Regissören berättar
Gunilla Bresky heter jag och är den envisaste jag känner. Ska man bo i Luleå och arbeta med dokumentärfilm måste man stryka orden ”det går inte”. Tio filmer har det blivit. Att jag skulle göra en om Sara har jag vetat länge. Det gällde bara att hitta det rätta gänget för att kunna göra den.
Gunilla Bresky berättat om filmen
När vår nye kulturminister Amanda Lind fick frågan om hon hade några förebilder sa hon Sara Lidman. Och utrikesminister Margot Wallström har berättat i olika sammanhang att det var Sara som gjorde att hon satte på sig ett FNL-märke och började med politik. Sara är en av våra största författare, en ordkonstnär och en politisk person, som många, många minns – och vill återuppliva bekantskapen med. Hon kommer att förvåna och inspirera andra som inte redan känner till henne. Tänk att det funnits en kvinna som hon i Sverige, som kunde, som vågade, som gjorde skillnad.
En annan sida av Sara Lidman
“Att komma förbi det redan skrivna” brukade Sara Lidman tala om. Samma utmaning gäller för den som ska göra en film om henne. Det krävs ett eget filmspråk för att berätta om flickan från byn Missenträsk som blev en av våra stora författare, som skrev om Västerbotten, Afrika och Vietnam, som vågade, som provocerade, som blev hatad men också älskad för sitt mod och sin solidaritet med de vanliga människorna i världen, de vilkas historia förtigs eller glöms bort.
Det finns ett antal program om Sara Lidman i SVT:s arkiv. De följer samma mönster. En journalist (van- ligtvis från Stockholm) åker till det exotiska Missen- träsk: Skog, snö, bybor som åker spark, pratar dialekt i bystugan, äter norrländskt tunnbröd.
Sara är lysande, oavsett vilka frågor hon får:
Fråga: Tror du på Gud?
Svar: Det ska vara en stockholmare för att ställa den frågan…
Jag vill göra något annat. Jag kommer också från en by i Norrland. Jag kände Sara. För mig och många i min generation- de 70-talister som ofta hånas och bespottas- betydde hon oerhört mycket. Hon hjälpte oss att se. Hon satte ord på vår vrede över kriget i Vietnam. Hon gjorde gruvarbetarnas villkor tydliga. Hon tog upp kampen med skogsbolagen om gifter i skogen och kalhyggen. Hennes stora romansvit hur Jernbanan drogs genom norra delarna av landet är samtidigt både hennes egen historia och Norrlands. Jag har sökt ett film- språk utan berättarröst och ”talking heads”. Min tes är att det är intressantare att höra Sara själv än att höra andra tals om henne. Men en film om henne måste också ha en egen ton. Den måste vara både politisk och poetisk.
I arkivet efter Sara
Det finns som sagt många tv- och radioinspelningar i arkiven. Och massor av stillbilder tagna av landets bästa fotografer. Förutom hennes romaner finns också hennes egen dagbok, som jag fått tillgång till. En röd tråd är kärleken, det starka bandet med fadern Andreas, den olyckliga kärlekshistorien med Eskil som var gift med hennes vän Grete. Och till slut äktenskapet med Leif sent i livet.
För mig har alltid formen varit viktig. Jag har gjort tio filmer. Alla har sett olika ut. Det här är en stor men inte omöjlig utmaning.
– Gunilla Bresky, regissör.