Mer om aftonens musik och tonsättare
Missy Mazzoli: Orpheus Undone
Missy Mazzoli (f. 1980) sa inför premiären av verket 2022 att: ”Sagan om Orfeus har berättats miljoner gånger… jag ville verkligen göra något helt annorlunda”. Orpheus Undone är ett orkesterverk beställt 2020 av Chicagos Symfoniorkester, och beskrivs av Mazzoli som ett utforskande av två korta moment i berättelsen om Orfeus – momentet då Eurydike dör, och momentet då Orfeus bestämmer sig för att följa sin älskade till underjorden. Verket består av två sammanlänkade satser Behold the Machine, O Death och We of Violence, We Endure och utforskar den förbluffande och surrealistiska utdragning i tid av momentens trauma och plåga. Satsernas titlar kommer från Rilkes Sonnets to Orpheus och verket bygger på fragment av material från Mazzolis balett Orpheus Alive från 2019.
Orphues Undone har beskrivits som ett olycksbådande och nästan skrämmande stycke som med sina två sammanlänkade delar skapar känslan av en organiserad oordning. Det är osammanhängande, som titeln antyder, och kollapsar ibland nästan till ett kakofoniskt kaos, där stråkarna nästan böjer sig ut ur kontroll.
”As a whole, “Orpheus Undone” is an intriguing, entrancing work with just the kind of fresh, imaginative sound world that we have come to expect of Mazzoli.” – Kyle MacMillan, Chicago Sun-Times, 1 april 2022.
Florence Price: Pianokonsert i en sats
Florence Price (1887–1953) gick till historien när hon 1933 blev den första afroamerikanska kvinna att få en symfoni uppförd av en stor amerikansk orkester. Född i Arkansas och utbildad vid New England Conservatory of Music var Price utöver tonsättare också verksam som pianist, organist och lärare. Hon skrev över 300 verk: fyra symfonier, fyra konserter och flertalet körverk och kammarmusikverk.
När hennes överdådiga Pianokonsert i en sats hade premiär i Chicago år 1934 var det med Florence Price själv som solist. Även om pianokonserten tekniskt sett är i en sats, finns det tre distinkta avsnitt som spelas utan avbrott, i enlighet med praxisen som etablerats av kompositörer som Liszt och Mendelssohn. Den första börjar med en introduktion i långsamt tempo och fortsätter med en brådskande och lyrisk huvuddel. Den centrala delen i långsamt tempo är öm, nostalgisk och mer lätt instrumenterad än öppningsdelen. Konserten avslutas med ett livligt exempel på en juba, en folkdans som var populär åren före inbördeskriget.
Igor Stravinskij: Eldfågeln
Igor Stravinskij (1882–1971) var en mycket mångfacetterad tonsättare som har komponerat i många olika musikaliska stilar: tolvtonsmusik, jazzinspirerad musik, neoklassisk musik, symfonisk musik – men det man kanske främst förknippar honom med är den musik han skrivit för baletter. Där har han både nått stora framgångar publikt, både med Petrusjka och just Eldfågeln, men också orsakat mindre upplopp med den, för sin tid, revolutionerande Våroffer. Det sägs att Stravinskij själv var oroad över hur eftervärlden skulle värdera hans insats som tonsättare, eftersom den kan sägas vara splittrad och inte alltigenom i en stil. Man kan även säga att han var en lyssnande tonsättare. Han har utryckt att lyssnandet är väsentligt: ”Att lyssna är en ansträngning. Att bara höra är ingen merit. En anka hör också.”
Idag anses Stravinskij av många vara 1900-talets mest betydelsefulla tonsättare. Eldfågeln omarbetades även till konsertsviter. Den sista sviten gjordes 1945, strax innan han erhöll amerikanskt medborgarskap, då han kontaktades av Leeds Music med ett förslag att revidera orkestreringen för sina första tre baletter för att kunna omregistrera dem i USA. Kompositören höll med och fortsatte med att skapa en ny svit baserad på versionen från 1919, där han la till och omorkestrerade flera minuter av pantomimerna från de ursprungliga partituren. Den enda förändringen i instrumentationen var tillsatsen av en virveltrumma.