedan december och dedikerade den till Sollertinsky. Första satsen börjar som ett utomjordiskt fragment av en fuga. Den andra satsen är nästan ikonisk i sin uppbyggnad och den tredje satsen blir en passacaglia: pianot upprepar en långsam sekvens av ackord sex gånger. Satsen övergår till finalen som speglar alla tidigare satser, den bleka öppningen, den bittra ironin i scherzot och den sökande klagan i passacaglian. Verket avslutas som det började, ett blekt landskap lika tomt som när man trädde in i det.
Mer om musikerna
Cecilia Zilliacus är en av Sveriges främsta violinister med Norden och Europa som arbetsfält. Hennes mångsidiga repertoar av solistiska och kammarmusikaliska verk har genom åren fört henne in i ett oräkneligt antal samarbeten med tonsättare och symfoniorkestrar. Hennes intresse för nyskrivna verk och nutida musik har också resulterat i flera kompositioner som skrivits särskilt för henne. Hon är en drivande kraft i den flerfaldigt prisbelönade svenska stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen. På så sätt spelar hon en betydande roll för tillströmningen av nordiska och europeiska kompositörer och musiker till Sverige som gör gästspel i trions kammarmusikserie på Stockholms Konserthus.
Cecilia Zilliacus är lektor på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien. Hon är utbildad vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm för prof. Harald Thedéen och vid Hochschule für Musik und Tanz, Köln, för prof. Mihaela Martin.
Zilliacus har gjort en rad skivinspelningar, varav flera belönats med Grammis. Hon är nyutnämnd konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen i Korsholm från år 2018 för en treårsperiod.
Kati Raitinen har etablerat sig som en av Sveriges mest framträdande musiker. Förutom sin tjänst som solocellist i Kungliga Hovkapellet driver hon tillsammans med sin stråktrio ZilliacusPerssonRaitinen kammarmusikserien Äntligen måndag! i Stockholms konserthus. Med denna trio blev hon tilldelad svensk Grammis 2005 och 2011 för inspelningar av Bachs Goldbergvariationer och Mozarts Divertimento K563. Raitinen framträder även regelbundet på festivaler runt om i världen och har gjort otaliga inspelningar för radio och TV varav den senaste, De sju dödssynderna av Johan Ullén sändes på SVT 2013. Hon har spelat som solist med de flesta svenska orkestrarna. Kati Raitinen studerade i Helsingfors för prof. Martti Rousi och i Stockholm för prof. Frans Helmerson.
Bengt Forsberg är en av Sveriges ledande pianister. Han samarbetar med de främsta kammarmusikerna i Sverige. Han studerade vid Musikhögskolan i Göteborg med sikte på att bli organist och kantor, men vid utexamineringen år 1978 hade fokus skiftat till pianot, på vilket han också avlade sitt diplom. Han fortsatte sedan sina studier med Peter Feuchtwanger i London och Herman D. Koppel i Köpenhamn.
Han har blivit känd för sin breda repertoar och sitt stora intresse för bortglömd musik. År 1999 framförde han tillsammans med Stockholms Filharmoniker Nikolai Medtners andra pianokonsert. Han framförde också Stravinskijs Les Noces och George Antheils Ballet Mécanique i Köpenhamn och pianosolot i Bernsteins symfoni Age of Anxiety tillsammans med Malmö Symfoniorkester. Hans repertoar omfattar också soloverk av Erich Korngold, Charles Alkan, Emmanuel Chabrier och Kaikhosuru Sorabji, och han nar spelat in verk av Godard, Boëllmann, Koechlin, Pierné och Alfvén. Forsberg upprätthåller också kontakten med kyrkomusik i egenskap av ledare för kammarmusikserien i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
Varmt välkommen!
Arrangörer: NorrlandsOperan och Korsholm Music Festival, Vasa Finland.
(På bilden: Cecilia Zilliacus. Foto: Mia Marin)